Media

#GoodbyeCancer

Jag funderar på att ge mig på förra årets projekt även i år. Jag hade underbara modeller som ställde upp som frivilliga för att hjälpa mig visa min idé, tyvärr gav det inte många bokningar och därmed inte heller speciellt mkt pengar till cancerforskningen. Synd, jag tycker fortfarande att det var en bra idé på flera olika sätt.

I år är dock skillnaden att jag jobbar heltid. Jag kommer inte ha tid att ta emot bokningar på samma sätt som ifjol och jag vill även vara säker på att jag kommer ORKA ro projektet i land. Det är ju det viktigaste av allt.

Men visst är den en bra grej, och jag älskar bilderna.

#GoodbyeCancer

Annonser
Dagbok · Djuren i mitt liv

Ups and downs…

Det händer lite olika grejer i livet just nu. Vissa saker är bra, andra saker är sånna som jag inte kommer prata om (än?) och… Ja, Mavi ska säljas. Matilda berättade igårkväll att han skulle läggas ut på annons idag. Och nu ikväll så skrev hon att hon har två provridningar inbokade. Det här händer så mycket fortare än vad jag är redo för. Fan, fan, fan. Fina hästen.

Missförstå mig rätt. Jag har full förståelse för att han ska säljas. Det är dyrt för Matilda att ha två hästar, och jag har varken tid eller råd att vara tillräckligt engagerad för att det ska vara tillräckligt för att hon ska kunna ha kvar honom. Så jag förstår det. Helt och fullt, och respekterar beslutet. Men det är såå jäkla tråkigt… Jag är så sjukt förtjust i den hästen, och det är så himla härligt att få ha häst i livet, och att dessutom ha den hästen i just Kovland. Det var som att saker och ting föll på plats. Nu… Det kommer bli tomt. Det kommer bli så otroligt tomt.

Fina Mavi… :(

Dagbok

Idag blev det backtävling

Södra Berget idag. Backtävling. Jag hade hoppats på lite drifting, men det var bara en driftare på plats. Dock en grym driftare, Kim Fors. Imponerar alltid, så jag är ändå inte besviken.

Efter det blev det en sväng till hästarna i Krånge. Sista svängen, faktiskt, för det var flyttdags. Nu bor de i Kovland, på samma ridskola/förening som jag började rida på vid 8 års ålder. Underbart.

En annan som flyttar idag är Andreas… I don’t like it, men jag förstår och respekterar hans val.

Veckan som kommer kommer att bli… intensiv. Massa jobb, nagelfix, jobb, Bus1, mera jobb, Mavi, mera jobb och sen ÄNTLIGEN Gymkhana Drift 2017. Jag har unnat mig ett hotellrum och kommer må som en drottning på lördag, det lovar jag.

Jupp

Jo jag har färgat och klippt håret idag med. Mamma fixar. Pappa kommer säga: ”Men vad har du gjort?!”. Han gillar inte mig som redhead, men det gör jag, så han får helt enkelt leva med det!

NU ska jag sova. Godnatt!

Dagbok

Killen i mitt hjärta

Det är över ett år sedan jag tog beslutet att avsluta relationen med exet och flytta hem till Sundsvall igen. Det är ett beslut som jag inte alls ångrar. Vi funkade inte ihop och på slutet mådde ingen av oss bra, så det var rätt beslut att ta.

Men Emil… Herreminjävlagud vad jag saknar denna pojk.

För några veckor sedan var det premiär för Bus1, och förra onsdagen var det dags igen. Jag visste ju att det var en tidsfråga innan jag skulle träffa ”familjen” igen, eftersom både exet och jag har nå slags funkisroller där. Det innebar också att jag visste att det bara var en tidsfråga innan jag skulle träffa Emil igen. Tankarna har varit så många angående det. Kommer han komma ihåg mig? Har han glömt mig? Hur kommer han reagera när vi ses? Hur kommer jag reagera när vi ses?

I onsdags fick jag svaret. Han kom ihåg mig. Han kom springandes och ville kramas. Jag fick världens längsta och varmaste kramar. Vi pratade. Vi sågs flera ggr under kvällen, varje gång fick jag så underbara kramar, när han blev ”varm i kläderna” fick jag även ett helt gäng pussar. Han viskade till mig, flera gånger, ”Du är bäst!” och hjärtat bara exploderar. Så mycket glädje, kärlek, sorg och saknad på en och samma gång. Det gick bra att hålla känslorna i schack just precis när han var med, men varje gång, varje gång, under kvällen som vi skiljdes åt så högg det i hjärtat. Han följde med mig till bilen när jag skulle åka hem. Han ville inte att jag skulle åka, men jag sa att vi ses ju troligtvis ”redan om två veckor igen”.

När jag satt ensam i bilen sedan så kom allt. Känslorna, tårarna, allt.

Älskade unge, jag saknar dig så mycket att det gör ont.