Allmänt · TV, Serier och Filmer

Den lilla röda stannar i familjen

Pappa ringde nyss. Volvon är på slutspurten och bör vara redo till helgen. Det var de goda nyheterna del 1. De goda nyheterna del 2, är att han som fixat volvon (aka pappas kusin Gert) ska köpa golfen av mig. Kind of awesome! Då slipper jag ju problemet med att annonsera ut den och att folk ska provköra osv! Såå perfekt! Nu har jag ingen aning om vad den är värd, eller vad vi (jag?) ska ta/få betalt för den, men det känns ändå bra att ”bli av med den”. Eftersom han dessutom är en hemmafixare så gör det inget att inte länkarmen eller bussningen är bytt. Han vet att den är trasig. Han har sett den flera ggr, det var ju faktiskt till och med han som bytte motor i den när… öhh.. jag, när saker och ting gick sönder jättemycket och den i princip slutade fungera.

Så ja, okej, ur ”hur mycket kan jag få för bilen”-synpunkt så är han väl kanske inte den ultimata kunden, just eftersom han är medveten om bilens fel och brister, MEN å andra sidan så må det väl vara hänt. Jag är inte ute efter att lura någon ändå, så va fan.

Så. Någon gång under veckan så ska bilen storstädas. Tömmas och rengöras och allt det där. Tror inte det blir allt för besvärligt, största problemet är väl i så fall allt hundhår som av nåååågon anledning lyckats ta sig in i baksätet.

Nu ska jag rulla tummarna en stund till, därefter ska jag rasta Brorsan och sedan tagga för filmkväll. Vi ska vara hos Joanna istället för här, men det gör mig ingenting. Brorsan ska följa med, han är tydligen Team Varulv så då var det visst okej. Jag vet inte vad jag är, men för att vara på den säkra sidan så jag inte blir utkastad innan filmen ens börjat, så kör jag väl på varulv ikväll jag också.

Team Werewolf
Sanning är att det finns ju faktiskt en viss likhet…! Så länge man inte ser benlängden

 

Åsikter

Du skrattar – jag gråter

Det är konstigt hur olika det kan vara. Hur något som kan få en person att skratta kan få en annan att vilja gråta. And this is how the story goes.

Jag satt och tittade på Dayviews. I gruppen Veckans utmaning har denna veckas utmaning publicerats under gårdagen; De sju dödssynderna. Under utmaningsbeskrivningen kan gruppdeltagarna kommentera utmaningen om de vill, och jag såg detta;

”Frosseri och leta upp någon som blivit exponerad i en utav flashbacks bättre trådar :D https://www.flashback.org/t1955174

Jag vet ju med mig sedan tidigare att Flashback är internets baksida, och att inget gott kan komma därifrån (liten överdrift, okej, men det är inte långt ifrån sanningen ändå), men ändå kunde jag inte låta bli att titta in i tråden. Jag antar att det slog lite för ”close to home”, för den läsningen i den tråden var INTE trevlig. Tråden heter, om ni inte redan hunnit titta, ”Har du blivit Matkulturberikad av ett fetto?”

Jag vet ärligt talat inte vart trådskribenterna vill komma med sina inlägg. Om det finns något annat än ren och skär avsky, hat och äcklande känslor mot ”fetton” bakom inläggen, eller om det helt enkelt bara handlar om att häva ur sig så mycket dumheter som man bara kan. Ett av inläggen på sidan inleds med: ”Klockren tråd. Precis vad som behövs för att få sig ett gott skratt.” Samma person fortsätter med detta i sitt inlägg; ”Hon är fet. Överviktig. Ful. Och så kan hon inte gå… Hon typ haltar fram med båda benen. Jag vet inte vad hon har för problem, men det måste vara kopplat till hennes överjävliga form. Hennes vader måste väga minst 50kg styck, den jävla kossan.”

Alltså va? Hur kan människor vara så otroligt olika? Jag ser inte mig själv som en humorbefriad människa, men jag kan för mitt liv inte hitta det roliga i den tråden. Den är obehaglig, elak och anklagande, och säkerligen innehåller den en hel del osanning. Eller har jag helt enkelt tappat bort den typen av humor någonstans bland mina svallande fettvalkar? Jag antar att det finns en eller annan smal läsare här på bloggen; tycker ni att det där verkar vara roligt?

Eller det här:

”Sen har vi dessa feta jävlar som envisas med att käka på McDonald’s/Burger King/Max, you name it. Blir alltid lika förbannad när jag ser någon sitta och glufsa och se deppiga ut. Vill bara gå fram och smälla till dem i bakhuvudet och fråga vad fan de håller på med.

Majoriteten av alla fetton gnäller på att de är feta. Varför sitter ni då på diverse snabbmatsställen? Ren idioti.”

Jag känner att jag tappar orden. Jag vet inte vad jag ska skriva, jag blir bara ledsen djupt ner i själen. För jag fattar att personerna som figurerar i den här tråden är verkliga människor med verkliga åsikter, och att det säkerligen funnits någon med liknande åsikter som sett mig äta snabbmat både en och två gånger. Att de ser mig som en sämre människa för att jag är tjock och dessutom äter skräpmat.

Jag är inte dum i huvudet bara för att jag är tjock. Jag förstår mycket väl att man inte blir smal av att äta skräpmat. Eller chips och godis. Eller fikabröd. Eller dricka läsk. Det brukar sägas att de som vet allra mest om näringsvärden i mat och liknande, är tjocka människor, eftersom de/vi vet vikten av (…) att tänka på vad man äter. Om man sedan faktiskt äter näringsriktigt eller ej är lite en annan sak. Jag menar, jag vet vad som är nyttigt och onyttigt. Jag känner till hur många olika typer av dieter som helst, men av en eller annan anledning har jag valt att inte ägna mig åt någon av dem helhjärtat.

Så ja, jag kan gnälla och sucka över att jag ser ut som jag gör. Men jag är också väl medveten om att en förändring inte kommer bli av på nåt magiskt sätt över natten, utan det kräver arbete. Men jag hatar kroppsskammen. Jag förväntas skämmas över min kropp eftersom jag är stor. Skäms jag inte så anses jag vara omedveten, eller ointresserad, av vikt och hälsa, och så kan vi ju inte ha det? Så ja, jag skäms. Varje gång jag äter eller dricker något onyttigt, så skäms jag. Varje gång. Kan ni fatta det? Det är inte heller så enkelt som att bara säga ”Ja men sluta äta eller dricka det då”. Det låter enkelt. Men det är inte så enkelt. Det handlar om att förändra hela sitt beteende- och tankemönster vad gäller mat och dryck. Och det är inte gjort i en handvändning, det kan jag lova er. Jag kanske har svag karaktär. Jag kanske är en svag, och dålig människa. En svag, dålig tjockis utan karaktär.

Men jag är fan varken korkad, dum, omedveten eller ointresserad. Jag vet. Jag vet hur det funkar.

Sedan att det här inlägget blev det mest röriga på länge, det får ni leva med. Jag skriver osammanhängande när hjärnan är upprörd.

Och ja. All jävla fett-hysteri får mig att vilja ge fan i att äta helt och hållet. Leva på luft och vatten. Awesome. Eller?

Allmänt

Trött, tröttare, Erika.

En natt med knappt ngn sömn avklarad. Är inte livet fantastiskt så säg?!

Nåja. Nu ska jag ta med mig vakthunden ut på morgonpromenaden och sedan ska jag bege mig iväg till Affektiva för veckans färdighetsgruppträff. Motivationen är på topp… Eller? Nejdå, det är inte så illa faktiskt.

Lite senare idag kommer ett tidsinställt inlägg som är… vad ska man säga, viktigt? Eller vikt-igt? Avgör själva.

That’s all for now.

Allmänt · TV, Serier och Filmer

Imorn blir jag nån slags tonåring

Hej på er. Det är natt mot tisdag nu. Eftersom jag inte somnat så ser jag det fortfarande som måndag, vilket innebär att ”imorn” blir tisdag. Hänger ni med? Ni behöver inte hålla med mig, häng med i resonemanget bara så kan vi fortsätta.

Färdiga? Okej.

Imorn ska jag bli någon slags tonåring igen. How come, you may ask? Jo, imorn kommer nämligen Emmo hit, eventuellt någon fler med, och så ska vi börja beta oss igenom Twilight-filmerna för att slutsligen se den sista på bio.

(Paus för att räkna hur många som slutade följa min blogg där. Check).

Nej, men det ska bli trevligt. Det är inte allt för ofta vi träffas numer, tjejerna, och när vi väl träffas så pratas det mest barn och bebisar. Förståeligt, när de flesta (dvs alla utom jag) är i den fasen i livet, men det kan bli lite enformigt också, för mig som INTE är i den fasen i livet. Men det har jag nog redan ältat om, så jag ska bespara er det gnället. Imorn är det istället tänkt att bli någon slags filmkväll. Jag tycker Twilight-filmerna är helt okej, och att då se film ett (till att börja med) med trevligt sällskap. Den delen av morgondagen ser jag fram emot!

Det jag ser fram emot lite mindre är förmiddagen. DBT igen. Missförstå mig rätt, det är nyttigt och viktigt men ibland är det bara så jävla jobbigt. Tills imorgon har vi en läxa då vi ska välja ut en situation med många känslor, identifiera vilka känslor som var inblandade samt avgöra vilken som var den primära respektiva den sekundära känslan. Jag vet precis vilken situation jag ska ”använda”, men jag vet också att det kan bli rätt jobbiga diskussioner av att gräva i känslosamma händelser som dessutom ligger relativt nära i tiden. Nåja, det blir vad det blir.

För övrigt hoppas jag kunna få sova lite snart. Det har varit ett jäkla spring och liv i trapphuset ikväll så det var ju lite typiskt och ironiskt (?) att min besökare åkte härifrån idag. Det är alltid lättare att slappna av och sova om man inte är själv. Nu har jag ju visserligen världens bästa vakthund som säger till att han är farlig (hihi) om någon kommer nära min dörr, men ändå. Det är ju ändå rätt otrevligt. Hur som helst, jag hoppas det lugnar sig snart. Jag är trött och vill sova, och dessutom ska jag ju upp innan 9 imorn.

Så, godnatt.