Vardagen

I like boys who smell good

Det är tur att man inte kan överföra dofter via internet.
Då hade jag varit körd för länge sedan…!

Jag gick förbi en av områdets tvättstugor förut. Jag antar att det var lukten från nåt sköljmedel som man kände komma därifrån, och herregud. Lukter kan verkligen sätta igång riktiga minnesreaktioner. Det är ganska häftigt egentligen. Genom att känna en lukt kan man direkt bli påmind om en speciell människa, det kan vara både positivt och negativt.

Jag har ingen aning om vad killar luktar när de luktar gott. Om det är sköljmedel, deodorant, tvål, duschcréme eller någon slags ”aftershave”, jag har ingen aning. Jag har verkligen noll koll. Jag reagerar bara på att det luktar gott.

Något av det bästa jag vet är att gräva in huvudet mot halsen/nacken på en kille som luktar gott, eller luta huvudet mot hans bröstkorg. Oftast sitter ju lukten kvar i personen oavsett den har kläder på sig eller inte, så det är ju bra.

Det är kanske inte fullt lika upphetsande de gångerna då det luktar svett, men om det är någon man gillar så kan man ju bortse från det. Om det däremot är någon okänd, eller någon man inte direkt gillar, då försöker man ju komma så långt bort från den personen som bara möjligt.

Jag minns att jag ÄLSKADE hur min första pojkvän luktade. Jag minns hur han oftast, de nätter som jag sov hos honom, satt vid datorn halva natten och hur jag smög åt mig hans huvtröja och hade med mig den i sängen att sniffa på istället för honom. Det var ”the next best thing”.

Jag antar att det delvis är på grund av doften som jag älskar att kramas med killar, att bli omhållen. Då andas man liksom in doften av honom, och man blir så där härligt rusig. Älskar den känslan. Dessutom, när man kramats länge med någon som luktar gott, så blir det lätt så att hans lukt fastnar på mina kläder. Efteråt kan det komma en fläkt, och man får återigen den där doften upp i näsan, och då spelas hela scenariot upp igen, minnet bara gör en raketstart och triggar igång känslor.

Dessutom älskar jag när någon ”sniffar” på mig och konstaterar att jag luktar gott… Det ger en känsla av välbehag som räcker läääänge… :))

Vardagen

Det är tur att ingen hör mig

Jag kan ofta gå omkring och prata för mig själv. Eller sitta, för den delen. Till exempel när jag kör bil. När jag är ute och går med Lillebror. När jag sitter vid datorn. Ibland tänker jag inte ens på att jag gör det, fast oftast är jag nog medveten om det, jag bara pratar på ändå.

Som nyss till exempel. Satt och klickade runt lite på internet och hamnade på någon random blogg. Personen har lagt upp en bild på sitt yngsta barn, och jag kläcker en ”Men gud vilken ful unge!” rakt ut i tomma luften. Allvarligt talat, jag vet att barn är föräldrarnas största skatt, och jag antar att ett barn aldrig kan vara ful i sina föräldrars ögon. Åtminstone hoppas jag att det är så. Men barn under ett år är faktiskt inte alltid så himla vackra. Faktiskt. Jag vet att jag inte är ensam om att tycka så, och det är absolut inget illa menat egentligen, det bara är så.

Jag tänker inte ge något exempel på fula barn, det är inte snällt på en fläck. Däremot kan jag ge ett exempel på ett otroligt vackert barn. Jag tänker inte lägga upp bilden här i bloggen, men följer ni den här LÄNKEN så kan ni se Emma M’s dotter Alice som bara är så sjukt söt. Nu kan det ju slumpa sig så att bilden bara kan ses av Emmas vänner, det vet jag inte, men det visar sig väl i så fall.

Evelin är ju såklart sötast i världen (höhö) men jag är ju lite partisk i den frågan.

Men aja. Om jag ska fortsätta lite på givet tema så kan jag bara fortsätta tacka the lord above för att ingen hör mig när jag tompratar för mig själv. Det är nästan lite tourettes över det hela, jag säger nämligen sällan snälla saker när jag pratar för mig själv (förutom några spridda aaaawwwww emellanåt om nåt är sött eller fint), det är mest ”Ah’men DUMMA JÄVEL så där kan du ju inte göra?!” eller ”Jaha, ska det där vara snyggt eller?” eller ”Men LÄR DIG STAVA för helvete!” eller helt enkelt långa högljudda suckar. Med andra ord – sånt som jag inte gör när jag har folk runtomkring mig. Den typen av .. vad ska man kalla det, häcklingar (?) leder inte till nånting positivt, så därför skulle jag inte komma på tanken att säga nåt dylikt till en människa jag står ansikte mot ansikte mot.

Jag gör det när jag kollar på TV och film med. Fast återigen, bara när jag är ensam (tror jag?). Åtminstone mestadels när jag är ensam, det kan slinka ur nåt ibland när jag har folk ikring mig med.

Och apropå serier, nu ska jag återgå till Vampire Diaries. Har precis börjat kolla på första säsongen, har aldrig sett den serien tidigare, så nu har jag nåt att roa mig med på dagarna igen. Jag följer ju tydligen alldeles för få serier (HAHAHA dagens skämt) så jag behöver ha nåt mer att kolla på. Så, time for some vampires.

Blogglivet

Vem ska man tro på, tro på, tro på när…?

Tro på, när allt är så här?!

Nej men happy 300 inlägg! Tycker det är rätt duktigt på två månader. Fast, WordPress är inte riktigt överens om hur många inlägg jag egentligen har skrivit.

Denna bild fick jag upp efter att ha publicerat föregående inlägg
Den här bilden fanns på min adminpanel efter att jag publicerat föregående inlägg

Slutsats: Det här är antingen mitt trehundrade inlägg, eller mitt trehundraförsta inlägg. Either way, trehunda nu och full fart framåt!

Hälsan

Inte riktigt som jag tänkt

Jag är en planeringsmänniska. De som hängt med ett tag, eller som känner mig, vet att mitt humör ofta står och faller med mina planer. Nu tror jag visserligen inte att kvällens ”sammanbrott” (ett relativt milt sådant dock) beror helt på planeringsförändringen, men det bidrar ju.

Jag hade planerat helgen. Jag hade helt klart för mig hur den skulle se ut. Jag skulle idag grilla med familjen (check), fira Madde (check), ha en lugn kväll (check) och imorn skulle jag rida Tineke medans Maggan skulle rida Naomi. Vi skulle ha en liten uppfostringssession.

Nu blir det alltså inte så. Maggan ringde tidigare idag för att informera om att imorn skulle hon ha båda hästarna. Jag antar att hon ska ha med sig nån kompis eller nåt. Uppenbarligen så har det blivit något slags missförstånd någonstans, men oavsett vad anledningen är så är alltså mina planer inte längre mina planer. Och då blir jag ostabil.

Det är så klart inte hela världen, det förstår jag med. Förnuftsmässigt förstår jag det. Men ändå blir det totalt kaos i mig. Det är en av alla saker som jag jobbar med i DBT’n och på affektiva. Hur som helst. Mina planer har alltså omkullkastats (visst är jag dramatisk?) och jag har kaos i huvudet.

Jag får helt enkelt rida på måndag istället. Visst låter det enkelt och odramatiskt? Ja, det låter skitenkelt. Kan någon övertala mitt huvud med? :)

Tack!

Nu sova.
Godnatt