Allmänt

Jag får väl vara jack-lös då!

Jag fick lämna tillbaka jackan, det var inget som helst problem. Tjejen i kundtjänsten ställde inte en enda fråga utan konstaterade bara att det ju är självklart att man ska kunna stänga jackan.

Så jag gick in för att skaffa en ny. Den fanns i min storlek. Det fanns ganska många faktiskt. Alla hängde på galgar, uppknäppta. Jag tror jag kan lista ut varför. Jag själv lyckades nämligen inte dra igen dragkedjan på en enda av dem. Inte en enda! Hur sjukt är det? Är de så dåliga? Eller är jag så dålig på att dra igen dragkedjor? Så jag gick därifrån utan jacka. Köpte ett par nya vinterkängor dock. 99 spänn. Man får vad man betalar för antar jag, så de lär väl gå sönder de också.

Men jag är bitter över jackan. Den var ju så skön. Och det var en reflexjacka, sån som jag velat ha länge, länge. Får väl fortsätta leta då, och tills dess får jag använda västen om det blir för kallt för fleecejackan.

Vardagen

Har ni hört den förut?

Förra vintern hade jag ju ett jäkla bestyr med ett par kängor som jag hade fått/köpt på Jula. Älskade kängorna, hur sköna och goa som helst, men båda paren gick sönder. De första fick jag lämna tillbaka och köpte sedan nya likadana i Umeå, de andra inte eftersom jag inte hittade kvittot. De funkar dock så länge det inte blir allt för blött, eller så länge man inte måste gå i djupsnö.

Igår när jag finevän lossade på Jula så lyckades jag klura ut att den där jackan som jag suktat efter sen förra vintern fanns i min storlek där i Övik. Med lite rabatt. Oh happy day. Jag gick in och provade den, blev kär i den, men ångrade mig. Hängde tillbaka. Gick mot utgången. Ångrade mig. Gick tillbaka. Hittade jackan igen i min storlek, men troligtvis var det inte samma jacka som jag hade provat innan (samma storlek och modell dock), och jag köpte den. Betalade för den och tog med mig den hem. Helt lyrisk. 250 spänn för en skaplig vinterjacka full med reflexer liksom – awesome.

När vi kommit tillbaka till Timrå igen på eftermiddagen, och jag tog jackan under armen och skulle gå till bilen, så såg jag att det var STORA svarta fläckar på baksidan av luvan. Jag vet inte vad det är för fläckar, men de syns ju. Ärligt talat så störde det mig inte jättemycket, jag hade ju ändå tänkt ha den som en gå-med-hunden-i-mörkret-jacka alternativt bra-att-ha-om-man-nån-gång-är-i-nåt-stall-jacka, och då stör det mig inte med en skitig huva. Men på kvällen när jag tänkte inviga den så gick det inte att stänga dragkedjan! Jag höll på bra länge, lyckades inte stänga den en enda gång. Jävligt surt kan jag tala om.

Så, nu är väl tanken att jag ska samla ihop lite mod och gå till Jula och se om jag kan få byta ut den. Normalt sett behöver jag inte ”samla mod” för att göra en sån grej, men jag får för mig att de ska tycka att jag får skylla mig själv att jag inte kontrollerade jackan, både till funktion och utseende (men som sagt, skiten stör mig inte, jag vill dock kunna STÄNGA jackan) innan jag betalade den, tog hem den, och klippte av de jävla lapparna som satt fast i dragkedjan.

Wish me luck.

Teknik

Alla vill bli ihågkomna

Jag antar att det är så åtminstone? Det jag menar är att det verkar ses som en förolämpning om man inte kommer ihåg vem en annan person är. Jag menar, har ni varit med om att ni stått och pratat med en person en bra stund, ni vet att det är någon ni känner igen, har träffat, vet vem det är eller dylikt, men ni kan inte placera den? Hur ofta, i en sådan situation, säger man; ”Ursäkta, men vem är du? Vart har vi träffas? Hur känner vi varandra?” Inte så ofta, eller?

Jag fick ett sms idag. Från ett nummer jag inte känner igen. Ett nummer som inte finns på hitta.se eller eniro. Jo, personen avslutade visserligen med sitt namn, men bara ett förnamn säger mig inte så mycket i det här fallet, eftersom meddelandet innehöll; ”Hej hur är det med dig.” Dessutom finns ju möjligheten att jag känner flera personer med det namnet, och att anta att någon av dem bytt nummer kan man ju kanske göra, men då är det väl också en berättigad fråga att undra vem personen i fråga är? Jag svarade att läget är bra, ställde frågan tillbaka, och avslutade med att fråga vem det var som sms-et kom ifrån.

Sedan dess har jag inte fått nåt svar. Dagen är visserligen inte slut än, det kan ju komma senare. Ska bli spännande att se om det är någon jag faktiskt vet vem det är eller om det bara är nån som skickat fel. Men grejen är ju att jag inte menar något illa när jag frågar vem personen är. Det är, åtminstone inte från mitt håll, sagt som en förolämpning. Visst, personen i fråga kanske hellre hade önskat ett ”Nämen hej, vad roligt att höra från dig!” osv, men nu blev det inte så.