Sportsligt

Hur gick det där till?

Känns helt awesome att Modo faktiskt vann ikväll. Skellefteå är bra. Speciellt på att göra mål. Mot Modo. Men vi har fortfarande en chans att vända på det här och ta hem det. Men OM vi nu åker ut, så har vi åtminstone inte åkt ut nollade. Det tycker jag är en liten tröst. Om vi nu åker ut alltså. Vi kanske vinner Sm-guld. Vem vet. Man kan ju drömma åtminstone!

Annonser
Vardagen

Det här med att göra planer

Jag är en planeringsmänniska. Jag tycker om att planera, bestämma i förväg, vet vad jag ska göra och när jag ska göra det.

För det första. Om ni bestämmer träff med någon på ”eftermiddagen/kvällen”, vilken tid antar du att ni ska ses då? Jag skulle personligen tycka 17-18, nån gång. Det är en korsning mellan eftermiddag och kväll i mitt liv. Då planerar jag min dag efter det. Hinna gå ut med hunden, städa, diska, duscha och allt annat sånt småpyssel som man vill ha klart.

Även om jag nu, rent logiskt sett, skulle ha besöksvänlig standard (höhö) i lägenheten, så är jag så pass planeringslåst att jag inte vill träffa någon förrän den tid jag trott att jag ska göra det.

Fick sms nyss. Frågade om jag var hemma. Jag fattade rät omgående att det indirekt var en fråga ifall vi kunde ses nu. Så jag svarade nej.

”Jag är i stallet”.
”När kommer du hem då?”
”Jag vet inte riktigt, sa vi inte eftermiddag/kväll? Tar väl en två-tre timmar innan jag är hemma och färdig med sånt som ska göras. Hade inte räknat med att det skulle bli på dagen så jag planerade in annat”
”Det är eftermiddag nu. Men vi ses sen då”.

Hmm. Nääe, jag skulle inte vilja säga att det är eftermiddag kl 13. Är det jag som är konstig?

Och ja, jag vet, jag hade lika gärna kunnat säga som det är, att jag är hemma men inte hunnit förbereda mig/lägenheten för besök. Aja, gjort är gjort, så nu ska jag sätta igång med det som göras skall så att jag slipper bortförklara mig ännu en gång senare.

Hälsan

Självrespekt och relationer

Vi påbörjade ett nytt kapitel i DBT’n igår. Att hantera relationer, eller nåt sånt kallas det.

Det pratades en hel del som hur man väljer att prioritera relationer, mål och självrespekt, vad är viktigt i vilka situationer och hur man kan, ska eller borde prioritera. För många år sedan, typ.. nio år sedan, när jag för första gången gick till en kurator, så pratade hon om hur relationer kan vara både närande och tärande. Det där är en sån där fras som fastnat i mitt huvud, för det är verkligen så sant. Just det här med relationer till andra människor, oavsett om det handlar om familjemedlemmar, vänner, pojk- eller flickvänner, vårdpersonal, ”myndighetspersoner”, och så vidare.

Under sitt liv så har man enormt många relationer med andra människor. Det är oundvikligt att några av dessa kommer att vara ha mer negativa följder än positiva. Det kan vara en person som medvetet, eller omedvetet, trycker ner dig, trampar på dig och får dig att tappa all självrespekt. Det behöver förstås inte vara något så ”stort och tydligt” heller, det kan vara småsaker som gnager under en längre tid, eller en kortare tid, men där du förr eller senare känner att ”det ska inte vara så här”.

Det är enklare sagt än gjort att klippa ut tärande personer ur sin bekantskapskrets. Det finns ju trots allt någon anledning till att du väljer att behålla dem. Dessutom kan det vara en jäkligt tuff diskussion att ta; ”Du, jag tycker inte att vi ska ha kontakt något mer”. Att bara låta det rinna ut i sanden funkar sällan. Ibland känner jag att jag borde ”rensa” bland bekantskaperna. Det finns väl några ”ytliga bekanta” som jag säkert inte skulle sakna, men som jag trots allt pratar med någon gång ibland. Och jag är dessutom rejält konflikträdd, och den där klippa-ut-någon-ur-bekantskapen-diskussionen är en diskussion jag helst inte vill ta. Med någon.

Det kan nog vara bra för självrespekten att klippa bort vissa människor från ens liv. Men det får bli ett senare problem. Jag har annat att tänka på nu.

Hemmet

Någonting jag saknar

Nu har det gått några dagar sedan dörrbytet. Jag kan inte säga att jag sover varken bättre eller sämre.

När jag flyttade hit så hade jag en helt vanlig dörr. Helt vanlig, tunn, icke-märkvärdig dörr. Ungefär när jag blev sjukskriven så fick jag hjälp av en god vän att sätta dit ett säkerhetslås. En sån där kedja, så att man liksom ”haspar igen” dörren. Jag började sova lite bättre, bara känslan av att ingen kunde komma in om jag haspat för, även om de har nyckel, kändes bra. Lite senare på vårkanten ställde finevän upp och skaffade mig ytterligare ett säkerhetslås, en stadigare variant, likadan som den han har på sin egen dörr. Allteftersom sov jag bättre. Oljuden från trapphuset var fortfarande desamma, men den ”dubbla tryggheten” gjorde ändå att jag kunde slappna av bättre.

Nu har jag en ny dörr. Nya dörrkarmar. ”En säkerhetsdörr från Daloc”. Den är tydligtvis av stål, och inbrottssäker. Man måste ”haspa fast” dörren innan den går att låsa, både innifrån och utifrån.

Men jag saknar mina säkerhetslås. Jag saknar känslan av att kunna stänga in mig helt i lägenheten utan att någon kan komma in, huvudnyckel eller ej. Att veta, om det ska komma hantverkare eller liknande, att de inte kan ta sig in i lägenheten om jag sover. Nu har jag ju visserligen världens bästa vakthund, men det är inte samma sak.

Jag saknar mina säkerhetslås...