Åsikter · Media · Teknik

När Hesa Fredrik drog igång ilskan i Stockholm

Igår (9/7) kl 22 startade VMA/Hesa Fredrik sitt tjutande i stora delar av Stockholm. Som norrlänning med relativt få Stockholmskontakter så var detta ingenting jag märkte av förrän efter ca 20 minuter, när SOS Alarm via sin Facebook-sida informerade om att larmet var falskt och att man då skulle undersöka vad som inträffat.

Kommentarerna lät inte vänta på sig. ”Sånt här får inte hända!”, ”Ni är så jävla sämst!”, ”Varför tog det så lång tid innan information kom ut?”.

Notera nu att detta INTE är jag som medarbetare på SOS Alarm som skriver, jag har ingen som helst insyn i vad som hänt.

Jag har dock en gissning, om än helt annorlunda i skala men ändå, och den lyder ungefär så här.

Tänk dig ett elbolag. En dag upptäcker de en akut allvarlig driftstörning som kan komma att påverka ett större antal kunder. I samband med att de bryter strömmen till sina kunder, för att kunna åtgärda felet, så lägger de ut information på sin hemsida, de kanske skickar ut SMS till sina kunder, de kanske meddelar radio eller TV, och de kanske sätter in ett informativt talsvar på sin supportlinje. De är, trots driftstörningen, proaktiva och information når snabbt ut till alla drabbade.

Tänk dig samma elbolag. Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, blir ett större område utan el. Jourhavande tekniker kanske får ett driftlarm, eller ett samtal som informerar honom/henne om att något inträffat. Eftersom jourteknikern får informationen EFTER att denna driftstörning inträffat, kan ju denne omöjligen ha information att ge ut redan inom några minuter. Vad har gått fel? Vi vet inte, vi måste felsöka. Vart sitter felet? Vi vet inte, vi måste felsöka. När får vi tillbaka strömmen? Det vet vi inte, vi måste hitta felet först. Varför blev det så här? Vi vet inte, vi måste undersöka. Med andra ord – det kommer ta lite tid innan de berörda kunderna kan få information angående det inträffade.

Jag tänker att detsamma gäller VMA. I en nödsituation, där VMA aktiveras avsiktligt, så har man informationen i förväg. Man VET varför larmet tjuter i samma sekund som det börjar ljuda över det berörda området. Det är ett medvetet val att starta VMA. Man har redan information att delge lokalradion, för man VET vad det handlar om, och man HAR information som behöver nå allmänheten.

Förstår ni skillnaden? Förstår ni VARFÖR den här incidenten med ett oavsiktligt VMA kommer skilja sig från den dagen då VMA behöver användas skarpt?

Jag säger inte att  man bara ska rycka på axlarna åt det som hände. Jag tycker absolut att det ska utredas, vad, varför, hur osv. Jag tycker också att det är olyckligt att flera av våra viktigaste telefonnummer enligt uppgift inte gick att ringa. Jag tycker också att det är problematiskt att både SOS Alarms, Polisens och MSB’s hemsidor inte orkade med den anstormning av informationssökare som denna händelse ådrog sig, utan istället kraschade. Så borde det inte vara.

Men jag tycker också att det är problematiskt att så många försöker ringa 112 för att få information. Det är fel!

112 ringer man bara i nödfall! Vid fara för liv, egendom och miljö. INTE för att få information.

113 13 ringer man om man vill ha information om olyckor och kriser.
114 14 är polisens ”mindre akuta” telefonnummer.

Jag förstår att människor blir rädda och upprörda när varningslarmet börjar tjuta kl 22 en söndagskväll. Jag har full förståelse för att man jagas upp. Däremot kan jag önska att folk kunde lära sig att ta åtminstone tre djupa andetag och faktiskt försöka använda insidan av huvudet innan man börjar gapa om hur anskrämligt dåligt saker och ting sköts.

Media · Sportsligt

Hon den där skribenten

Jag har börjat skriva igen. Jag inser att det här med att skriva är en färskvara, och hos mig är det inte alls speciellt färskt för tillfället.

Strax efter nyår så lanserades en ny driftinginriktad sida på the interweb – Driftzone.se. Stefan som driver sidan efterfrågade skribenter och fotografer som kunde bidra till sidans innehåll och jag tänkte att ptja, what have I got to loose, det blir ju trots allt en hel del bilder på en sommar. Och hakar man på nåt sånt här så kanske det till och med blir ännu fler. Så jag skickade ett mail och anmälde mig som frivillig fotograf.

Jag vet dock inte riktigt hur det gick till, men plötsligt stod jag med, inte bara som fotograf, utan även som skribent. Som tur var är jag inte ensam häruppfrån, även Christer, en god vän från fotoklubben, hade anmält sitt intresse, och även han var medräknad som skribent och fotograf, så vi döpte oss till Sundsvallsredaktionen och började låta våra små grå jobba tillsammans.

Det började med ett bildsvep för min del. So far so good. Bilder kan jag leverera.

Se bildsvepet HÄR.

Våra två första uppdrag gjorde vi ganska snabbt efter det. Vi satsade på två av Sundsvalls ”största” driftingprofiler – Fredrik Sjödin och 13-åriga Kevin Lavast. Vi gjorde uppdragen tillsammans, jag intervjuade Kevin medans Christer fotade, och när vi besökte Sjödin så bytte vi roller – jag fotade och Christer intervjuade. Det blev faktiskt riktigt bra. Jag hade otroooolig prestationsångest över min text, kändes som hela huvudet var fullt med tuggummi, alla ord klumpade ihop sig och fick inget sammanhang med varandra. Bilderna till Sjödin-intervjun var jag däremot väldigt nöjd med. Men till slut släppte det vad gäller skrivandet också, och det blev ett hyggligt bra reportage tycker jag.

Läs intervjun med Kevin Lavast HÄR.

Läs intervjun med Fredrik Sjödin HÄR.

2017-01-11-fredde-sjodin-21

Efter detta tappade jag farten lite. Idéer fanns, och ambitionen att skriva fanns, men det sitter så långt inne. Och framförallt känner jag att jag egentligen inte har så bra koll på driftingvärlden (och framförallt har jag brister i bilkunskaperna) för att vara rätt person att skriva om den. Men det kanske kan funka ändå.

Igårkväll genomförde jag min andra intervju, det blev i chatformat eftersom föraren bor i Umeå. Jag tycker att det gick ganska bra. Jag har skickat texten till honom för godkännande och jag hoppas att han tycker att den är okej.

På lördag hoppas jag kunna genomföra min tredje intervju. Jag skulle ha gjort den under lördagen som var, men det vart ju en liten planförändring där eftersom jag lyckades placera mitt skrälle till kropp på sjukhuset istället. Så, jag hoppas som sagt att det går att genomföra på lördag istället. Då blir det face-to-face, och jag hoppas bara att jag inte blir allt för ”starstruck”. Men det känns bättre och bättre.

Som sagt. Skrivandet är en färskvara. Att blogga hjälper till att väcka hjärnan och att knuffa igång ordförrådet. Och förhoppningsvis kommer jag känna mig mer och mer trygg i att genomföra intervjuer med. Övning ger färdighet, så att säga.

Så, wish me luck!

Allmänt · TV, Serier och Filmer

OS hör hemma på SVT…

Snart är det dags för ett nytt OS, Rio 2016. I år är det Viasat som har sändningsrättigheterna och det känns väl… sådär.

Jag fattar att det kostar pengar att sända ett sådant enormt evenemang som OS är, och att Viasat behöver få in pengar på detta,men… jag satt och kollade runt lite igår. Mycket sänds ju på TV3 och TV10 men mycket sänds INTE där utan på Viasats betalkanaler och på Viaplay. Och jag hade ju gärna sett allt på Viaplay MEN, och det är ett stort jäkla men, jag tänker inte betala över 500kr för en månad med OS-sport när jag inte kan använda Viasats andra digitala kanaler (jag har inte digital-TV utan kör analogt). Jag hoppas att de kommer ha någon slags ppv-variant på viaplay, så man kan se de bitar som man VERKLIGEN vill se (ridsporten framför allt) men det är väl rätt så liten chans för det tyvärr… :(

Jag hoppas att det kommer funka bra med OS på Viasat. Men rent spontant, och ekonomiskt, sett så önskar jag att det hade sänts av SVT istället. OS vartannat år är helt klart värt tv-licens-pengen. Utan OS – njaa… Kom igen nu SVT, nästa gång tar ni OS!

rio2016_olympics_2_620_249

Åsikter · Media · Teknik

Det är skillnad på kritik och att vara elak

Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Modeller & Fotografer – Sverige”. Överlag en bra grupp, mkt fina bilder, duktiga fotografer och modeller. Jag själv är dock väldigt återhållsam med att publicera ngt i gruppen eftersom jag upplever att det stundtals är ganska hård kritik när en bild inte ”håller måttet”. Detta såg jag prov på ikväll…

En kille som kallade sig något med ”fotograf” i namnet (tex om jag hade kallat mig Erika Fotografen Näsberg) hade lagt ut några bilder. I första inlägget var det två bilder, strax därefter kom ett inlägg med ytterligare en bild. Utan att vara elak kan man konstatera att bilderna lämnade mycket att önska. Några börjat så smått komma med saklig kritik; Justera vitbalansen, försök få modellen att se lite mer engagerad ut, se till att inte den vita lappen i trosorna syns, och så vidare. Sen kom de mindre trevliga kommentarerna. ”Du borde fan inte få kalla dig fotograf!”. ”Det där är för helvete ingen modell”. ”Ugh, jag måste gå och spy”. ”Åh, nu kommer inte jag kunna sova inatt, fy!”. Och så vidare. Och det var exempel på de relativt snälla kommentarerna som kom…

Inläggen försvann efter en stund. Om det var fotografen själv, eller admin för gruppen, som tog bort dem vet jag inte. Men det kan inte alls ha varit roligt att vara den fotografen eller modellen och läsa alla elaka kommentarer. För det är faktiskt stor skillnad på kritik och på att vara rent oförskämd, eller elak. Kritik är saklig. Den kan vara hård, och man håller säkert inte alltid med i andras kritik, men kritik är inte personangrepp. Kritik är inte ”bilden är ful” utan i så fall ”bilden skulle vara bättre om du […]”

Jag är skitdålig på att ge kritik. Jag är så rädd att den ska uppfattas som elak, så då håller jag den hellre tyst för mig själv. Ja, jag såg massor av saker som den där killen skulle ha kunnat göra bättre, men då mycket redan påpekats och kommentarerna redan höll på att spåra ur, så fanns det ingen anledning för mig att kritisera ännu mer. Jag brukar dessutom sträva efter att om jag kritiserar något, då vill jag även berömma något. Och’ehh… ja… det fanns ärligt talat inte mkt att berömma med de bilderna, mer än att det var ett tappert försök.

För så är det ju faktiskt också. Alla har vi varit nybörjare någon gång! Oavsett om det gäller att fotografera, laga bilar, spela fotboll eller laga mat. Man måste få misslyckas, det måste få vara okej att visa upp ngt och säga: Okej, det här är vad jag har åstadkommit idag. Hur kan jag göra detta bättre?

En klyscha blir en klyscha av en anledning. Och uttrycket ”Övning ger färdighet” är så sant som amen i körka!

Då - 2012. Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!
Då – 2012.
Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!

 

Nu - 2015 Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Nu – 2015
Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Åsikter · Media

Facebook, Provokationen, och så jag då.

Jag satt och läste i en kommentarstråd till ett inlägg på Facebook igårkväll. Grundinlägget var nog så provocerande, då min vän länkat en artikel om ett våldtäktsförsök i Härnösand och som kommentar till inlägget han publicerade valt att skriva ”Dessa invandrare!!”. I texten framgick ingenting om gärningsmännens etnicitet, men då han senare berättar att han vet detta genom någon som känner offret, så är åtminstone den saken förklarad. Därmed inte sagt att det är mindre provocerande. Att ordet invandrare i den kontexten är känsligt är inget nytt. Man ”får” inte skriva så, även om det som i detta fallet då alltså är sant.

Det är dock inte det här som provocerar mig.

En sak som petar på mig är dock minnet av ett annat våldtäktsförsök som begicks i Härnösand för några år sedan. Ett som, liksom så många andra, aldrig fick någon upplösning, men som fick nog så mycket efterspel ändå. Det är en sak som stör, och som påminner, men som ändå inte provocerar. Men det som faktiskt PROVOCERAR mig med det här inlägget, är diskussionen som pågår i kommentarerna, och då främst två av inläggen. Diskussionen förs mellan två personer, en man och en kvinna, som har helt olika typer av retorik. Den ena är vältalig och skicklig på att föra fram sin poäng, den andra skriver i affekt.

Kvinnan kommenterar följande:

”de svenska har aldrig stannat mig på gatan o hållit fast mig, aldrig skrikit jävla hora när jag inte velat prata med en okänd…. aldrig kört sin cykel o tvärnitat framför mig o gett mig skamliga förslag, aldrig försökt lura med min dotter på 9 år o tyckt jag varit återigen en hora när jag skrek åt han att låta bli mitt barn! så NEJ! svenskarna har inte gjort så!”

Varpå mannen svarar detta:

”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?
Är det en specifik händelse, eller har du haft ”turen” att bli antastad av fyra olika män vid fyra olika tillfällen?”

Min mage vänder sig ut och in. Mitt huvud börjar snurra. Det är det här jag blir provocerad av. Triggad av.
Jag vet inte om han är medveten om tonen i sitt inlägg, eller om det kanske är jag som helt enkelt tar det väldigt fel! Det jag menar är, att i mina öron/ögon, så är det första lite av ett hånfullt ifrågasättande. Följdfrågan känns, åtminstone inte för mig, lika hård eller anklagande, utan kan mer vara en uppriktig undran. Men det första…. Åh vad det provocerar mig.

Och så är det så här. Jag skulle vilja skriva EXAKT vad som provocerar mig med det hela, men jag KAN inte. Jag kan inte, av hänsyn till personen som det handlar om i ”mitt fall”, personen jag tänker på. Personen som ”har en förmåga att hamna i exceptionellt knepiga situationer”. Inte en gång. Inte två gånger. Inte tre gånger. Inte fyra gånger. Inte fem gånger. Men SEX gånger. SEX GÅNGER! Med SEX OLIKA FÖRÖVARE.  Sexuellt utnyttjande, sexuella övergrepp, misshandel, våldtäktsförsök. Jag tänker inte prata etnicitet. Det är inte den detaljen som stör mig. Det är precis lika oacceptabelt oavsett vilken hudfärg förövaren har. Jag stör mig på att SEX jävla ÄCKEL till karlar har tagit sig friheten att göra vad de tyckte var ”rätt” mot denna tjej/kvinna, och att hon sedan riskerar att, likt kvinnan som skrev kommentaren ovan, utsättas för den typen av kommentarer. ”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?”. Som om det vore hennes fel. Som om hon ville att det skulle bli på det viset.

Jag lovar dig, INGEN vill bli utsatt för något mot sin vilja. Den som säger något annat lurar sig själv.

rape

Ett nej är alltid ett nej.

Glöm för i helvete aldrig bort det.