Personligt

Det där jävla relationsspelet

Det här med relationer tycker jag är intressant. Extra intressant tycker jag det är, när man märker hur man spelar spel i relationer. Och återigen, jag talar inte om sällskapsspel, jag pratar om hur man beter sig för att se hur den andra personen kommer reagera.

Jag såg precis detta på twitter:

  1. MorgonFreeman Sometimes you have to care less, in order to see if they’ll care more. from HootSuite
  2. this quote was generated by twtQuote

.

Det där … Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Jag förstår precis vad som menas med det. Tro mig, tanken har passerat mina tankar fler än en gång i mitt liv. Men varför? Varför ska man måsta bry sig mindre om någon för att upptäcka om den personen bryr sig mer? När jag först läste det så tänkte jag att det i första hand gäller om man är intresserad av någon, men sedan slog det mig att det ju är lika fullt placerbart på ett tioårigt förhållande, till exempel. Jag vet att jag tänkte så både vad gäller Ante och han-som-inte-vill-nämnas-i-bloggen, eftersom jag kände att båda helt enkelt inte brydde sig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag ”provade”, dock. I båda fallen gick det ju utför rätt duktigt ändå och det slutade med att vi gjorde slut, men, och det gäller också båda fallen, så blev båda väldigt mkt mer ”movtiverade” till att visa intresse när jag väl hade gjort slut. Men då var det ju slut för mig. Jag varken orkade eller ville mer, och då är det ju redan försent.

Jag ogillar starkt det här med att spela spel i relationer, även om jag till viss del inser att det väl knappt finns någon relation som är helt fri från det. Men man matas ju med ”tips och trix” från alla möjliga håll när man har huvudbry kring relationer. ”Han gjorde så, vad är då mitt nästa steg?” eller ”Okej, nu sa han så, vad ska jag svara på det för att det ska bli så bra som möjligt”. Och man ältar. Man ältar tills man är blå i ansiktet. Både med sig själv och med vänner. Och allt ska tolkas. Tydas. Och sedan ska man planera sitt ”nästa drag”.

GUD vad jag hatar sånt. Det tar tid, energi och det leder mer eller mindre aldrig till något vettigt.

Fast å andra sidan. Säger man rakt ut till någon att ”Du, jag är nog kär i dig”, då lägger väl han/hon benen på ryggen och springer iväg direkt ändå. Såvida inte känslorna är besvarade. Fast det är de ju sällan. Tyvärr.

And therefor, we keep playing the game…

.

(Jag hittade ett jättegammalt inlägg som jag skrivit om ”relationsspelet”, från 2006. Det inlägget handlar inte om någon speciell egentligen, det var bara nåt jag fick för mig att skriva just då. Det har dessutom en kommentar från min fd arkivskollega Sara, och jag skrattade gott när jag läste kommentaren;

Postat av: Sara

Du är så klok Erika, men jag står fast vid att:Släpp till direkt! För man vet ju faktiskt ALDRIG när man få chansen nästa gång… och det är väl klart han vill fortsätta träffa dig när du väl har visat dina färdigheter i sängen…hehehe”

Åsikter

Jag har lite svårt för det här…

Det här med bloggande och Facebook. Man kan nog säga att ganska många har ett Facebook-konto, och det är ju inte direkt ovanligt att folk bloggar heller. Det är alltså inte det jag har svårt för. Det jag har svårt för är de som gör speciella profiler eller bloggar åt sina husdjur eller spädbarn.

De jag har råkat ut för är mestadels hund-, häst-, eller babybloggar/-profiler. Det känns… ehh… Spontant känner jag att jag nog tycker det känns lite pinsamt. Nu menar jag alltså inte FB-sidor som man kan gilla, som till exempel förmedlar nyheter kring en världskänd häst eller liknande, utan jag menar sidor eller bloggar där det ska verka som att djuret/barnet själv skriver.

Till exempel, en mamma som bloggar som sin baby. ”Idag har träffat mormor och morfar. De busade med mig tills jag blev trött, då fick jag mat och sedan ville jag sova”. Ni fattar? Detsamma gäller människor som skriver om sina djur. ”Åh jag ville vara ute heeela dagen idag! Matte ville annat, vi skulle visst träna lydnad. Sedan tyckte hon att jag skulle sitta still medan husse fotade mig, sååååå tråkigt!”.

Nej, jag vet. ”Läs inte om det stör dig.” Och jag undviker det i mesta möjliga mån kan jag tala om. Men ibland snubblar man över det varesig man vill eller inte. Men det kan ju vara trist om man på något vis ändå vill ta del av uppdatering och/eller bilder, fast man helst vill slippa läsa texten. I-landsproblem, jajjamen.

Dagbok

Time for bed

Dags att avsluta den här dagen. Tror inte det kommer bli något större problem att somna även fast jag sov ett par timmar mitt på dagen idag. Däremot kan man ju undra hur atarax-bakis jag kommer vara imorgon, men det är ett senare problem.

Imorn ska jag iaf åka iväg över dagen och leka städerska, så då har jag något att roa mig med iaf. På torsdag har jag veckoträff på affektiva och strax därefter, alltså också på torsdag, så har jag fått tid för att träffa AMS och FK. Så vem vet, med lite flyt kanske jag kan börja arbetsträna nästa vecka? Hold the tumme for me.

Så, nu säger jag och de fyrbenta godnatt.

Auf wiederhören.