Facebook och det personliga varumärket

Gör du skillnad på vem du är på Facebook (internet?) och i verkligheten? Vad du visar utåt om vem du är, alltså?

Jag funderade lite, och jag kommer använda Facebook som exempel, men det går givetvis att applicera även på internet i stort. På Facebook är du inte anonym. Och sure, du kan välja vilka personer som ska se olika typer av uppdateringar, men i grund och botten är det en ganska offentlig sida. På Facebook kan du visa vem du är, genom statusuppdateringar, bilder, events du går på, men som ni vet, även genom ” saker” som du ”gillar”.

Det där med att gilla saker är ju ett litet otyg. Nu har jag inte haft reklam på länge, eftersom jag har Chrome med AdBlock-tillägg, så jag vet inte riktigt hur det fungerar nu, men förut var det åtminstone emellanåt små inlägg som kom upp i flödet där man kunde se att ”Din vän NN gillar företag MM” till exempel. Som var ren reklam alltså. Men det är ju inte bara företag man gillar som syns i flödet, utan ofta även bilder. Facebook fullkomligt kryllar av olika humorsidor, där roliga, ironiska, sarkastiska och inte allt för sällan provocerande bilder eller texter läggs ut. Och nej, man behöver alltså inte ens gilla dessa sidor för att få äran att ta del av dess innehåll. För dina vänners ”gillningar” sprider bilderna ändå. Som jag förstått det så behövs det väl att 2-3 (kanske några fler, jag vet inte) personer gillar samma bild från samma grupp, för att den ska dyka upp i ditt flöde. Utan att någon behöver dela den. Sedan kan ju givetvis dina vänner dela bilder med. Inget av detta är någon hemlighet och säkert inte nytt för någon.

Brukar du tänka på hur de sidor du ”gillar” speglar dig som person? Vad det ger för bild av dig?

Jag kanske ska börja komma till det som skulle bli min poäng. Det låter nämligen som att jag tänker spy galla över vad folk delar och vad det gillar, men faktum är att det är precis vad jag INTE tänker göra!

Det som fick mig att börja skriva det här blogginlägget var att en vän hade kommenterat en annan persons länk. (Det var så jag hittade det, ”NN har kommenterat MM’s länk”). Den andra personen, som jag alltså inte är vän med, hade skrivit ett blogginlägg. Jag tänker faktiskt fega nu och inte länka, för jag vill inte hamna i diskussion med denna person, då vi uppenbarligen har vitt skilda åsikter, och jag har inga debatterings-skills. Blogginlägget handlade dock om, i korta drag, att personer som ”gillar” gruppen ”Censurfritt” på Facebook kunde plocka bort sig själv från personens vänlista, och det rätt omgående.

Alltså, jag kan förstå det på ett sätt. Den gruppen är  stundvis otroligt provocerande och osmaklig, och har nog inte ett enda politiskt korrekt skämt. Det är mycket sexism, och ja, rasism också antar jag, och säkert mer skit också. Och tydligen får man inte gilla den gruppen med kommentaren ”Det finns mycket roligt där också”, för det gills tydligen inte. Enligt blogginlägget, alltså.

För att då återknyta till det här med sitt personliga varumärke. Anta att du har en vän som tycker att Censurfritt, eller vilken annan provocerande, sexistisk, rasistisk eller opassande sida, är helt okej. Dömer ni då personen utefter det? Om det är en person ni känt länge, eller om det är en relativt nyskapad kontakt? Eller är ni själva försiktiga med att dela med er av vissa saker, på grund av vad ”folk kan tro” om er?

En blogg är ju ett personligt varumärke till exempel. Om man är helt öppen med att man driver sin blogg, med namn och bild, och skriver om kontroversiella ämnen eller visar provocerande bilder, då är det inte helt otänkbart att man förknippas med det. Jag har alltid varit ganska försiktig med vad jag skriver på min blogg, speciellt efter att jag började på Ridskolepedagogutbildningen, och började jobba på Vissmålen och JFK. Jag kände att för mig personligen är det viktigt att om mina elever, eller mina elevers föräldrar, skulle hitta rätt på mig på bloggen eller Facebook, då skulle det inte finnas material där som jag inte kunde stå för till 100%. Jag kände dessutom att det var viktigt att hålla ett så bra språkbruk som möjligt (precis som när jag var i stallet), och att vara en bra förebild. Även fast troligtvis ingen av mina elever följde min blogg! Det kändes ändå som en viktig grej. Därför var det en stor grej för mig när jag började skriva Vecka 6-inlägg. Förr hade jag aldrig kommit på tanken att skriva om sex och relationer på en öppen blogg. Det var sjukt pirrigt och ”skamfyllt” att skriva så öppet om sådana ”hemliga” ämnen, och att de dessutom skulle komma att länkas på FB. Visserligen ett val som var helt och hållet upp till mig, men ändå. Gamla elever, kollegor, familj, ja, alla skulle kunna se det. Hur skulle det förändra mitt ”personliga varumärke”?

Nu är jag lite tillbaka på samma punkt igen. Inte riktigt samma, för nu är jag mer bekväm med att säga/skriva vad jag tycker i olika frågor, och jag tycker inte heller att det är tabu att skriva om många olika saker. MEN, nu är jag återigen tillbaka i en yrkesroll där jag har kontakt med barn och ungdomar, och deras föräldrar, och jag tycker fortfarande att det är viktigt att tänka på vilken bild man förmedlar till andra. Både när det handlar om hur man beter sig på internet och hur man syns ”till vardags”.

Nu finns det förstås människor som inte behöver ta hänsyn till vad arbetsgivare, kunder, vänner eller familj tänker om deras nät-liv, och så finns det förstås de som helt enkelt inte bryr sig om hur de uppfattas. När det gäller mina vänner så känner jag väl ungefär så här; röstar du på SD? Varsågod, det är ditt val. Skrattar du åt rasistiska skämt? Okej, det har jag också gjort fler än en gång. Sexism? För all del. Det är inte upp till mig att döma de val som mina vänner gör. Jag har heller inga ambitioner att välja bort mina vänner för att vi har skilda åsikter, även om det är i ”stora” frågor. Därför har jag väldigt svårt för människor som lägger ut statements i stil med ”Gillar du den här sidan/Röstar du på XX/Whatever whatever whatever – ta bort mig som vän!”.

Om jag inte passar dina värderingar eller på din vänlista – då får du tammefan ta bort mig själv. Och skulle jag få för mig att tröttna på ditt predikande, eller om jag tycker att du bara delar skit, då är det upp till MIG att ta bort DIG, och jag behöver inte nödvändigtvis ta fram stora pekpinnen och mästra dig i vad du har gjort fel. Kamratuppfostran kanske fungerar för vissa, men inte för mig.

Annonser

Säg mig vad du tänker om detta

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s