Åsikter · Media

Är det inte slut snart?

#metoo var en bra grej. ÄR en bra grej. Det har visat att problemet med olika typer att trakasserier och andra olagligheter är så otroligt mkt vanligare och mer utspritt än vad många tror. Många historier och livsöden har lyfts upp till ytan. En hel del offentliga personer har fått sina olämpligheter uppvisade för allmänheten och en hel del ”vanliga” människor har fått modet att berätta om sina egna erfarenheter.

Men snälla. Är det inte slut snart? Jag är så trött på att höra om detta dag ut och dag in. Det gör mig ledsen, less och uppgiven.

Sedan finns det en annan synvinkel också. Jag pratade med en vän häromdagen som får förbli anonym. Anonym har upplevt övergrepp i sitt liv, både mer och ”mindre” allvarliga sådana, både som barn och vuxen. Jag är en av få personer som Anonym berättat detta för, det är ingenting som Anonym på något vis sökt behandling/samtalsterapi för utan har hanterat det själv efter bästa förmåga. Och det har väl gått ganska bra som jag har förstått det. Tills nu. Tills #metoo. Alla dessa historier och livsöden som kommit ut i ljuset har gjort att Anonyms ”demoner” också klivit fram ur skuggan. Varje dag har blivit en kamp för att hålla dessa minnen på avstånd för att få vardagen med familj och jobb att inte ramla isär.

Ja, i många fall är det bra att sånt här kommer fram. Många mår nog bra av att prata om sånt som hänt, det blir lättare att hantera efter ett tag, men det är ett val som var och en får göra själv. Min vän har valt att inte prata om vad hon varit med om, och därför gör det mig ont att hon ska måsta kämpa med detta varje dag just nu bara för att #metoo-vågen rullar på i brutalstor styrka.

Vi kan fortsätta arbeta mot dessa olagligheter men måste det verkligen höras SÅ mkt VARJE dag?
Så. Är det slut snart? Snälla?

Annonser
Åsikter

Lost and found – Facebook Edition

Är man en bättre människa än genomsnittet om man hjälper andra att få tillbaka borttappade, stulna, glömda saker? Ptja, kanske. Lite god karma borde man kanske få. Men vad är väl god karma om ingen kan se att man faktiskt gjort nåt bra? Enter: Facebook.

Otaliga gånger har jag sett inlägg i stil med:
”Jag hittade den här [insert valfritt föremål/djur/whatever] på [insert valfri plats]. Är det någon som vet vem som är ägare?” So far so good, men sen kommer slutklämmen. ”Jag behåller den/det här hos mig tills ägaren hört av sig”, eller i ett något bättre fall; ”Den/det finns hos mig i [insert valfritt antal dagar], därefter lämnas det över till polisen”.

Alltså.

Varför bara inte lämna in vad det nu är till polisen på en gång? Om jag, gud förbjude, skulle bli bestulen på ngt som är viktigt för mig, då skulle jag göra en förlustanmälan till polisen. Men vad hjälper det om upphittaren behåller grejerna hemma hos sig? Facebook är bra till mycket, men det är inte felfritt. Det gäller att det delas till ”rätt” personer. Och varför behålla grejerna öht? Skriv ett inlägg: ”Jag hittade [xxx], detta finns nu hos polisen så att den som äger [xxx] kan återfå det där”. Skitenkelt.

Jag säger inte att efterlysningar och denna typer av inlägg är fel. Det är rätt bra faktiskt. Det är ”jag behåller”-delen av det hela som jag motsätter mig. Annars är det grönt ljus från mig!

Åsikter · Media · Teknik

När Hesa Fredrik drog igång ilskan i Stockholm

Igår (9/7) kl 22 startade VMA/Hesa Fredrik sitt tjutande i stora delar av Stockholm. Som norrlänning med relativt få Stockholmskontakter så var detta ingenting jag märkte av förrän efter ca 20 minuter, när SOS Alarm via sin Facebook-sida informerade om att larmet var falskt och att man då skulle undersöka vad som inträffat.

Kommentarerna lät inte vänta på sig. ”Sånt här får inte hända!”, ”Ni är så jävla sämst!”, ”Varför tog det så lång tid innan information kom ut?”.

Notera nu att detta INTE är jag som medarbetare på SOS Alarm som skriver, jag har ingen som helst insyn i vad som hänt.

Jag har dock en gissning, om än helt annorlunda i skala men ändå, och den lyder ungefär så här.

Tänk dig ett elbolag. En dag upptäcker de en akut allvarlig driftstörning som kan komma att påverka ett större antal kunder. I samband med att de bryter strömmen till sina kunder, för att kunna åtgärda felet, så lägger de ut information på sin hemsida, de kanske skickar ut SMS till sina kunder, de kanske meddelar radio eller TV, och de kanske sätter in ett informativt talsvar på sin supportlinje. De är, trots driftstörningen, proaktiva och information når snabbt ut till alla drabbade.

Tänk dig samma elbolag. Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, blir ett större område utan el. Jourhavande tekniker kanske får ett driftlarm, eller ett samtal som informerar honom/henne om att något inträffat. Eftersom jourteknikern får informationen EFTER att denna driftstörning inträffat, kan ju denne omöjligen ha information att ge ut redan inom några minuter. Vad har gått fel? Vi vet inte, vi måste felsöka. Vart sitter felet? Vi vet inte, vi måste felsöka. När får vi tillbaka strömmen? Det vet vi inte, vi måste hitta felet först. Varför blev det så här? Vi vet inte, vi måste undersöka. Med andra ord – det kommer ta lite tid innan de berörda kunderna kan få information angående det inträffade.

Jag tänker att detsamma gäller VMA. I en nödsituation, där VMA aktiveras avsiktligt, så har man informationen i förväg. Man VET varför larmet tjuter i samma sekund som det börjar ljuda över det berörda området. Det är ett medvetet val att starta VMA. Man har redan information att delge lokalradion, för man VET vad det handlar om, och man HAR information som behöver nå allmänheten.

Förstår ni skillnaden? Förstår ni VARFÖR den här incidenten med ett oavsiktligt VMA kommer skilja sig från den dagen då VMA behöver användas skarpt?

Jag säger inte att  man bara ska rycka på axlarna åt det som hände. Jag tycker absolut att det ska utredas, vad, varför, hur osv. Jag tycker också att det är olyckligt att flera av våra viktigaste telefonnummer enligt uppgift inte gick att ringa. Jag tycker också att det är problematiskt att både SOS Alarms, Polisens och MSB’s hemsidor inte orkade med den anstormning av informationssökare som denna händelse ådrog sig, utan istället kraschade. Så borde det inte vara.

Men jag tycker också att det är problematiskt att så många försöker ringa 112 för att få information. Det är fel!

112 ringer man bara i nödfall! Vid fara för liv, egendom och miljö. INTE för att få information.

113 13 ringer man om man vill ha information om olyckor och kriser.
114 14 är polisens ”mindre akuta” telefonnummer.

Jag förstår att människor blir rädda och upprörda när varningslarmet börjar tjuta kl 22 en söndagskväll. Jag har full förståelse för att man jagas upp. Däremot kan jag önska att folk kunde lära sig att ta åtminstone tre djupa andetag och faktiskt försöka använda insidan av huvudet innan man börjar gapa om hur anskrämligt dåligt saker och ting sköts.

Åsikter · Media · Teknik

Det är skillnad på kritik och att vara elak

Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Modeller & Fotografer – Sverige”. Överlag en bra grupp, mkt fina bilder, duktiga fotografer och modeller. Jag själv är dock väldigt återhållsam med att publicera ngt i gruppen eftersom jag upplever att det stundtals är ganska hård kritik när en bild inte ”håller måttet”. Detta såg jag prov på ikväll…

En kille som kallade sig något med ”fotograf” i namnet (tex om jag hade kallat mig Erika Fotografen Näsberg) hade lagt ut några bilder. I första inlägget var det två bilder, strax därefter kom ett inlägg med ytterligare en bild. Utan att vara elak kan man konstatera att bilderna lämnade mycket att önska. Några börjat så smått komma med saklig kritik; Justera vitbalansen, försök få modellen att se lite mer engagerad ut, se till att inte den vita lappen i trosorna syns, och så vidare. Sen kom de mindre trevliga kommentarerna. ”Du borde fan inte få kalla dig fotograf!”. ”Det där är för helvete ingen modell”. ”Ugh, jag måste gå och spy”. ”Åh, nu kommer inte jag kunna sova inatt, fy!”. Och så vidare. Och det var exempel på de relativt snälla kommentarerna som kom…

Inläggen försvann efter en stund. Om det var fotografen själv, eller admin för gruppen, som tog bort dem vet jag inte. Men det kan inte alls ha varit roligt att vara den fotografen eller modellen och läsa alla elaka kommentarer. För det är faktiskt stor skillnad på kritik och på att vara rent oförskämd, eller elak. Kritik är saklig. Den kan vara hård, och man håller säkert inte alltid med i andras kritik, men kritik är inte personangrepp. Kritik är inte ”bilden är ful” utan i så fall ”bilden skulle vara bättre om du […]”

Jag är skitdålig på att ge kritik. Jag är så rädd att den ska uppfattas som elak, så då håller jag den hellre tyst för mig själv. Ja, jag såg massor av saker som den där killen skulle ha kunnat göra bättre, men då mycket redan påpekats och kommentarerna redan höll på att spåra ur, så fanns det ingen anledning för mig att kritisera ännu mer. Jag brukar dessutom sträva efter att om jag kritiserar något, då vill jag även berömma något. Och’ehh… ja… det fanns ärligt talat inte mkt att berömma med de bilderna, mer än att det var ett tappert försök.

För så är det ju faktiskt också. Alla har vi varit nybörjare någon gång! Oavsett om det gäller att fotografera, laga bilar, spela fotboll eller laga mat. Man måste få misslyckas, det måste få vara okej att visa upp ngt och säga: Okej, det här är vad jag har åstadkommit idag. Hur kan jag göra detta bättre?

En klyscha blir en klyscha av en anledning. Och uttrycket ”Övning ger färdighet” är så sant som amen i körka!

Då - 2012. Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!
Då – 2012.
Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!

 

Nu - 2015 Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Nu – 2015
Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Åsikter · Dagbok

Skitless. Men jag drar inte alla över samma kam.

Jag måste få säga en sak. Jag är så less på tiggare. There, I said it. Mest less är jag på de tiggare som nästan kliver på en och sätter muggen under näsan på en, eller, som jag fick uppleva idag, satte sin krycka framför mig när jag kom gående så jag nästan snavade. Jag är SKITLESS ärligt talat. Men märk väl, ni som härmed vill kalla mig rasist – detta konstaterande innebär på intet sätt att jag är skitless på alla människor med utländsk härkomst. Eller ens alla tiggare. Absolut inte. Men jag vill kunna gå in och ut från affärerna och själv bestämma om jag vill skänka pengar, utan att få mugg eller annat upptryckt i ansiktet.

Och för att dra en parallell: Jag är dessutom SKITLESS på människor som prompt ska stå vid butiksingångar och röka. SKITLESS. Ska det vara så svårt att respektera? Gå några meter bort åtminstone och låt oss som inte vill ha den eländiga cigarettröken i lungorna få slippa det. Vill vi ha din rök så kan vi gå nära dig på eget bevåg. Men som sagt – detta innebär såklart inte att jag är less på alla rökare.

Och en tredje parallell i sin korthet: Jag vill inte ha nå dörrknackare eller nån som stannar mig ute som predikar om sina religiösa sanningar. Jag vill få välja själv om jag vill tro eller inte! Och, om ni inte hänger med på liknelserna än – detta betyder inte heller att jag inte vill ha kontakt med religiösa människor. Hänger ni med?

”Religion is like a penis. It’s fine to have one and it’s fine to be proud of it, but please don’t whip it out in public and start waving it around”

Bild från google
Åsikter · Internet

Det var bättre förr… För vissa!

Jag har funderat på en grej. Facebook – detta fenomen som vi älskar att hata eller hatar att älska – svämmar över med bilder på barn. På bebisar. På ultraljud på bebisar. På uppdateringar om graviditeter och förlossningar och … Ja, egentligen allt från det att man fått ett plus på stickan till studenten. Det stannar iofs inte där, bilderna och uppdateringarna kring ”barnen” fortsätter nog väldigt mkt längre än så. Barn är en stor grej i människors liv, och därmed tar det också en väldigt stor plats i flödet på Facebook.

Så vad har jag funderat på? Jo, jag känner/känner till flera, både par och singlar, som är ofrivilligt barnlösa. Som försöker och försöker och försöker få barn, men som för allt i världen inte lyckas. Det måste vara fruktansvärt jobbigt för dessa människor att flera gånger om dagen få andra pars bebislycka ”kastat i ansiktet” via just Facebook.

Missförstå mig rätt, alla har rätt att publicera vad man vill i sitt eget flöde. Vill jag att alla mina uppdateringar ska handla om bebisar så är det ok. Vill jag att alla mina uppdateringar ska handla om katter, bilar, sprit, humor eller vad som helst annat, det är också okej. Men skillnaden nu jämfört med ”förr” är ju svår att neka till. Innan Facebook så var det ju mest de ”närmast sörjande” som fick ta del av närståendes familjebildande. Kanske att man hörde på omvägar att ”Visste du att att Bert och Augusta ska ha smått?”, men sen var det nog inte så mycket mer än så. Inte detta dagliga matandet av bilder och dagsform och ”veckans mage” och knodd hit och knodd dit. Om man är ofrivilligt barnlös så må ju det kunna vara riktigt frustrerande att ”behöva” se.

Ja, man kan undvika Facebook. Eller ”välja att inte se” eller ”välja att inte ta åt sig”.
Men let’s be real. Hur enkelt är det, egentligen?

 

(Jag hoppas ni förstår att jag inte är ute efter att skuldbelägga er ”bebisuppdaterare” där ute. Det är inte vad poängen med detta inlägg är.)

Åsikter · Media

Facebook, Provokationen, och så jag då.

Jag satt och läste i en kommentarstråd till ett inlägg på Facebook igårkväll. Grundinlägget var nog så provocerande, då min vän länkat en artikel om ett våldtäktsförsök i Härnösand och som kommentar till inlägget han publicerade valt att skriva ”Dessa invandrare!!”. I texten framgick ingenting om gärningsmännens etnicitet, men då han senare berättar att han vet detta genom någon som känner offret, så är åtminstone den saken förklarad. Därmed inte sagt att det är mindre provocerande. Att ordet invandrare i den kontexten är känsligt är inget nytt. Man ”får” inte skriva så, även om det som i detta fallet då alltså är sant.

Det är dock inte det här som provocerar mig.

En sak som petar på mig är dock minnet av ett annat våldtäktsförsök som begicks i Härnösand för några år sedan. Ett som, liksom så många andra, aldrig fick någon upplösning, men som fick nog så mycket efterspel ändå. Det är en sak som stör, och som påminner, men som ändå inte provocerar. Men det som faktiskt PROVOCERAR mig med det här inlägget, är diskussionen som pågår i kommentarerna, och då främst två av inläggen. Diskussionen förs mellan två personer, en man och en kvinna, som har helt olika typer av retorik. Den ena är vältalig och skicklig på att föra fram sin poäng, den andra skriver i affekt.

Kvinnan kommenterar följande:

”de svenska har aldrig stannat mig på gatan o hållit fast mig, aldrig skrikit jävla hora när jag inte velat prata med en okänd…. aldrig kört sin cykel o tvärnitat framför mig o gett mig skamliga förslag, aldrig försökt lura med min dotter på 9 år o tyckt jag varit återigen en hora när jag skrek åt han att låta bli mitt barn! så NEJ! svenskarna har inte gjort så!”

Varpå mannen svarar detta:

”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?
Är det en specifik händelse, eller har du haft ”turen” att bli antastad av fyra olika män vid fyra olika tillfällen?”

Min mage vänder sig ut och in. Mitt huvud börjar snurra. Det är det här jag blir provocerad av. Triggad av.
Jag vet inte om han är medveten om tonen i sitt inlägg, eller om det kanske är jag som helt enkelt tar det väldigt fel! Det jag menar är, att i mina öron/ögon, så är det första lite av ett hånfullt ifrågasättande. Följdfrågan känns, åtminstone inte för mig, lika hård eller anklagande, utan kan mer vara en uppriktig undran. Men det första…. Åh vad det provocerar mig.

Och så är det så här. Jag skulle vilja skriva EXAKT vad som provocerar mig med det hela, men jag KAN inte. Jag kan inte, av hänsyn till personen som det handlar om i ”mitt fall”, personen jag tänker på. Personen som ”har en förmåga att hamna i exceptionellt knepiga situationer”. Inte en gång. Inte två gånger. Inte tre gånger. Inte fyra gånger. Inte fem gånger. Men SEX gånger. SEX GÅNGER! Med SEX OLIKA FÖRÖVARE.  Sexuellt utnyttjande, sexuella övergrepp, misshandel, våldtäktsförsök. Jag tänker inte prata etnicitet. Det är inte den detaljen som stör mig. Det är precis lika oacceptabelt oavsett vilken hudfärg förövaren har. Jag stör mig på att SEX jävla ÄCKEL till karlar har tagit sig friheten att göra vad de tyckte var ”rätt” mot denna tjej/kvinna, och att hon sedan riskerar att, likt kvinnan som skrev kommentaren ovan, utsättas för den typen av kommentarer. ”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?”. Som om det vore hennes fel. Som om hon ville att det skulle bli på det viset.

Jag lovar dig, INGEN vill bli utsatt för något mot sin vilja. Den som säger något annat lurar sig själv.

rape

Ett nej är alltid ett nej.

Glöm för i helvete aldrig bort det.