Facebook, Provokationen, och så jag då.

Jag satt och läste i en kommentarstråd till ett inlägg på Facebook igårkväll. Grundinlägget var nog så provocerande, då min vän länkat en artikel om ett våldtäktsförsök i Härnösand och som kommentar till inlägget han publicerade valt att skriva ”Dessa invandrare!!”. I texten framgick ingenting om gärningsmännens etnicitet, men då han senare berättar att han vet detta genom någon som känner offret, så är åtminstone den saken förklarad. Därmed inte sagt att det är mindre provocerande. Att ordet invandrare i den kontexten är känsligt är inget nytt. Man ”får” inte skriva så, även om det som i detta fallet då alltså är sant.

Det är dock inte det här som provocerar mig.

En sak som petar på mig är dock minnet av ett annat våldtäktsförsök som begicks i Härnösand för några år sedan. Ett som, liksom så många andra, aldrig fick någon upplösning, men som fick nog så mycket efterspel ändå. Det är en sak som stör, och som påminner, men som ändå inte provocerar. Men det som faktiskt PROVOCERAR mig med det här inlägget, är diskussionen som pågår i kommentarerna, och då främst två av inläggen. Diskussionen förs mellan två personer, en man och en kvinna, som har helt olika typer av retorik. Den ena är vältalig och skicklig på att föra fram sin poäng, den andra skriver i affekt.

Kvinnan kommenterar följande:

”de svenska har aldrig stannat mig på gatan o hållit fast mig, aldrig skrikit jävla hora när jag inte velat prata med en okänd…. aldrig kört sin cykel o tvärnitat framför mig o gett mig skamliga förslag, aldrig försökt lura med min dotter på 9 år o tyckt jag varit återigen en hora när jag skrek åt han att låta bli mitt barn! så NEJ! svenskarna har inte gjort så!”

Varpå mannen svarar detta:

”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?
Är det en specifik händelse, eller har du haft ”turen” att bli antastad av fyra olika män vid fyra olika tillfällen?”

Min mage vänder sig ut och in. Mitt huvud börjar snurra. Det är det här jag blir provocerad av. Triggad av.
Jag vet inte om han är medveten om tonen i sitt inlägg, eller om det kanske är jag som helt enkelt tar det väldigt fel! Det jag menar är, att i mina öron/ögon, så är det första lite av ett hånfullt ifrågasättande. Följdfrågan känns, åtminstone inte för mig, lika hård eller anklagande, utan kan mer vara en uppriktig undran. Men det första…. Åh vad det provocerar mig.

Och så är det så här. Jag skulle vilja skriva EXAKT vad som provocerar mig med det hela, men jag KAN inte. Jag kan inte, av hänsyn till personen som det handlar om i ”mitt fall”, personen jag tänker på. Personen som ”har en förmåga att hamna i exceptionellt knepiga situationer”. Inte en gång. Inte två gånger. Inte tre gånger. Inte fyra gånger. Inte fem gånger. Men SEX gånger. SEX GÅNGER! Med SEX OLIKA FÖRÖVARE.  Sexuellt utnyttjande, sexuella övergrepp, misshandel, våldtäktsförsök. Jag tänker inte prata etnicitet. Det är inte den detaljen som stör mig. Det är precis lika oacceptabelt oavsett vilken hudfärg förövaren har. Jag stör mig på att SEX jävla ÄCKEL till karlar har tagit sig friheten att göra vad de tyckte var ”rätt” mot denna tjej/kvinna, och att hon sedan riskerar att, likt kvinnan som skrev kommentaren ovan, utsättas för den typen av kommentarer. ”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?”. Som om det vore hennes fel. Som om hon ville att det skulle bli på det viset.

Jag lovar dig, INGEN vill bli utsatt för något mot sin vilja. Den som säger något annat lurar sig själv.

rape

Ett nej är alltid ett nej.

Glöm för i helvete aldrig bort det.

Annonser

Säg mig vad du tänker om detta

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s