Mavi

Sedan ett par veckor tillbaka så har jag häst i mitt liv igen. En fantastiskt trevlig och go häst dessutom, som jag blivit otroligt förtjust i.

2017-04-23 12.44.012017-04-28 16.59.33 2017-04-04 13.05.29

Filmklipp på när Matilda rider Mavi på ridbanan

Det här är alltså Mavi Laday. Mavi är 13 år gammal och, tro det eller ej, ett varmblod, en före detta travare. Han ägs av Matilda Johansson, som är mitt kusinbarn.

Fram tills idag har Mavi stått i Lögdö, nästan granne med det stall där jag hade Naomi på den tiden då det begav sig. Imorn kommer han dock flytta, och då flyttar han till Krånge. Han och Matildas andra häst, Dakota, kommer en tid framöver att bo på gården där min farmor Rut och faster Elly bodde när de levde. Nu för tiden bor Ellys man Sven där, men inom en väldigt snar framtid ska Matildas syster Märta ta över gården. Hur som helst, det känns lite som att komma ”hem”, samtidigt som det känns väldigt konstigt nu när varken farmor eller Elly finns där. Men det är väl en vanesak.

Fina fina Mavi ♥

Fotografen fastnade på bild

Idag är det Alla Hjärtans Dag, och jag hoppas att alla ni dr ute, oavsett singlar eller inte, har haft en underbar dag. Själv har jag haft nöjet att spendera några timmar tillsammans med världens bästa vän :) Inget avancerat, vi tog med oss varsin kamera och drog ut till Timrådeltat. Det där med att fota stillastående ting och natur är egentligen inte något jag har så värst mkt tålamod till, men det var fint väder och man får väl ge det en chans.. :) Men nu blev det som så att Andreas mest tog bilder på mig. Jag blir normalt sett inte alls bra på kort, men nu när jag hade en kamera som täckte halva nyllet så blev det ju rätt fina bilder ;)

Han är riktigt bra, den där Andreas ;)

erika-5 erika-2 erika-7

Hon den där skribenten

Jag har börjat skriva igen. Jag inser att det här med att skriva är en färskvara, och hos mig är det inte alls speciellt färskt för tillfället.

Strax efter nyår så lanserades en ny driftinginriktad sida på the interweb – Driftzone.se. Stefan som driver sidan efterfrågade skribenter och fotografer som kunde bidra till sidans innehåll och jag tänkte att ptja, what have I got to loose, det blir ju trots allt en hel del bilder på en sommar. Och hakar man på nåt sånt här så kanske det till och med blir ännu fler. Så jag skickade ett mail och anmälde mig som frivillig fotograf.

Jag vet dock inte riktigt hur det gick till, men plötsligt stod jag med, inte bara som fotograf, utan även som skribent. Som tur var är jag inte ensam häruppfrån, även Christer, en god vän från fotoklubben, hade anmält sitt intresse, och även han var medräknad som skribent och fotograf, så vi döpte oss till Sundsvallsredaktionen och började låta våra små grå jobba tillsammans.

Det började med ett bildsvep för min del. So far so good. Bilder kan jag leverera.

Se bildsvepet HÄR.

Våra två första uppdrag gjorde vi ganska snabbt efter det. Vi satsade på två av Sundsvalls ”största” driftingprofiler – Fredrik Sjödin och 13-åriga Kevin Lavast. Vi gjorde uppdragen tillsammans, jag intervjuade Kevin medans Christer fotade, och när vi besökte Sjödin så bytte vi roller – jag fotade och Christer intervjuade. Det blev faktiskt riktigt bra. Jag hade otroooolig prestationsångest över min text, kändes som hela huvudet var fullt med tuggummi, alla ord klumpade ihop sig och fick inget sammanhang med varandra. Bilderna till Sjödin-intervjun var jag däremot väldigt nöjd med. Men till slut släppte det vad gäller skrivandet också, och det blev ett hyggligt bra reportage tycker jag.

Läs intervjun med Kevin Lavast HÄR.

Läs intervjun med Fredrik Sjödin HÄR.

2017-01-11-fredde-sjodin-21

Efter detta tappade jag farten lite. Idéer fanns, och ambitionen att skriva fanns, men det sitter så långt inne. Och framförallt känner jag att jag egentligen inte har så bra koll på driftingvärlden (och framförallt har jag brister i bilkunskaperna) för att vara rätt person att skriva om den. Men det kanske kan funka ändå.

Igårkväll genomförde jag min andra intervju, det blev i chatformat eftersom föraren bor i Umeå. Jag tycker att det gick ganska bra. Jag har skickat texten till honom för godkännande och jag hoppas att han tycker att den är okej.

På lördag hoppas jag kunna genomföra min tredje intervju. Jag skulle ha gjort den under lördagen som var, men det vart ju en liten planförändring där eftersom jag lyckades placera mitt skrälle till kropp på sjukhuset istället. Så, jag hoppas som sagt att det går att genomföra på lördag istället. Då blir det face-to-face, och jag hoppas bara att jag inte blir allt för ”starstruck”. Men det känns bättre och bättre.

Som sagt. Skrivandet är en färskvara. Att blogga hjälper till att väcka hjärnan och att knuffa igång ordförrådet. Och förhoppningsvis kommer jag känna mig mer och mer trygg i att genomföra intervjuer med. Övning ger färdighet, så att säga.

Så, wish me luck!

Det var då när gallan försvann!

Jag tänkte skriva en ”liten” sammanfattning här för min egen skull.

Jag har haft problem med gallsten till och från under flera år. Vissa anfall har klingat av av sig själva medans andra har lett till besök på primärvårdsjouren och akuten. I september/oktober gjordes äntligen ultraljud och det konstaterades att jag hade ett flertal centimeterstora stenar, och jag fick frågan om jag ville operera bort gallblåsan. Jag valde ja, och sattes upp på väntlista för operation. Läkaren trodde att inom ca 3 månader borde jag kunna få en tid.

Tiden gick, anfallen kom inte så ofta, men några anfall blev det ändå. Onsdagen den 25 januari hade jag ett anfall. På fredagen den 27:e var det dags igen, denna gång gick det inte över trots medicin hemma, så det blev en trip till akuten. För att vara en fredagskväll så var det extremt lugnt på akuten, så det blev ett förhållandevis snabbt besök. Jag kom in strax efter klockan 02. Efter ca 15 minuter fick jag träffa två sköterskor som tillsammans försökte få ur mig lite blod (jag är svårstucken), jag fick även en första dos medicin. När klockan var 3 var jag färdigstucken och fick komma in på ett rum. En kort stund efteråt kom en läkare in och pratade med mig, och jag fick smärtlindring. Jag fick även med mig lite medicin hem, ifall smärtan inte skulle ge sig eller om det skulle komma nya anfall. Jag fick åka hem och var hemma igen vid 04.

2017-01-28-02-14-52

Anfallen fortsatte komma. Lördag natt, söndag natt, måndag natt. Onsdag natt/torsdag morgon. Fredag förmiddag var hygglig, med med molvärk. Jobb och annat gick dock bra, men smärtan tilltog under kvällen. Jag tog min medicin som vanligt, men den starkare medicinen som jag fått med mig från akuten var slut, så därför började jag fundera på om det var värt att åka in även denna fredagen. Jag pratade med Andreas, min fina fina underbara vän, och han erbjöd sig att skjutsa in mig, och hålla mig sällskap.

Strax efter 23 begav vi oss till akuten. Efter en timme i väntrummet fick jag komma in till sköterskan. Den här gången lyckades de sticka mig på första försöket – klart imponerande. De tog några prover och sedan fick jag komma in på ett rum. Väl på rummet blev väntan på smärtlindring ganska kort. Jag fick prata med en läkare, och efter att jag hade berättat om den senaste veckans täta anfall så var han av åsikten att gallan borde tas bort så snart som möjligt. Redan i helgen. Dock kunde inget nytt ultraljud göras under natten eftersom det inte finns ngn sådan personal i tjänst då, så jag fick alternativet att åka hem och komma tillbaka morgonen efter, eller att läggas in. Efter att ha resonerat med Andreas så kom jag fram till att det ju var enklast att läggas in. Läkaren kollade dessutom igenom provsvaren igen och eftersom det inte fanns några indikationer på att gallan var inflammerad så borde det inte heller finnas några anledningar till att inte göra operationen i helgen. Sagt och gjort. Efter en stund kom en Securitas-väktare förbi för att ta mig till avdelningen, men eftersom smärtlindringen gjort vad den skulle så valde jag att promenera upp till avdelningen istället för att åka säng. Jag placerades på Kirurgakuten avd 15. Väktaren tog sig vidare, och strax därefter begav sig även Andreas vidare hemöver. Underbara vän <3 Jag fick duscha och blev iklädd senaste modet a’la Landstinget. Det blev dags för fler prover, sprutor och nålar, återigen var jag en levande nåldyna. Jag tror det var fyra eller fem sköterskor som turades om att sticka mig tills de slutligen lyckades. Jag fick dela rum med en äldre kvinna som snarkade enoooooormt högljutt, så det blev inte många timmars sömn. Dessutom kom det sköterskor titt som tätt för att kolla puls, blodtryck och temp.

2017-02-07-12-51-54

På morgonen fick jag dropp. Det var fastande som gällde inför operationen, och det var ännu oklart vilken tid denna skulle bli av. Ronden gick vid 9.30 och läkaren konstaterade att jodå, operationen blir av någon gång under dagen, och om allt går som det ska så får jag komma hem senare samma dag. Och med det så var väntan igång. En lång dag med väntan. Jag kunde sova korta stunder, och däremellan kunde man slökolla på sändningarna från SM-veckan på SVT. Hallelulja. Dagen gick dock otroooligt långsamt. Jag träffade läkaren i korridoren och då gissade han att operationen skulle bli runt 15-16, så därför tackade jag nej till eventuella besökare. Det hade dessutom bara gjort mig mer nervös, så det var rätt skönt att känna sig uttråkad istället för nervös.

17.10 var klockan när två raska sköterskor knatade in på rummet och konstaterade att ”Nu är det dags!”. Jag hann skicka ett snabbt meddelande till Andreas innan de låste in mina värdesaker, jag fick ta på mig landstingets otroligt sexiga strumpor och sedan skjutsade de ner mig till operationsavdelningen. Jag var helt vansinnigt nervös. Vad hade jag gett mig in på? Om jag i ren panik säger att jag inte vill göra det här – kommer de att ställa in då eller kommer de resonera med mig tills jag inser att detta är den bästa lösningen? Att rullas genom korridorer med halvdunkelt ljus gjorde inte nervositeten lättare. Vi kom till operationsslussen, fick vänta lite och sedan släpptes vi in. Där inne möttes vi upp av två pigga och glada anestesisjuksköterskor. De frågade om jag var nervös och jag sa ja. De pratade lugnt och var väldigt positiva så jag blev lugnare, om än fortfarande nervös. Jag rullades vidare fram till operationssalen. Där fick jag kliva ur min säng, och leddes in till operationsbordet. Klättrade upp och lade mig till rätta. De bäddade in mig med uppvärmda täcken. Strax kom anestesiläkaren in, han bad mig göra olika saker med ansiktet (röra käken på olika vis, gapa, vrida huvudet osv), sedan fick jag en mask med syrgas. Otroligt obehaglig grej, för det var ett sådan motstånd i den! Man skulle andas djupt, och det var verkligen en ansträngning att göra det. Jag kan inte ens jämföra det med ngt, det vara bara…. enormt motstånd. Snart därefter var det dags att sövas. Jag tror att jag hann andas in två gånger, sedan slocknade jag.

Strax efter kl 20 vaknade jag upp på IVA. Jag hade otroligt ont och mådde väldigt dåligt, men ganska snabbt kom en …. jag vet inte, läkare, ssk, annat? …fram till mig och gav mig medicin. Vad det var vet jag inte, men det gav effekt inom en minut. Sjukt effektivt. Jag slocknade strax därefter igen. Nästa gång jag vaknade hade jag fruktansvärt ont igen. Samma person kom igen och gav mig samma medicin, även denna gång med samma underbart snabba effekt. Den här gången var jag lite mer vaken, men fortfarande groggy. Och enooooormt kissnödig.

Känsliga läsare undanbedes, för här kommer info ;)

Jag sa till en sköterska att jag var väldigt, väldigt kissnödig. Sköterskan konstaterade att jag ju inte kunde få kliva upp riktigt än, så hon undrade om jag ville prova med ”flaska” eller bäcken. Jag sa att jag tar vad som helst, för jag var verkligen så så kissnödig. Hon hämtade upp en ”urinflaska” och satte den på plats, men jag kunde inte kissa.

urinflaskaDet var liksom på gränsen hela tiden, men det gick inte. Hon frågade om ett bäcken vore bättre, men how would I know, jag har aldrig kissat liggande i vuxen ålder. Hon sa, att det KAN vara så att de tappat mig (på urin) under operationen, och att det därför känns irriterat, som om jag vore kissnödig. Hon hämtade något slags instrument (nåt ultraljudsliknande, jag vet inte vad det var) och förde det över blåsan. Hon konstaterade att jag definitivt INTE var tom, och att jag med största sannolikhet inte kommer kunna kissa liggandes. Hon frågade om jag trodde att jag skulle klara av att gå på toaletten med hjälp och jag sa att jag försöker vad som helst. De rullade iväg mig till ett närliggande dusch- och toalettrum, där de hjälpte mig upp ur sängen. Jag hade såååå ont efter operationen, men ni kan lite på att känslan av att få sätta sig på toa var värd ungefär vad som helst. Satt där en längre stund, och jag hörde sköterskan fnissa lite utanför medans hon konstaterade att jo, jag var helt klart kissnödig. Jag fnissade med henne, det var en rätt lustig situation! När jag var färdig fick jag hjälp tillbaka upp i sängen, rullades tillbaka till IVA och fick lite mer smärtlindring. Jag slocknade strax därefter igen.

Strax innan 23 kom sköterskorna från avdelningen och hämtade mig. Ja, jag rullades förstås omkring i sängen även nu. Min rumskompis sedan tidigare hade bytt avdelning, så jag hade rummet för mig själv, otroligt skönt med tanke på att jag inte kunde sova. Jag hade ordentligt ont. Jag var uppe och gick några gånger under natten, det gjorde inte lika ont då, men jag fick även smärtlindring av sköterskorna.

På morgonkvisten fick jag besök av en kirurg. Han sa att han hade varit med på min operation, men det hade inte varit han som opererade. ”Min” kirurg hade gått av sitt pass så han ville bara berätta hur det hade gått. Så, operationen hade gått bra. Det hade tagit längre tid än väntat och jag fick fem operationshål istället för fyra, men överlag var det ändå en lyckad operation. Han berättade att det syntes väldigt tydligt på min galla alla jag hade haft en tuff period med många anfall, gallan var svullen och i dåligt skick. Det hade bara krävts ngt enstaka anfall till för att den skulle ha blivit inflammerad, och därmed gjort mitt liv ännu jävligare. Jag hade tur som fick operationen när jag väl fick den. Men som sagt, resultatet var bra, de var nöjda. Jag tackade, och han gav sig vidare.

2017-02-06-22-05-49Någon timme senare dök nästa kirurg upp. Det var han som hade opererat. Han ville också komma in och tala om hur det hade gått. Även han konstaterade att ”Den där var DÅLIG, den skulle bort”, och att de hade tagit bort den precis i rättan tid. Den hade kommit ut som den skulle, och det var inga stenar i djupa gallgångarna, så allt som allt så hade allt gått väldigt bra ändå, även fast operationen hade tagit längre tid än den brukar göra. Ytterligare någon timme senare gick ronden, och då kom en tredje kirurg för att kolla läget. Inget nytt under solen, hon meddelade att om allt kändes bra under dagen så skulle jag få åka hem efter lunch.. Och nån timme senare kom nästa läkare för att skriva ut mig.

Hämtad blev jag av min fantastiska vän Andreas efter lunch. Han hjälpte mig till apoteket och hjälpte mig handla, och sedan fick jag hjälp hem. Världens bästa <3

 

Nu är det tisdag. Det är snart 3 dygn sedan operationen och jag mår bättre och bättre för varje dag som går. Jag sover okej på nätterna, idag har jag dessutom varit ute på en promenad. Otroligt skönt. Jag är sjukskriven en vecka men det känns ganska bra redan nu, så vi får se om jag kanske börjar jobba tidigare ändå. Den som lever får se.

Ptja, det här är ju troligtvis väldigt ointressant att läsa för alla som inte är jag. Och det bjuder jag på. This one I’m doing for me!

På den tiden när man var ung och oförstörd

Jag sitter för fullt och funderar inför en (okej, tre, men just nu den som är närmast i tid) intervju för Driftzone.se som jag numera skriver och fotar för. Men istället för att faktiskt skriva ner frågor och tankar så… lägger jag upp en gammal bild på mig själv i en hyfsat inaktiv blogg. Produktivt.

Lilla Erika

För övrigt, gosedjuret som finns i nederkant på bilden – den nallen ligger i min garderob. Det är NalleMaja. Hon kommer aldrig slängas ♥ Varsågod för info :)