Hälsan

Ilska och epilering

Jag tycker inte om att vara arg. Jag tycker det är obehagligt, och jag undviker det i mesta möjliga mån. Jag har blivit ganska bra på det. Jag är ganska bra på att undvika de flesta känslor, vilken är en del av min problematik. Nu var det inte riktigt det som var poängen med det här inlägget, eller jo, fast ändå inte. Det finns en del i DBT’n som kallas ”surfa på känslan”, att man ska våga stanna kvar i känslan, uppleva den utan att den ”drar iväg med dig”, observera den och inte döma den.

Humbug.

Det här är så avlägset i min värld att jag blir rent förbannat när det kommer på tal. Jag förstår den teoretiska delen av det, men eftersom det känns så omöjligt svårt så blir jag arg. Och jag är inte bra på att vara arg vilket leder till att jag försöker undvika den känslan – precis det som man inte ska göra enligt dbt:n.

Gaaaah, jag får en hjärnblödning av det här känns det som!

Aja. Next topic!

I somras skaffade jag en epilator. Jag har dock aldrig testat den. När jag väl tänkte testa den så hade jag råkat (?) sätta i gamla batterier, så den orkade inte fungerar. Jag antog att den helt enkelt inte funkade, och eftersom jag inte har nån aning om vart kvittot är så fick den bara ligga.

Ja, tills dess att jag skaffade nya batterier igår, vill säga. Och jag kan lova er att det var en annorlunda upplevelse! Det gjorde stundvis lite lagomt ont, och ändå kunde jag inte sluta skratta! Hahaha, snacka om skev reaktion. Fast jag tror inte att jag kommer bli någon vane-epilerare direkt, jag gjorde inte ens halva benet och det lutar nog åt att resten av hårborttagningen får ske med rakhyvel. Annars kanske det slutar med någon slags epileringsorsakad ilska, och det vill vi ju inte, eller hur? ;)

Hälsan

Är det viktigt med diagnoser?

Jag satt häromkvällen och funderade på om jag skulle skriva något om min ”sjukdom”. Anledningen till varför jag är sjukskriven. Vad det är för diagnos jag har. Jag googlade nämligen min diagnos för första gången då, och det var så himla mycket som var så exakt beskrivet på hur jag tänker, resonerar, reagerar och fungerar.

På ett sätt skulle det vara skönt att vara öppen med sådana saker. Samtidigt känner jag att det egentligen inte spelar någon som helst roll. Jag tror inte att jag skulle bli mer förstådd för att jag berättar för er om mina symptom, snarare tvärtom. Jag tror hellre att man skapar sig en bild av en annan person. Och vänder man då på det ännu en gång – det kanske är den där andra bilden, den av den andra personen, som är den ”riktiga” jag? Fast som jag inte vill att folk ska se?

Jag vet inte. Som sagt, ibland har jag lust att vara öppen om allt, samtidigt som det borde kvitta.
Klurigt.

TV, Serier och Filmer

”Jag är ute på knullturné”

Allvarligt talat. Hur kan man säga en sån sak i nationell TV? Jag förstår inte. Jag känner mig enormt gammal när jag hör Hanna W och Joes diskussion om vad de gör i huset; hon säger att hon är på knullturné och han säger att han är i huset av två anledningar, nämligen vinna och knulla. Herregud.

Att Hanna W dessutom säger att hon aldrig varit kär (okej, det kan hända vem som helst) känns lite tragiskt. Och att hon säger att hon bara har sex med varje kille en gång? Alltså, i så fall har hon ju missat så himla mycket – sex kan ju bli så himla mycket bättre om man har det flera gånger med samma person. Usch, jag tycker hon känns så falsk när hon sen försöker ”trösta” Joe på fyllan. Mår illa.

För det andra stör jag mig så ENORMT JÄVLA MYCKET över hur ofta deltagarna kallar varandra för fittor. Va fan?! Det är så enormt omoget och det visar ju verkligen på ett väldigt begränsat ordförråd. Jag fattar att det blir mycket ”teater” i en sån här grej som Big Brother, folk försöker hävda sig framför varandra. Men det känns så extremt, högljudda bråk och ”namecalling” och så vidare, jag har nog aldrig varit med om det på riktigt så det känns så väldigt överdrivet. Herregud, andas.

Ibland undrar jag varför jag kollar på Big Brother. Huset är fullt av galningar, helt klart. Men det kan ju vara underhållande med förstås. Fast det brukar dröja någon vecka innan man ”kommer in i det hela”, än så länge är det så pass många deltagare att man inte riktigt hinner bilda sig en uppfattning om folk.

Men Hanna W har jag en uppfattning om. Uppblåsta lilla stockholmsflicka med ett ego större än atlanten… Urk.