Vardagen

Den här dagen… nu är den äntligen slut

Äntligen hemma i lugn och ro igen. Den här dagen blev ju verkligen inte som jag hade trott att den skulle bli.

Finevän hämtade upp mig vid 18-tiden. Vi begav oss upp till Saltvik, fick upp bilen på släpet (jag hade hjärtat i halsgropen the whole time, sånt där är inte min starka sida) och det var med nöd och näppe den fick plats. Som A konstaterade, hade bilen varit några decimeter längre så hade den inte fått plats. Det var på det berömda håret, med andra ord.

Biltransport

Men på kom den. Och lite senare var vi på väg söderut. Vi lämnade av bilen hos mamma och Leifs bekant på Alnö, sedan blev det en korv på Statoil, och sedan vidare för att återlämna släp och bil.

Jag är så galet tacksam för de här underbara människorna som lånat ut bil och vagn, och inte minst underbara A som ställer upp för mig som en sann ängel.

Men som sagt, kvällen blev ju inte som jag hade trott att den skulle bli. Jag hade verkligen sett fram emot att göra sällskap med syster och åka ut till Robin och Madde, så det var väl det som kändes mest pissigt med hela den här kvällen. Sen ska jag väl erkänna att det finns betydligt sämre sätt att spendera sina kvällar än med A, men med tanke på att både han och jag egentligen hade andra planer så kändes det ganska fel. Fel, men ändå trevligt.

Ja, den här dagen alltså… Hoppas verkligen jag kan somna när huvudet hamnar på kudden sen, för jag har ingen lust med en sömnlös grubblerinatt efter den här dagen.

Annonser
Vardagen

Jävla skit-liv…

Vi kan ju snabbt konstatera att det inte gick som man kan önska på Bilprovningen. Långt därifrån, faktiskt.

För det första ska sägas att det var två riktigt schyssta killar som besiktade min bil. På alla möjliga sätt du kan tänka dig var de schyssta. Roliga, glada, trevliga. Den ena skämtade till det redan när jag körde in, genom att konstatera att de bara tar kontanter och kort, inte pant (jag hade all fineväns pant i framsätet). Det var ju roligt, faktiskt. Men sedan började själva besiktningen. De hade lite olika synpunkter, men det var prickfritt fram tills det var dags att undersöka bromsarna. Där sket det sig, kan man säga.

Jag vet inte exakt vad som var fel med bromsarna, förutom att det på protokollet står ”Ur funktion”. Det förstår jag. Jag förstår att det inte är bra. Dessutom blev det värre. För när den ena av killarna var ute och körde med bilen, sådär som de gör, då hade han bromsat så pass att bromsröret gick sönder. Detta innebar då, på något vis som jag inte kan redogöra för, att mina bromsar gick sönder helt och hållet.

Körförbud

Bilden förklarar sig själv rätt bra, va?

Så, de senaste två-tre timmarna har gått åt till att
1) klura ut hur jag ska få hem bilen till Sundsvall igen – problemet löstes genom att jag har VÄRLDENS BÄSTE FINEVÄN som ordnat transport för mig, bil och hund.
2) klura ut hur jag själv och hunden ska komma hem – se ovan, det löste sig. Dock så hade faktiskt S ordnat skjuts åt mig från en kollega på väg söderut, vilket jag uppskattar enormt mycket.
3) ta reda på vart vi ska göra av bilen när den väl kommer hem till Sundsvall igen. Att ställa den hos mig är ju ingen mening, eftersom jag inte kan laga den och den har körförbud –  löst genom att lämna bilen hos en bekant till mamma och Leif ute på Alnö som ska ta sig en titt på den. Det kommer dock dröja ett tag eftersom han ska hem till Finland först..
4) promenera från Saltvik ner till Härnösand (lite drygt 6km, jag överlevde men foten dog) för att slippa sitta i bilen i 3-4 timmar
5) tycka synd om mig själv.

Nu är jag alltså hos finevän. Jag sitter i ”allrummet” och Lillebror får ligga ute i hallen för att inte håra ner. Finevän är ju nämligen allergisk, så jag är tacksam att jag ens fick ta in honom i lägenheten. Lillebror, alltså.

Ja, så då kan man då även räkna ut att det inte blir nåt valborgsfirande för mig ikväll. Jag hade verkligen sett fram emot att fira ute hos Robin och Madde, och jag hade ju dessutom lurat med mig att syrran skulle följa med. Istället så skiter sig alltihopa.

Jag är så less nu att jag tror jag spyr. Varför kan inte bara saker FUNKA nån gång?!

Mvh

Trött, less och livstrött tjej…

Dagbok

Trögstartad

Jag kommer inte riktigt igång idag. Jag är inte direkt trött, bara… ”stum”. Lite bedövad, kan man nästan säga. Men jag har åtminstone kommit så långt att jag klivit upp, duschat och ätit frukost. Nästa steg blir blåsa håret, se till att jag har kläder som täcker det de behöver täcka, promenera Lillebror och sedan tanka bilen och bege mig upp till Härnösand. Fortfarande toknervös för besiktningen, men det är ingenting jag kan göra åt det nu. What will be, will be.

Åhh jag skulle kunna ligga kvar i sängen hela dagen idag känner jag, inte alls på humör för nånting. Eller jo, nånting kanske, men ingenting som det finns möjlighet till. Suuuuuck!

Aja. Nu ska håret skötas så jag kommer iväg nån gång.

Wish me luck, please?

Vardagen

Domedagen för den lilla röda bilen

Imorn ska alltså bilen besiktas. Det är sjukt egentligen att man kan vara nervös inför en besiktning. Jag är visserligen nervös för det mesta, men att vara nervös för detta är ju egentligen bara fånigt. Fast jag vet ju varför jag är nervös, och det är ju inte helt ”korkat” egentligen.

Om bilen inte går igenom besiktningen så innebär det att någonting måste lagas. Och om någonting måste lagas så innebär det att det kommer kosta pengar, det är ett faktum som inte kan bestridas.  Och pengar, det är något som det finns klent om hos mig. Så jag antar att det är därför det känns så väldigt nervöst.

Hur som helst. Det är tur att man får sms från bilprovningen om vilken tid man ska besikta, annars hade jag varit där rätt många timmar för tidigt, haha. Jag har tid vid 14-tiden, men var helt övertygad om att det var vid 9-10-tiden eller något sådant. Jag ska visserligen åka tidigare ändå eftersom jag ska ta svängen förbi finevän, även fast han inte är hemma. Ska pyssla lite är det tänkt och sagt.

Förutom det så mår jag rätt halvskabbigt för tillfället. Illamående, tung. Inte fysiskt alltså, utan psykiskt. Helgen har varit tung. Och tom. Ensam liksom. Jag tycker om att vara ensam, men jag tycker inte om ensamhet. Samtidigt väljer jag hellre ensamhet än krystat umgänge.

Oj, vilken vändning det blev. Från bilreparationer till allmänt deppsnack. Det var inte meningen. I’ll stop now!

TV, Serier och Filmer

Inspirationsbrist

Jag stör mig så rejält mycket på sånna här dagar. Jag har sån enorm lust att blogga, jag vill skriva nåt riktigt rejält, jag vill ha en åsikt om nånting, kommer på nånting roligt och underhållande och bara skriva skriva skriva. Men istället sitter jag här kan knappt ens pressa fram orden som beskriver hur mycket jag stör mig på att vara totalt inspirationslös.

Hur korkat är inte det?

Okej, jag skriver lite om TV-serier då. Totalt meningslöst, men jag tänkte, att om jag bara får igång fingrarna så kanske inspirationen kommer strax därpå. First of all, One Tree Hill. Jag är snart inne på slutet av säsong tre. Jimmy Edwards har precis varit in på skolan med vapen, skjutit sig själv och Dan sköt Keith. Jag är ju helt hopplös, grinar alltid när det blir sådana där stora ”katastrofer” i tv-serier. Jag grinar iofs rätt lätt även av mindre händelser med, men vissa saker är jag helt hopplös på. Och vissa serier är ju ”värre” än andra med, jag menar, Greys har jag ju sett från början till slut hur många gånger som helst, och där grinar jag ju ändå titt som tätt. Hur som helst, tillbaka till OTH, så är det nu rätt tydligt vem som är min favoritkaraktär i serien. Det är Brooke, helt utan konkurrens. Så jäkla grym, serien igenom, från början till slut. Snygg dessutom. Strax därefter kommer nog Bevin, hon är så korkad så hon är söt. Jag menar, det här ju bara så himla underbart:

Underbart :)

Nähä. Jag har fortfarande inspirationsförstoppning. Vi får väl se om det släpper senare.

Djuren i mitt liv

Promenad i vårsolen

Det blev en rätt så lång promenad med Lillebror nu på förmiddagen. Nåja, längre än vanligt iaf. Jag hade hoppats på sällskap så att han skulle få springa av sig rejält, plus att jag själv skulle ha någon att surra med, men så blev det inte. Vi klarade oss dock rätt bra ändå. Släppte Lillebror så han fick röra sig själv en stund, även fast jag har hjärtat i halsgropen varje gång han är lös. Är alltid lika rädd att han ska sticka iväg, eller framförallt inte komma när jag ropar eller om det dyker upp en annan hund. Han skötte sig bra dock. Han höll dock på att trilla ner i bäcken när han skulle dricka vatten, det såg rätt kul ut, haha.

Många gånger när jag är ute så hade jag dock önskat att jag hade kameran med mig, det finns många fina saker att fota, speciellt nu när det börjar grönska. Ska ge mig ut nån gång i veckan kanske, eller lite längre fram, när det börjar slå ut på allvar.

Här blir det nog fint när det börjar grönska mer!
Lillebror undersöker naturen på egen hand