Allmänt

En liten (?) sammanfattning

Det är glest mellan blogginläggen nu för tiden. Jag vet inte riktigt vad jag ska skylla på, jag har skapligt med tid och hyfsat med inspiration (nu för tiden har jag ju ett liv och därmed något att skriva om, kind of), men jag kommer liksom inte till skott. Saknar skrivande, men får ändå inte tummen ur.

De flesta av er vet att jag kommit igång och jobbat, och att jag i fredags åkte ner till Stockholm för andra gången för att göra del två av rekryteringstesterna. (Jag hade för mig att jag hade skrivit om del ett, men det hade jag tydligen inte så ni får sväva i ovisshet kring det, hehe). Men ja, så här gick i fredags.

Tåget gick från Sundsvall 6:00. När vi passerade Gävle så insåg jag att jag inte hade fått någon hemresebiljett! Jag visste ju att den var bokad, när den gick och vart jag skulle sitta (mail) men någon sms-biljett hade jag inte fått. Satte chefen i arbete och släppte det sedan. 9.40 var jag framme i Sthlm, och klockan 12 skulle jag vara på Rekryteringsmyndigheten. Det känns ju lite som ett mirakel att jag ens hittade till Tunnelbanan. Och ja, jag vet att de flesta tycker att det är en piece of cake, men är det första gången man gör det själv, och man knappt ens satt sin fot i sthlm tidigare, då är det en bedrift. Nästan en ännu större bedrift var det att jag faktiskt klev på fel ”linje” men ändå lyckades byta på lämplig station och tog mig sedan vidare till rätt slutstation. Promenaden till Rekryteringsmyndigheten var inte jättelång, så jag var framme en liten stund före 11. Det var ju lugnt tänkte jag, då skulle jag hinna äta i lugn och ro. Jag gick dit och sa att jag var där, och då visade det sig att jag kunde få göra simultantestet redan då. Så ja, varför inte?

Simultantestet var lika roligt den här gången som förra gången, fast den här gången gjorde man det på dator, och det var även lite svårare (upplevde jag det som, åtminstone). Den första delen var tre uppgifter á 3 minuter vardera. Du fick först sifferkombinationer i två kolumner, fem fyrsiffriga nummer i varje kolumn. I den första kolumnen var en, två eller tre sifferkombinationer överstrukna, och din uppgift var att stryka över motsvarande sifferkombinationer i den andra kolumnen. Varje rad var en egen uppgift, och du skulle hinna med så många som möjligt med så få fel som möjligt. Missa att stryka över samt felöverstrykningar gav minuspoäng. Den andra delen av den här uppgiften var lika som denna fast med bokstavskombinationer, och den tredje delen bestod av olika slags figurer.

Del två av simultantestet bestod dels av ovanstående, men du skulle samtidigt besvara frågor som i huvudsak bestod av olika matteproblem eller ”Mats är äldre än Per, men yngre än Sven, vem är äldst?”, eller att du skulle plocka fram svar ur en almanacka/kalender eller en adressbok. Frågorna var egentligen inte svåra, men alla saker i kombination med varande gjorde verkligen att huvudet snurrade. Det hände faktiskt under testet att jag bara stannade upp och satt och småskrattade för mig själv, dels för att det var riktigt roligt och utmanande, men också för att det kändes helt jäkla sjukt. Väldigt underlig känsla, helt klart.

När testet var klart fick jag långlunch, jag kunde nämligen inte träffa psykologen förrän klockan 14, och när testet var klart var klockan knappt 12. Jag åt i en lunchrestaurang som låg i samma byggnad och efteråt tog jag en promenad, men höll mig i närheten eftersom jag inte direkt litar på mitt 08-lokalsinne :P Resten av väntetiden spenderades läsandes en fototidning jag fick av Kamilla när vi var i Övik. Awesome!

Psykologen var en rejäl karl, stor och STOR, jag kände mig som en liten dvärg i jämförelse. Han var väldigt trevlig och lätt att ha att göra med. Jag antar dock att jag var mer nervös än vad jag trodde, för när vi åkte upp i hissen till hans kontor så sa han;
”Vad hette det där du bodde? Utanför Sundsvall? Sk….? Sk…-nånting?”
Alltså jag fick en sådan sagolik blackout så du anar inte. Det måste ha tagit kanske en minut innan jag lyckades klämma fram att det ju heter Sundsbruk där jag bor. Vet ni hur lång en sådan minut känns när man pratar med en psykolog som ska bedöma ens lämplighet för ett jobb du VERKLIGEN vill ha?! Det kändes som en halv evighet. Men ja, tydligen så gick det ju ändå.

Mötet med honom tog ungefär en timme.  Det kändes väl ungefär som vilken arbetsintervju som helst, fast kanske lite mer ”privat”. I slutet på mötet fick jag återkoppling dels på simultantestet, men även på de personlighetstester som jag hade gjort hemma i förväg. Simultantestet klarade jag utan några större problem, jag hade haft en del fel i början på ”uppvärmningen”, men han sa att jag var som en typisk musiker eller matematiker, för så fort det blev ”allvar” så hade jag skärpt mig och då var det väldigt få missar. Han undrade om jag aldrig hade funderat på en akademisk karriär eller att läsa vidare, han trodde nämligen jag skulle passar bra som matematiker eller fysiker. Jag är inte full lika övertygad om den saken :P Personlighetstesten var väl egentligen ingen större ”grej”. Det ena beskrev lite hur jag ser mig själv och hur jag tror att andra ser mig (stämde väldigt väl) medans det andra var mer olika typer av personlighetsdrag. Tänk dig en skala med motsatser, den ett exempel kunde vara ”Ordningsam – – – Tvångsmässig”, sedan hade man genom ca 250 frågor fått en procentsats som beskrev vart på den skalan man befann sig. På tre av dessa ”personlighetsdrag” låg jag i ”överkant”, (jag minns inte vad de exakta termerna var men det var väl att jag dels var för ”snäll”/lätt att ”köra över”, att jag är undvikande i fråga om konflikter och så var det nog just det där med ordningsam/tvångsmässig, TROR jag) men som han själv sa så fanns det även i ”extremfallen” väldigt tolkningsbara omdömen. Som att vara undvikande i konflikter så stod det till exempel något om att man då ofta är en bra medarbetare som inte driver konflikter på arbetsplatsen” eller nåt liknande. Så ja, allt är väl relativt.

Tunnelbana

Vad händer nu då? Jo, nu ska psykologen göra ett utlåtande om mig, baserat på testerna och intervjun, som han sedan ska delge arbetsgivaren. Han kommer även att antingen rekommendera mig eller inte.  Han har dock inte någon slags ”veto-rätt”, vilket innebär att även om han säger ”Ni bör INTE anställa henne” eller ”Hon är en lämplig kandidat att anställa” så kan arbetsgivaren göra tvärtom. Jag vet inte hur lång tid det kommer ta, utlåtandet och rekommendationen ska postas till arbetsgivaren och sedan ska de ta ett beslut. Puh. Nervöst som tusan.

Efter mötet promenerade jag tillbaka till tunnelbanan och åkte till T-centralen. Att sedan hitta därifrån var ju mer eller mindre hopplöst, jag var helt och hållet vilse och fattade inte alls vart jag skulle gå. Men efter ett gäng felsvängar kom jag upp nånstans där jag hade gått förra gången jag var nere på tester, så även fast jag hade haft funderingar på att kanske shoppa lite när jag var nere, så skippade jag det och tog mig direkt till järnvägsstationen. Hellre sitta och vänta än att gå vilse och skynda sig. Tågresan hem gick bra den med, och jag var hemma i stan igen strax efter 21. Borta bra men hemma bäst, jag ska definitivt inte bli en stockholmare.. :)

Ja ni ser. Så speciellt kort blev ju inte den här sammanfattningen, om man nu ens kan kalla det för en sådan!

Annonser

2 thoughts on “En liten (?) sammanfattning

  1. Vad spännande :) Lycka till :) Bytte jobb för två månader sedan nu, vet hur det känns att grillas ;) Nu inte lika hårt som för dig… Men är man 54 år får man vara glad :)

Säg mig vad du tänker om detta

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s