Dagbok

Det är lättare att skriva när man är ensam

Sådärja! Ännu en vecka läggs till handlingarna. Det har dock inte blivit något bloggat sen lilltrollet kom hem, av flera olika anledningar. Den främsta är väl att jag skriver bäst när jag är ensam, och ensam har jag inte varit på hela veckan eftersom Magnus har vabbat. Själv jobbade jag natt söndag och måndag, och igår jobbade jag två timmar plus hade teammöte. En typisk lugn arbetsvecka för en deltidssjukskriven, med andra ord. Efter jobbet igår åkte jag till min nageltjej Emelie och fick lite nya fräscha naglar. Hon är såååååå sjukt duktig! Både förra ”månadens” naglar och den här omgångens blev såååå jäkla snygga så jag kan sitta och stirra på dem hur länge som helst. Seriöst, håller ni inte med??

Decembernaglar
Decembernaglar

 

Novembernaglar
Novembernaglar

Jag döööör så snygga de är!

Just nu är nog detta min största last i livet. Naglar. Och Coca Cola. Ingen är fullkomlig.

Anyway. Veckan har  varit bra. Vi var på julmarknad på Murberget i lördags, mysigt, fast jag kände mig lite stressad. Sällskapet verkar inte vara ”strosa omkring i lugn och ro”-typen utan mer ”vi går ett varv sen är vi klar – effektivt”-typen. Men det var trevligt ändå.

Murberget-2

Några gobiten-bilder blev det på Murberget iaf, detta är en av dem.

Nej men som sagt, annars har det varit lugnt! Imorn ska jag ner till Sundsvall igen, då ska jag få fota gravidbilder på min fina syster. Jag ska ju faktiskt bli moster igen ♥ Spännande!

Nu ska jag dock traska ner till våningen nedanför och skaffa mig något att äta, hungrig är jag. Gubben har åkte iväg en sväng, men kommer väl hem när som helst skulle jag tro.

Så, trevlig helg till er alla!

Dagbok

En trevlig kväll, men…

Det var ett väldigt trevligt julbord igår! Vi var på Villa Marieberg i Sundsvall. Gooood mat, fanns ingenting att klaga på! En sak som däremot gjorde kvällen betydligt tråkigare, så här i efterhand, ”hände” när vi hade kommit hem. Jobbet bjöd på julbord för sina anställda. Ville man ha sin respektive med så fick den personen betala själv. So far so good, det visste man ju från början. Jag har inte berättat för Magnus att det kostade extra för honom, eftersom jag ville att han skulle följa med utan dåligt samvete (vi är inte rika). Av samma anledning ville jag betala hans julbord utan att han märkte det, så när han hämtade dessert så passade jag på att gå iväg och köpa ngt mer att dricka, och då även betala hans matkostnad. Jag betalade kontant (fan), fick kvitto, gav tillbaka kvittot (fan) och sa ”Du kan slänga det” (fan). Gick tillbaka till sällskapet, fortsatte kvällen.

Men vad var det då som grusade kvällen i efterhand? Jo, jag fick ett meddelande från en kollega senare på kvällen. Tydligen så har en av ”oss” som hade respektive med sig, inte betalat sin del. Vilket ledde till att kollegan fick betala för ett extra julbord utan att ha haft en respektive med sig. Inte okej. Och tydligen så har båda de två andra som hade partners med sig sagt att de också har betalat för sig. This is where my ”fan” comes in. Jag betalade kontant – det finns inget på mitt kontoutdrag som kan styrka att jag har betalat. Jag gav tillbaka – och bad dem slänga kvittot. Återigen, det finns inget som kan styrka att jag har betalat. Och Magnus vet ju inte ens att det kostade pengar, så han kan inte heller intyga det. Jag VET att jag har betalat för mig och gjort rätt för mig, men jag HATAR att jag inte kan bevisa det. Jag HOPPAS på nåt vis att det är Villa Marieberg som gjort fel, för jag vill inte tro att jag har kollegor som ”smiter från notan” och låter nån annan betala. Fy fan så ruttet.

Det här har gnagt mig hela natten. Har knappt sovit. Blä. Nu är klockan morgon, och snart ska Magnus åka iväg och hämta hem karatekid-Emil ♥ . Så jag ska krypa ner i sängen igen, och hoppas få nån timmes sömn iaf. På agendan för dagen står annars hämtning av möbel, firande av ettåring och… bus med go-Emil :)

Puss på er!

Allmänt · Blogglivet · Hemmet · Vardagen · Yrkeslivet

Lite bloggsug!

Tre inlägg på mindre än en vecka? Kors i taket.

Jag skrev ett inlägg på ett forum för några dagar sedan. Forum och ämne är oviktigt, jag fick dock en kommentar som inleddes med ”Detta var ett av de mest välskrivna inlägg jag sett på […] på länge!”. Det var nog faktiskt där som blogglusten dök upp. Jag KAN ju skriva. Jag är ganska bra på det. Förhållandevis, åtminstone. Jag tycker det är roligt att skriva, men jag har inte tagit mig tid att göra det på väldigt länge. Och så har jag inte direkt haft så mkt att skriva om. Mitt jobb på SOS Alarm KAN jag inte skriva om, på grund av sekretess. Och det är ju inga konstigheter, det har jag inget behov av att göra. Däremot så kan jag ju faktiskt skriva om mitt ”jobb” (ja, det är en hobby) som fotograf och om hur livet ser ut här uppe i Ramvik.

Ramviksliv
Ramviksliv

Det är förresten kanske också en anledning till att jag slutade blogga. Jag flyttade hem till Sundsvall igen, och väl hemma fanns det ju ingen att direkt skriva för. Jag var inte 70 mil borta från vänner och familj, jag var på sin höjd några kilometer bort. Jag är iofs inte jättelångt borta nu heller, men det är trots allt strax över 8 mil till Sundsvall numera, och jag kommer på mig själv att tycka att det är lite jobbigt att åka till ”storstan”. (Men när jag väl kommer dit så undrar jag varför jag någonsin flyttat därifrån!?).

Oh well.

Ikväll är det, apropå jobb, dags för julbord med mina kära kollegor från SOS. Jag tycker personligen att det är väldigt tråkigt att inte TAB och SoJ har jubord tillsammans, men what can you do. Det är bara att gilla läget. Magnus ska följa med som min +1, och det ska bli kul. Han ska ryktesvis vara nykter enligt honom själv, något jag uppskattar VÄLDIGT mkt med tanke på dunderfyllan han hade förra helgen när vi var på hans jobbs julbord. Erika was not a happy girlfriend kan vi sammanfatta den kvällen/natten med. Erika was även a little bit (haha) skadeglad åt den ”milda” bakfyllan som drabbade the boyfriend ;) meeeen, nu ska vi inte vara sånna.

Nu ska jag promenera till nedervåningen och ta mig lite lunch, så jag står mig tills det är dags för go-mat ikväll!

Hoj hoj!

Åsikter · Media · Teknik

Det är skillnad på kritik och att vara elak

Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Modeller & Fotografer – Sverige”. Överlag en bra grupp, mkt fina bilder, duktiga fotografer och modeller. Jag själv är dock väldigt återhållsam med att publicera ngt i gruppen eftersom jag upplever att det stundtals är ganska hård kritik när en bild inte ”håller måttet”. Detta såg jag prov på ikväll…

En kille som kallade sig något med ”fotograf” i namnet (tex om jag hade kallat mig Erika Fotografen Näsberg) hade lagt ut några bilder. I första inlägget var det två bilder, strax därefter kom ett inlägg med ytterligare en bild. Utan att vara elak kan man konstatera att bilderna lämnade mycket att önska. Några börjat så smått komma med saklig kritik; Justera vitbalansen, försök få modellen att se lite mer engagerad ut, se till att inte den vita lappen i trosorna syns, och så vidare. Sen kom de mindre trevliga kommentarerna. ”Du borde fan inte få kalla dig fotograf!”. ”Det där är för helvete ingen modell”. ”Ugh, jag måste gå och spy”. ”Åh, nu kommer inte jag kunna sova inatt, fy!”. Och så vidare. Och det var exempel på de relativt snälla kommentarerna som kom…

Inläggen försvann efter en stund. Om det var fotografen själv, eller admin för gruppen, som tog bort dem vet jag inte. Men det kan inte alls ha varit roligt att vara den fotografen eller modellen och läsa alla elaka kommentarer. För det är faktiskt stor skillnad på kritik och på att vara rent oförskämd, eller elak. Kritik är saklig. Den kan vara hård, och man håller säkert inte alltid med i andras kritik, men kritik är inte personangrepp. Kritik är inte ”bilden är ful” utan i så fall ”bilden skulle vara bättre om du […]”

Jag är skitdålig på att ge kritik. Jag är så rädd att den ska uppfattas som elak, så då håller jag den hellre tyst för mig själv. Ja, jag såg massor av saker som den där killen skulle ha kunnat göra bättre, men då mycket redan påpekats och kommentarerna redan höll på att spåra ur, så fanns det ingen anledning för mig att kritisera ännu mer. Jag brukar dessutom sträva efter att om jag kritiserar något, då vill jag även berömma något. Och’ehh… ja… det fanns ärligt talat inte mkt att berömma med de bilderna, mer än att det var ett tappert försök.

För så är det ju faktiskt också. Alla har vi varit nybörjare någon gång! Oavsett om det gäller att fotografera, laga bilar, spela fotboll eller laga mat. Man måste få misslyckas, det måste få vara okej att visa upp ngt och säga: Okej, det här är vad jag har åstadkommit idag. Hur kan jag göra detta bättre?

En klyscha blir en klyscha av en anledning. Och uttrycket ”Övning ger färdighet” är så sant som amen i körka!

Då - 2012. Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!
Då – 2012.
Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!

 

Nu - 2015 Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Nu – 2015
Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Allmänt · Dagbok · Vardagen

Snart sprängs skallen!

Hej hej bloggen, kul att du bara ligger här oanvänd. Well, I know the feeling…! Haha nej skämt åsido. Jag har alltså inte bloggat på ca nio månader. Väldigt mkt har hänt på den tiden, så istället för att spränga huvudet med tankar så tänker jag gör en liten tillbakablick.

Nå, vart var vi? Sist jag skrev var alltså i mars. Såå…

Mars:
Måendet försämrades. Jag mådde dåligt när jag var hemma, jag mådde dåligt när jag var på jobbet. Men min vana trogen så körde jag på ändå, lite ”bära eller brista”-strategi. Ja, det gick ju som det gick. Men i mars gick det iaf!

April:
Jag sjöng på dop! Väldigt roligt, även om det gick … mindre bra. Jag tappade texten helt till en av låtarna, men förutom det så var det okej. Fick en hel del beröm ändå efteråt, och det blir man ju alltid glad av! Efter dopet var det snabba ryck. Jag åkte hem och bytte om, och sedan styrde jag kosan till Jönköping tillsammans med en kompis. Det var dags för bilmässa!

Vi åkte ner på långfredagen. Kom fram på kvällen, kollade in hur det såg ut med parkeringar på Elmia och sedan åkte vi till Vissmålen där vi skulle bo i helgen. Lördagen blev en heldag på Elmia. Vi kom dit vid 11-tiden tror jag, och när vi åkte ”hem” på kvällen var det mörkt. Det var ju nämligen inte bara mässa och tillhörande uppvisningar – det var även Påsksladden, drifttävling. Sååååå sjukt häftigt och roligt, jag var helt i extas. Jag tror att jag totalt under helgen tog ungefär 2000 bilder. Galet mycket. Men det var sååå roligt att vara där och fokusera på något annat än problemen där hemma.

 

Uppvisningarna som man bjöds på var en härlig blandning av motorer! Jimmy Olsson från Rackartygarna var på plats och trickkörde lite, Skaraborgs Regemente hade en stridsvagn som de visade upp. Terrortraktorn brände gummi, vilket även Johan Andersson, Dennis Martinsson och Rasmus Möller gjorde med sina drift-bilar. På plats var även High Coast Low Life med sina lowriders, samt racingföraren Petter Solberg. Very awesome indeed! Men, för mig var det väl ändå bara driftingen som jag hade ögon för… :)

Och ja… ett besök på Vissmålen är ju ingenting utan hästar, så jag följde med gårdsföreståndare Stigsson på dressyrtävling under helgen också :)

Ja, sedan var det ju dags för hemfärd. Vi åkte på måndagen, jag skulle jobba på tisdagen. Tisdagen kom, jag åkte till jobbet, och väl där satt jag inlåst på toaletten och grät i nästan två timmar, ”utan anledning”. Jag skickade ett meddelande till en kollega, hon sa åt mig att åka hem direkt. Jag hade nått min gräns. Dagen efter var jag på vårdcentralen, även där grät jag. Det tog aldrig stopp! Han sjukskrev mig för utmattning. Och det förlängdes. Jag återupptog min mer stadiga kontakt med Affektiva, och jag träffade Kenneth mer regelbundet igen. Sjukskrivningen blev mer långvarig än vad jag hade trott, inte förrän den 1 september började jag jobba igen, dock ”bara” på 50%. Mer om det sedan. Resten av april liksom försvann i en dimma, av förklarliga själ.

Maj
Det började bli vår! Ute, åtminstone, inte i mitt huvud. Där var det fortfarande dimmigt och tråkigt. Men ute var det fint. Jag fotade lite vårblommor, jag var på Kodurs vårföreställning och jag dejtade. Inget som blev nåt, vilket är tur så här i efterhand… ;) Men överlag var det faktiskt ganska mycket fotograferande, vilket var ett bra sätt att ge hjärnan lite paus! Det blev motorer, porträtt, natur och lite annat smått och gott.

Juni
Händelserik sommar börjar här! Under våren, oklart exakt när det var, så kom jag i kontakt med personen/personerna bakom Gobiten.se, vilket ledde till ett samarbete där jag fick möjlighet att visa upp mina bilder på deras ”sida” (i skrivande stund är det fortfarande bara en facebooksida, men en hemsida är på gång!) och jag fick även chansen att låna tid i en fotostudio i Timrå. Jag såg båda dessa saker som stora steg framåt i mitt fotograferande, och allt som hade med foto blev genast många resor roligare! En sak som blev ett stående ”uppdrag” under sommaren var Onsdagsbus. Via Gobiten fick jag möjlighet att åka på Onsdagsbus och fota varje onsdag, och, för att bli lite cheesy, så minns jag första gången väldigt väl.

Vi hade fått direktiv att ta kontakt med ”mig i tornet”, men jag visste inte då vem det var. Jag blev dock dirigerad till Jenny, den evige kontoristen, och jag fick ett säsongskort av henne. Jag passade på att gå upp i tornet för att hälsa på de två herrarna som sköter speaker-uppdraget. Kennet kände jag igen sedan tidigare, men det andre, Magnus, var en ny bekantskap för mig. Jag berättade lite om vad Gobiten var och vad de/vi gör, och sedan gick jag iväg för att fota. När jag kom tillbaka veckan därpå var denne Magnus på plats igen, och jag blev välkomnad med en varm kram! And it was the beginning of a beautiful friendship… ;)

Hur som helst. Det var väldigt mkt fotograferande i juni. 22 tillfällen faktiskt, så jag hade det jag gjorde!

Midsommarafton spenderades i Kälen, på medeltidsmarknad. En fantastiskt trevlig dag, men med ett mindre fantastiskt efterspel. Jag får se om jag återkommer till det eller om jag låter det vara vilande…

Juni avslutades med att något annat påbörjades. Det var nämligen dags för SM-Vecka i Sundsvall, och tack vare Gobiten så hade jag fått presspass! Det var en otroooligt stor upplevelse för mig! att få vara där som PRESS! Helt osannolikt. Men, om jag får säga det själv, så levererade jag helt okej bilder på de sporter som jag täckte.

Juli
Juli fortsatte där juni slutade – med SM-veckan. Tyvärr innehöll juli även tråkigheter, nämligen begravning för min fina faster, som förlorade kampen mot cancer i slutet av juni… :(

Ellys begravning-5

Mamma, pappa och en kvinna som heter Lena spelade väldigt vackert. Jag, mamma och syrran sjöng ”Down to the river to pray” (Alison Kraus) och det gick över förväntan. Jag hade nog trott att jag skulle grina mig igenom hela sången, men det gick bra. Jag är glad för det. Du är saknad, Elly… ♥

Men annars fortsatte juli med en hel del fotograferande. Mer tid i studion, mer tid ute på evenemang och mer tid på Onsdagsbus. Ja, ni minns tidigare nämnda Magnus? Jag följde med honom till Tyskland, vi började träffas mer regelbundet. Good times… :)

Ett till presspass fick jag också, på Härnösands Stadsfest. And it was awesome :)

Augusti
Augusti började lite tveksamt. Magnus hade backat lite, behövde ”fundera lite”. Det var såklart jobbigt, men den 5 augusti hade han funderat klart: ”Jag vill att vi satsar på det här!”. And so we did :) Jag var här, i Ramvik där han (och nu vi) bor, så gott som jämt, snart flyttade katterna också upp. Livet lekte! Det började lugna sig med fotograferingar, även om sommarens höjdpunkt fortfarande återstod: Gymkhana Drift i Östersund!

Watercross Nordanstig var också en höjdpunkt! Skoter på vatten, grymt! Jag spenderade även några korta dagar i Jönköping mitt i månaden, sommar när den är som bäst. Men som sagt, höjdpunkten återstod. Jag var där som press, men hade även lyckats locka Magnus, så han och hans yngsta dotter Ronja följde med mig. Och det var SÅ GRYMT! Snacka om att det levde upp till förväntningarna och mer därtill. Jag var i extas. Jag längtar redan till nästa år!

 

September
Det var dags att börja jobba igen! Jag var sjukt taggad, även om jag visste att det nog inte skulle bli så lätt som jag inbillat mig att det skulle bli. Men jag kämpade på och det gick ändå rätt bra, några svackor har jag förstås haft, men överlag har det gått bra. Onsdagsbus hade sin final och sedan var det roliga slut för den här sommaren.

I takt med att jag kom in i jobbandet så blev det även mindre fotande. Några svängar till studion har det blivit och det är fortfarande väldigt roligt att hålla på.

I oktober flyttade jag på riktigt. Adressändring och sånt där vuxet, ni vet. Jag trivs fantastiskt bra här uppe, även om det såklart finns vissa saker som jag saknar. Bra vattentryck och ”värme ingår i hyran”, till exempel ;) Men överlag är det underbart. Lugn och skönt. Jag har renoverat ett rum för första gången i mitt liv. Emils (Magnus son som är 3 år nu) sovrum fick sig en makeover, det enda som fattas nu är två driftingbilder som ska upp på väggen. Även Emil är ett stort fan av ”banan”, dvs Onsdagsbus :)

Här är min fina bonusfamilj förresten!

MEER-25

Det är Ronja och Emma där bak och fram är Emil och Melvin. Melvin är Emmas son, som fyller ett år om några dagar. Så, jag gick alltså inte och bara blev plastmamma från en dag till en annan, utan även plastmormor. Hahahah. Åh herregud. Underbara är de iaf :)

Annars… ptja, det finns inte så mkt mer att säga just nu.

Jag har beställt fotojulkort idag. För första gången ever. Det kändes ju också lite vuxet.

Nu ska jag ta och gå ner och sätta mig i soffan. Gubben kommer väl hem om 40  minuter ungefär. Tisdagar och torsdagar är övertidsdagar, så då slutar han inte förrän 20 på kvällen. Trist.

Nåja. Vi får väl se om det dröjer nio månader till nästa blogg också, den som lever får se!

Hej på er!

Gubben och jag! Foto: Andreas Nyberg
Gubben och jag!
Foto: Andreas Nyberg