Hon den där skribenten

Jag har börjat skriva igen. Jag inser att det här med att skriva är en färskvara, och hos mig är det inte alls speciellt färskt för tillfället.

Strax efter nyår så lanserades en ny driftinginriktad sida på the interweb – Driftzone.se. Stefan som driver sidan efterfrågade skribenter och fotografer som kunde bidra till sidans innehåll och jag tänkte att ptja, what have I got to loose, det blir ju trots allt en hel del bilder på en sommar. Och hakar man på nåt sånt här så kanske det till och med blir ännu fler. Så jag skickade ett mail och anmälde mig som frivillig fotograf.

Jag vet dock inte riktigt hur det gick till, men plötsligt stod jag med, inte bara som fotograf, utan även som skribent. Som tur var är jag inte ensam häruppfrån, även Christer, en god vän från fotoklubben, hade anmält sitt intresse, och även han var medräknad som skribent och fotograf, så vi döpte oss till Sundsvallsredaktionen och började låta våra små grå jobba tillsammans.

Det började med ett bildsvep för min del. So far so good. Bilder kan jag leverera.

Se bildsvepet HÄR.

Våra två första uppdrag gjorde vi ganska snabbt efter det. Vi satsade på två av Sundsvalls ”största” driftingprofiler – Fredrik Sjödin och 13-åriga Kevin Lavast. Vi gjorde uppdragen tillsammans, jag intervjuade Kevin medans Christer fotade, och när vi besökte Sjödin så bytte vi roller – jag fotade och Christer intervjuade. Det blev faktiskt riktigt bra. Jag hade otroooolig prestationsångest över min text, kändes som hela huvudet var fullt med tuggummi, alla ord klumpade ihop sig och fick inget sammanhang med varandra. Bilderna till Sjödin-intervjun var jag däremot väldigt nöjd med. Men till slut släppte det vad gäller skrivandet också, och det blev ett hyggligt bra reportage tycker jag.

Läs intervjun med Kevin Lavast HÄR.

Läs intervjun med Fredrik Sjödin HÄR.

2017-01-11-fredde-sjodin-21

Efter detta tappade jag farten lite. Idéer fanns, och ambitionen att skriva fanns, men det sitter så långt inne. Och framförallt känner jag att jag egentligen inte har så bra koll på driftingvärlden (och framförallt har jag brister i bilkunskaperna) för att vara rätt person att skriva om den. Men det kanske kan funka ändå.

Igårkväll genomförde jag min andra intervju, det blev i chatformat eftersom föraren bor i Umeå. Jag tycker att det gick ganska bra. Jag har skickat texten till honom för godkännande och jag hoppas att han tycker att den är okej.

På lördag hoppas jag kunna genomföra min tredje intervju. Jag skulle ha gjort den under lördagen som var, men det vart ju en liten planförändring där eftersom jag lyckades placera mitt skrälle till kropp på sjukhuset istället. Så, jag hoppas som sagt att det går att genomföra på lördag istället. Då blir det face-to-face, och jag hoppas bara att jag inte blir allt för ”starstruck”. Men det känns bättre och bättre.

Som sagt. Skrivandet är en färskvara. Att blogga hjälper till att väcka hjärnan och att knuffa igång ordförrådet. Och förhoppningsvis kommer jag känna mig mer och mer trygg i att genomföra intervjuer med. Övning ger färdighet, så att säga.

Så, wish me luck!

OS hör hemma på SVT…

Snart är det dags för ett nytt OS, Rio 2016. I år är det Viasat som har sändningsrättigheterna och det känns väl… sådär.

Jag fattar att det kostar pengar att sända ett sådant enormt evenemang som OS är, och att Viasat behöver få in pengar på detta,men… jag satt och kollade runt lite igår. Mycket sänds ju på TV3 och TV10 men mycket sänds INTE där utan på Viasats betalkanaler och på Viaplay. Och jag hade ju gärna sett allt på Viaplay MEN, och det är ett stort jäkla men, jag tänker inte betala över 500kr för en månad med OS-sport när jag inte kan använda Viasats andra digitala kanaler (jag har inte digital-TV utan kör analogt). Jag hoppas att de kommer ha någon slags ppv-variant på viaplay, så man kan se de bitar som man VERKLIGEN vill se (ridsporten framför allt) men det är väl rätt så liten chans för det tyvärr… :(

Jag hoppas att det kommer funka bra med OS på Viasat. Men rent spontant, och ekonomiskt, sett så önskar jag att det hade sänts av SVT istället. OS vartannat år är helt klart värt tv-licens-pengen. Utan OS – njaa… Kom igen nu SVT, nästa gång tar ni OS!

rio2016_olympics_2_620_249

Det är skillnad på kritik och att vara elak

Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Modeller & Fotografer – Sverige”. Överlag en bra grupp, mkt fina bilder, duktiga fotografer och modeller. Jag själv är dock väldigt återhållsam med att publicera ngt i gruppen eftersom jag upplever att det stundtals är ganska hård kritik när en bild inte ”håller måttet”. Detta såg jag prov på ikväll…

En kille som kallade sig något med ”fotograf” i namnet (tex om jag hade kallat mig Erika Fotografen Näsberg) hade lagt ut några bilder. I första inlägget var det två bilder, strax därefter kom ett inlägg med ytterligare en bild. Utan att vara elak kan man konstatera att bilderna lämnade mycket att önska. Några börjat så smått komma med saklig kritik; Justera vitbalansen, försök få modellen att se lite mer engagerad ut, se till att inte den vita lappen i trosorna syns, och så vidare. Sen kom de mindre trevliga kommentarerna. ”Du borde fan inte få kalla dig fotograf!”. ”Det där är för helvete ingen modell”. ”Ugh, jag måste gå och spy”. ”Åh, nu kommer inte jag kunna sova inatt, fy!”. Och så vidare. Och det var exempel på de relativt snälla kommentarerna som kom…

Inläggen försvann efter en stund. Om det var fotografen själv, eller admin för gruppen, som tog bort dem vet jag inte. Men det kan inte alls ha varit roligt att vara den fotografen eller modellen och läsa alla elaka kommentarer. För det är faktiskt stor skillnad på kritik och på att vara rent oförskämd, eller elak. Kritik är saklig. Den kan vara hård, och man håller säkert inte alltid med i andras kritik, men kritik är inte personangrepp. Kritik är inte ”bilden är ful” utan i så fall ”bilden skulle vara bättre om du […]”

Jag är skitdålig på att ge kritik. Jag är så rädd att den ska uppfattas som elak, så då håller jag den hellre tyst för mig själv. Ja, jag såg massor av saker som den där killen skulle ha kunnat göra bättre, men då mycket redan påpekats och kommentarerna redan höll på att spåra ur, så fanns det ingen anledning för mig att kritisera ännu mer. Jag brukar dessutom sträva efter att om jag kritiserar något, då vill jag även berömma något. Och’ehh… ja… det fanns ärligt talat inte mkt att berömma med de bilderna, mer än att det var ett tappert försök.

För så är det ju faktiskt också. Alla har vi varit nybörjare någon gång! Oavsett om det gäller att fotografera, laga bilar, spela fotboll eller laga mat. Man måste få misslyckas, det måste få vara okej att visa upp ngt och säga: Okej, det här är vad jag har åstadkommit idag. Hur kan jag göra detta bättre?

En klyscha blir en klyscha av en anledning. Och uttrycket ”Övning ger färdighet” är så sant som amen i körka!

Då - 2012. Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!

Då – 2012.
Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!

 

Nu - 2015 Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!

Nu – 2015
Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!

Facebook, Provokationen, och så jag då.

Jag satt och läste i en kommentarstråd till ett inlägg på Facebook igårkväll. Grundinlägget var nog så provocerande, då min vän länkat en artikel om ett våldtäktsförsök i Härnösand och som kommentar till inlägget han publicerade valt att skriva ”Dessa invandrare!!”. I texten framgick ingenting om gärningsmännens etnicitet, men då han senare berättar att han vet detta genom någon som känner offret, så är åtminstone den saken förklarad. Därmed inte sagt att det är mindre provocerande. Att ordet invandrare i den kontexten är känsligt är inget nytt. Man ”får” inte skriva så, även om det som i detta fallet då alltså är sant.

Det är dock inte det här som provocerar mig.

En sak som petar på mig är dock minnet av ett annat våldtäktsförsök som begicks i Härnösand för några år sedan. Ett som, liksom så många andra, aldrig fick någon upplösning, men som fick nog så mycket efterspel ändå. Det är en sak som stör, och som påminner, men som ändå inte provocerar. Men det som faktiskt PROVOCERAR mig med det här inlägget, är diskussionen som pågår i kommentarerna, och då främst två av inläggen. Diskussionen förs mellan två personer, en man och en kvinna, som har helt olika typer av retorik. Den ena är vältalig och skicklig på att föra fram sin poäng, den andra skriver i affekt.

Kvinnan kommenterar följande:

”de svenska har aldrig stannat mig på gatan o hållit fast mig, aldrig skrikit jävla hora när jag inte velat prata med en okänd…. aldrig kört sin cykel o tvärnitat framför mig o gett mig skamliga förslag, aldrig försökt lura med min dotter på 9 år o tyckt jag varit återigen en hora när jag skrek åt han att låta bli mitt barn! så NEJ! svenskarna har inte gjort så!”

Varpå mannen svarar detta:

”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?
Är det en specifik händelse, eller har du haft ”turen” att bli antastad av fyra olika män vid fyra olika tillfällen?”

Min mage vänder sig ut och in. Mitt huvud börjar snurra. Det är det här jag blir provocerad av. Triggad av.
Jag vet inte om han är medveten om tonen i sitt inlägg, eller om det kanske är jag som helt enkelt tar det väldigt fel! Det jag menar är, att i mina öron/ögon, så är det första lite av ett hånfullt ifrågasättande. Följdfrågan känns, åtminstone inte för mig, lika hård eller anklagande, utan kan mer vara en uppriktig undran. Men det första…. Åh vad det provocerar mig.

Och så är det så här. Jag skulle vilja skriva EXAKT vad som provocerar mig med det hela, men jag KAN inte. Jag kan inte, av hänsyn till personen som det handlar om i ”mitt fall”, personen jag tänker på. Personen som ”har en förmåga att hamna i exceptionellt knepiga situationer”. Inte en gång. Inte två gånger. Inte tre gånger. Inte fyra gånger. Inte fem gånger. Men SEX gånger. SEX GÅNGER! Med SEX OLIKA FÖRÖVARE.  Sexuellt utnyttjande, sexuella övergrepp, misshandel, våldtäktsförsök. Jag tänker inte prata etnicitet. Det är inte den detaljen som stör mig. Det är precis lika oacceptabelt oavsett vilken hudfärg förövaren har. Jag stör mig på att SEX jävla ÄCKEL till karlar har tagit sig friheten att göra vad de tyckte var ”rätt” mot denna tjej/kvinna, och att hon sedan riskerar att, likt kvinnan som skrev kommentaren ovan, utsättas för den typen av kommentarer. ”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?”. Som om det vore hennes fel. Som om hon ville att det skulle bli på det viset.

Jag lovar dig, INGEN vill bli utsatt för något mot sin vilja. Den som säger något annat lurar sig själv.

rape

Ett nej är alltid ett nej.

Glöm för i helvete aldrig bort det.

Det var bättre förr!

Har suttit och nördat lite bland gamla reklamfilmer. Vad kan man annars göra när man är hemma sjuk utan att vara ”sjuk” (jag hostar, therefor I cannot work) liksom? Uttråkningen håller på att ta död på mig. Så, jag kollar på gamla reklamfilmer.

Var det bättre förr?

Men det är klart, det finns ju rediga höjdare från nutiden med… :P

Är det dags att stå i kö(r)?

Med anledning av den nyligt avklarade julen så har jag lyssnat pinsamt många gånger på en och samma jullåt. Låten det handlar om är denna:

Och ja, just denna version från Glee ska det vara, annars får det va. Och vareeenda gång jag hör den så kan jag inte låta bli att sjunga med, älskar stämmorna och julstämningen och … ja, det mesta. Och jag blir såååå sugen att sjunga i kör. Sist jag sjöng i kör ”på riktigt” var nere i Jönköping, Adoremus gospelkör, and I loved it. Kanske framförallt för att jag fick chans att vara solist. För så är det ju. Jag är ju trots allt lite ego och vill ha ett eller annat solo, annars tappar jag intresset lite. Men det är faktiskt galet mäktigt att få stå framför en kör och sjunga solo.

Men ja, vad ska man ha för kör då? Kyrkokörer finns det ju en del, och jag gillar ju visserligen att sjunga i kyrkan tack vare akustiken, men sen var det ju det där med vilken musik som kyrkokörerna sjunger… Inte alltid så speciellt ”piffig” musik, av förståeliga skäl. Tyvärr. Så därför drar jag mig väl för att söka rätt på en kyrkokör… Men what else is there?! Jag hittade ju Sundsvalls Popkör för en halv evighet sedan, men där var det typ 30 pers i kö före mig till en kör på 30 personer… Inte så troligt att få komma in där med andra ord…

Så ja… Förslag emottages med glädje!

Cheaters och idioterna

För det första kan man ju undra varför jag ens kollar på det programmet. Det är ingenting jag gör i vanliga fall, men ikväll var tv:n på efter att jag hade kollat på Criminal Minds.

Och nu är det alltså galenskap på hög nivå. Eller låg nivå?

Jag förstår mig inte på folk. Eller amerikaner? En kvinna anlitar Cheaters för att ta reda på om hennes kille sedan fyra år tillbaka är otrogen igen. Han har alltså varit det förr.. Givetvis blir ju svaret ja (annars hade de väl inte fått vara med i programmet?) och när de sedan konfronterar honom så är han ute med en annan tjej. Det visar sig att han haft dem båda som flickvänner en längre period. Och istället för att banka skiten ur honom (verbalt förstås, jag förespråkar inte våld) så skriker de åt varandra! Båda har alltså varit ovetandes om varandra, och ändå står de och gapar på varandra. Och som om inte detta vore nog, så gapar de om vem av dem som han ska följa med hem!

Alltså – IDIOTER! Han har varit otrogen mot er båda, han ska fan inte följa med nån av er hem! Hur fan kan man bråka om, och vilja att ngn ska följa en hem, när han varit otrogen i flera år?! Nog för att jag kan förstå att man inte vill vara den ”ratade” parten, men båda borde be han dra så långt åt pepparn som han någonsin kan.

Jag vet att det är lätt för mig att sitta här och säga, men det jag inte kan förstå, både i den här och i sååå många andra situationer, är att man så ”lätt” förlåter sin partner men fortsätter vara förbannad på ”den andra kvinnan/mannen”. Eller okej, jag kan förstå att det är lättare att vara förbannad på ngn man inte känner, och se det som att den personen förstört ens förhållande, men samtidigt så är det ju faktiskt inte alltid så att den ”extra personen” inte vet om att det finns en partner med i bilden. Alla är nog inte så öppen med att de är otrogna. Som i fallet ovan. Men oavsett vilket, så det väl ändå den som medvetet gått bakom ryggen på sin partner som förtjänar den största snytingen?

Hur som helst. Cheaters. Idioter.