Hälsan

Ja tack, lite massage vore trevligt

Känner mig stel. Inte så lite heller, nacken och skulderpartiet känns som betongklumpar ungefär. Min säng är inte speciellt nådig mot mig. Lite massage nu skulle sitta som en käftsmäll, fast på ett bra sätt.

Jag är dessutom hemskt rastlös. Jag har lust att storstäda, gå en långpromenad eller nåt annat lika energikrävande, men foten har sagt blånej. Jag ska faktiskt använda båda kryckorna när jag går ut sen, kommer inte ta mig runt annars.

Aja, ‘Nuff gnällande för den här gången. Jag ska spela wordfeud. Hejhej!

Djuren i mitt liv

En bra dag!

Ännu en dag i stallet är avklarad, och jag är ett steg närmare årets första ridtur. Har varit på Hööks idag och skaffat ett bett och som tur var så passade det. Gött, då slipper jag byta. Nästa steg blir att försöka få ut ridhjälmen ur bakluckan, som alltså har frusit ihop helt och hållet. Får väl ta en sväng förbi sjukhusgaraget imorn och sitta där och vänta tills den går att öppna, haha.

I stallet gick allting galant. Ryktade och myste, provade ut bettet och putsade tränset, mockade och bara ”gled omkring”. När jag hade släppt ut Naomi igen så hade jag lite köttbullsterapi med Lillebror :P. Först inne i stallet, men sedan tog jag mod till mig och släppte ut honom på gården. Han skötte sig alldeles utmärkt! Nån enstaka gång hade han stäng av öronen, men annars hade han stenkoll på vart jag (köttbullarna) var, och kom så fort jag ropade. Duktig!

Nu måste jag dock börja inse att jag inte kan fara omkring och gå hur som helst. Jag MÅSTE spara på foten, för så ont som jag hade nu när jag kom hem har jag nog inte haft innan. Det är allt annat än angenämt, det kan jag tala om… Fy.

Hur som helst, här kommer några bilder från idag :) Och en från igår med!

Maggan och Tineke är redo för sin återföreningsridtur :)
Naomi står och småmyser på stallgången
Naomi visar hagkamraterna att ingen får komma nära mamma Tineke! Naomi är en surkärring ;)
Världens sötaste surkärring iaf ;)
Snyggast! Tineke till vänster och Naomi till höger :)
Vecka 6

Seriemonogamist – javisst!

Jag hoppar på veckans Vecka 6-tema på en gång. Det är ett ämne som jag, delvis, gått omkring och tänkt på och tänkt skriva om, men jag har inte riktigt fått tummen ur. Men nu är det dags! Veckans ämne är Seriell monogami, och Tanja som driver Vecka 6 har i temapresentationen gett flera olika ingångar på vad man kan skriva om, och som jag vill skriva om. Jag får väl se om jag får ihop det med nåt vidare sammanhang, annars får ni stå ut ändå :)

Seriell monogami. Att gå från ett förhållande till ett annat.

Det är fullt naturligt att man tar med sig ”bagage” från sina tidigare förhållanden in i sitt nästa, man är den man är tack vare de erfarenheter man haft brukar det ju sägas. Men sedan är det väl kanske skillnad på bagage och bagage med. Ett slags bagage kan ju vara om man fortfarande har känslor för sitt ex, och därför tar med sig det in i nästa förhållande. Det är kanske inte det mest hälsosamma, eller rättvisa, man kan göra. Varken mot sig själv eller den nya partnern. Att älta sitt gamla förhållande med den nya partnern är ju inte heller någon höjdare, men däremot tycker jag inte att man helt ska undvika ämnet. För som sagt, din historia har format dig till den du är nu, och det gäller ju givetvis även dina tidigare förhållanden. Det som är svårt att veta är väl hur man ska portionera det hela. Vissa saker kan vara bra om en ny partner får veta, men samtidigt vill man ju inte skrämma bort någon genom att avslöja för mycket, för tidigt.

Men säg att du nu har kommit så pass långt att du har ett förhållande. Grattis! Ni har bekräftat varandras civilstatusar på Facebook så att alla klart och tydligt kan se att det finns en ”speciall someone” i ditt liv. Vad har man för tanke när man går in i ett nytt förhållande? Det beror förstås på vad man är ute efter. En sommarromans? Någon att värma sig med under vinterhalvåret? Sitt livs kärlek? Jag kan ju bara säga för min egen del, även om det nu var längesedan sist, men när jag har gått in i ett förhållande så är det lika delar skräck som en förhoppning om ”happily ever after”. Kärlek är sjukt läskigt, och helt underbart. Oavsett vilket, så är jag ändå inställd på framtiden. Jag har nog inte, såvitt jag kan minnas, gått in i nån slags dejtingprocedur med tankarna på att det här ska bli ännu en i raden av föredettingar. Om man tänker så så förstår jag överhuvudtaget inte varför man ens ger sig in i ett förhållande.

Nähä, det höll inte den här gången heller. Ännu ett X att lägga till handlingarna. Ni ska avsluta relationen inte bara mellan er två, utan även med resten av världen, genom till exempel Facebook. (Det här med sociala media förtjänar ju egentligen ett inlägg för sig, men det får bli en annan gång). Nånting som jag personligen kan tycka är jobbigt vid ett uppbrott är att man oftast går från väldigt nära, tät kontakt, till ingenting. Det blir lätt total tystnad; om man är den som dumpat så vill man kanske ge den dumpade lite tid att smälta eller så vill man inte göra det värre genom att vara för nära. Är man den som blivit dumpad så kanske det gör för ont att ha kontakt med sin kärlek utan att få göra och säga allt det där som man vill få ur sig. Men då kommer ju det ”fantastiska” med sociala media som Facebook, Twitter, Bloggar och så vidare. Man kan följa sitt ex på avstånd. Man ser hur han/hon har det, vad den gör och så vidare. På gott och ont! Det kan göra sjukt ont att se hur någon man bryr sig om har gått vidare med någon annan, eller känna känslan ”Hur kan h*n vara så oberörd när jag är helt krossad?” Och ändå sitter man där. Vill veta. Även om det gör ont.

Nu börjar cirkeln slutas. Snart börjar man kanske dejta någon ny. Du har ditt bagage från ditt förra förhållande. Du och ditt ex kanske skiljdes som vänner. Är det då okej att umgås med sitt ex? När får man inte umgås med sitt ex? Hur länge måste man vänta från uppbrottet tills dess att det är okej att umgås som vänner? Vad händer när du eller ditt ex träffat någon ny – är det då fortfarande okej att ni umgås? Får ni då umgås själva, eller måste det finnas ett ”förkläde” med för att på något vis bekräfta att ingenting hänt mellan er? Jag är en sån som tycker att det borde vara okej att umgås med sitt ex. Om båda är singlar och båda är överens om ”hur landet ligger” så är det upp till var och en på vilket sätt man vill fortsätta sin relation. Vill man inte ha nån kontakt alls, fine. Vill man ta en fika en gång i månaden för att snacka skit, absolut. Vill man vara kk’s så varför inte, men då får man kanske vara lyhörd så att inte någons känslor kommer i kläm. Om någon, eller båda, går in i ett nytt förhållande så ser jag fortfarande inget hinder för att man inte ska kunna fortsätta vara vänner, umgås. Sedan får man givetvis ta hänsyn till sin nya partner, men jag personligen skulle nog inte kunna ”förbjuda” en partner att träffa någon, oavsett om det är ett ex eller en annan vän. Det känns inte riktigt rätt. (Och ja, jag är fortfarande lite bitter över att han-som-inte-vill-nämnas-i-bloggen‘s flickvän har ”förbjudit” honom att ens ha kontakt med mig. Det är 70 mil emellan oss för fan! Aja.)

Hur som helst. Oavsett vilket bagage du har. Oavsett hur svårt du har för att slita dig från att Facebook-spionera på ditt ex. Oavsett om du umgås med ditt ex eller om ni klippt banden helt och hållet. Du börjar dejta igen. H*n verkar bra.

Nästa gång kan det vara ”the real deal”.

Sug på den du.