Åsikter · Media

Är det inte slut snart?

#metoo var en bra grej. ÄR en bra grej. Det har visat att problemet med olika typer att trakasserier och andra olagligheter är så otroligt mkt vanligare och mer utspritt än vad många tror. Många historier och livsöden har lyfts upp till ytan. En hel del offentliga personer har fått sina olämpligheter uppvisade för allmänheten och en hel del ”vanliga” människor har fått modet att berätta om sina egna erfarenheter.

Men snälla. Är det inte slut snart? Jag är så trött på att höra om detta dag ut och dag in. Det gör mig ledsen, less och uppgiven.

Sedan finns det en annan synvinkel också. Jag pratade med en vän häromdagen som får förbli anonym. Anonym har upplevt övergrepp i sitt liv, både mer och ”mindre” allvarliga sådana, både som barn och vuxen. Jag är en av få personer som Anonym berättat detta för, det är ingenting som Anonym på något vis sökt behandling/samtalsterapi för utan har hanterat det själv efter bästa förmåga. Och det har väl gått ganska bra som jag har förstått det. Tills nu. Tills #metoo. Alla dessa historier och livsöden som kommit ut i ljuset har gjort att Anonyms ”demoner” också klivit fram ur skuggan. Varje dag har blivit en kamp för att hålla dessa minnen på avstånd för att få vardagen med familj och jobb att inte ramla isär.

Ja, i många fall är det bra att sånt här kommer fram. Många mår nog bra av att prata om sånt som hänt, det blir lättare att hantera efter ett tag, men det är ett val som var och en får göra själv. Min vän har valt att inte prata om vad hon varit med om, och därför gör det mig ont att hon ska måsta kämpa med detta varje dag just nu bara för att #metoo-vågen rullar på i brutalstor styrka.

Vi kan fortsätta arbeta mot dessa olagligheter men måste det verkligen höras SÅ mkt VARJE dag?
Så. Är det slut snart? Snälla?

Annonser
Media

#GoodbyeCancer

Jag funderar på att ge mig på förra årets projekt även i år. Jag hade underbara modeller som ställde upp som frivilliga för att hjälpa mig visa min idé, tyvärr gav det inte många bokningar och därmed inte heller speciellt mkt pengar till cancerforskningen. Synd, jag tycker fortfarande att det var en bra idé på flera olika sätt.

I år är dock skillnaden att jag jobbar heltid. Jag kommer inte ha tid att ta emot bokningar på samma sätt som ifjol och jag vill även vara säker på att jag kommer ORKA ro projektet i land. Det är ju det viktigaste av allt.

Men visst är den en bra grej, och jag älskar bilderna.

#GoodbyeCancer

Åsikter · Media · Teknik

När Hesa Fredrik drog igång ilskan i Stockholm

Igår (9/7) kl 22 startade VMA/Hesa Fredrik sitt tjutande i stora delar av Stockholm. Som norrlänning med relativt få Stockholmskontakter så var detta ingenting jag märkte av förrän efter ca 20 minuter, när SOS Alarm via sin Facebook-sida informerade om att larmet var falskt och att man då skulle undersöka vad som inträffat.

Kommentarerna lät inte vänta på sig. ”Sånt här får inte hända!”, ”Ni är så jävla sämst!”, ”Varför tog det så lång tid innan information kom ut?”.

Notera nu att detta INTE är jag som medarbetare på SOS Alarm som skriver, jag har ingen som helst insyn i vad som hänt.

Jag har dock en gissning, om än helt annorlunda i skala men ändå, och den lyder ungefär så här.

Tänk dig ett elbolag. En dag upptäcker de en akut allvarlig driftstörning som kan komma att påverka ett större antal kunder. I samband med att de bryter strömmen till sina kunder, för att kunna åtgärda felet, så lägger de ut information på sin hemsida, de kanske skickar ut SMS till sina kunder, de kanske meddelar radio eller TV, och de kanske sätter in ett informativt talsvar på sin supportlinje. De är, trots driftstörningen, proaktiva och information når snabbt ut till alla drabbade.

Tänk dig samma elbolag. Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, blir ett större område utan el. Jourhavande tekniker kanske får ett driftlarm, eller ett samtal som informerar honom/henne om att något inträffat. Eftersom jourteknikern får informationen EFTER att denna driftstörning inträffat, kan ju denne omöjligen ha information att ge ut redan inom några minuter. Vad har gått fel? Vi vet inte, vi måste felsöka. Vart sitter felet? Vi vet inte, vi måste felsöka. När får vi tillbaka strömmen? Det vet vi inte, vi måste hitta felet först. Varför blev det så här? Vi vet inte, vi måste undersöka. Med andra ord – det kommer ta lite tid innan de berörda kunderna kan få information angående det inträffade.

Jag tänker att detsamma gäller VMA. I en nödsituation, där VMA aktiveras avsiktligt, så har man informationen i förväg. Man VET varför larmet tjuter i samma sekund som det börjar ljuda över det berörda området. Det är ett medvetet val att starta VMA. Man har redan information att delge lokalradion, för man VET vad det handlar om, och man HAR information som behöver nå allmänheten.

Förstår ni skillnaden? Förstår ni VARFÖR den här incidenten med ett oavsiktligt VMA kommer skilja sig från den dagen då VMA behöver användas skarpt?

Jag säger inte att  man bara ska rycka på axlarna åt det som hände. Jag tycker absolut att det ska utredas, vad, varför, hur osv. Jag tycker också att det är olyckligt att flera av våra viktigaste telefonnummer enligt uppgift inte gick att ringa. Jag tycker också att det är problematiskt att både SOS Alarms, Polisens och MSB’s hemsidor inte orkade med den anstormning av informationssökare som denna händelse ådrog sig, utan istället kraschade. Så borde det inte vara.

Men jag tycker också att det är problematiskt att så många försöker ringa 112 för att få information. Det är fel!

112 ringer man bara i nödfall! Vid fara för liv, egendom och miljö. INTE för att få information.

113 13 ringer man om man vill ha information om olyckor och kriser.
114 14 är polisens ”mindre akuta” telefonnummer.

Jag förstår att människor blir rädda och upprörda när varningslarmet börjar tjuta kl 22 en söndagskväll. Jag har full förståelse för att man jagas upp. Däremot kan jag önska att folk kunde lära sig att ta åtminstone tre djupa andetag och faktiskt försöka använda insidan av huvudet innan man börjar gapa om hur anskrämligt dåligt saker och ting sköts.

Media · Sportsligt

Hon den där skribenten

Jag har börjat skriva igen. Jag inser att det här med att skriva är en färskvara, och hos mig är det inte alls speciellt färskt för tillfället.

Strax efter nyår så lanserades en ny driftinginriktad sida på the interweb – Driftzone.se. Stefan som driver sidan efterfrågade skribenter och fotografer som kunde bidra till sidans innehåll och jag tänkte att ptja, what have I got to loose, det blir ju trots allt en hel del bilder på en sommar. Och hakar man på nåt sånt här så kanske det till och med blir ännu fler. Så jag skickade ett mail och anmälde mig som frivillig fotograf.

Jag vet dock inte riktigt hur det gick till, men plötsligt stod jag med, inte bara som fotograf, utan även som skribent. Som tur var är jag inte ensam häruppfrån, även Christer, en god vän från fotoklubben, hade anmält sitt intresse, och även han var medräknad som skribent och fotograf, så vi döpte oss till Sundsvallsredaktionen och började låta våra små grå jobba tillsammans.

Det började med ett bildsvep för min del. So far so good. Bilder kan jag leverera.

Se bildsvepet HÄR.

Våra två första uppdrag gjorde vi ganska snabbt efter det. Vi satsade på två av Sundsvalls ”största” driftingprofiler – Fredrik Sjödin och 13-åriga Kevin Lavast. Vi gjorde uppdragen tillsammans, jag intervjuade Kevin medans Christer fotade, och när vi besökte Sjödin så bytte vi roller – jag fotade och Christer intervjuade. Det blev faktiskt riktigt bra. Jag hade otroooolig prestationsångest över min text, kändes som hela huvudet var fullt med tuggummi, alla ord klumpade ihop sig och fick inget sammanhang med varandra. Bilderna till Sjödin-intervjun var jag däremot väldigt nöjd med. Men till slut släppte det vad gäller skrivandet också, och det blev ett hyggligt bra reportage tycker jag.

Läs intervjun med Kevin Lavast HÄR.

Läs intervjun med Fredrik Sjödin HÄR.

2017-01-11-fredde-sjodin-21

Efter detta tappade jag farten lite. Idéer fanns, och ambitionen att skriva fanns, men det sitter så långt inne. Och framförallt känner jag att jag egentligen inte har så bra koll på driftingvärlden (och framförallt har jag brister i bilkunskaperna) för att vara rätt person att skriva om den. Men det kanske kan funka ändå.

Igårkväll genomförde jag min andra intervju, det blev i chatformat eftersom föraren bor i Umeå. Jag tycker att det gick ganska bra. Jag har skickat texten till honom för godkännande och jag hoppas att han tycker att den är okej.

På lördag hoppas jag kunna genomföra min tredje intervju. Jag skulle ha gjort den under lördagen som var, men det vart ju en liten planförändring där eftersom jag lyckades placera mitt skrälle till kropp på sjukhuset istället. Så, jag hoppas som sagt att det går att genomföra på lördag istället. Då blir det face-to-face, och jag hoppas bara att jag inte blir allt för ”starstruck”. Men det känns bättre och bättre.

Som sagt. Skrivandet är en färskvara. Att blogga hjälper till att väcka hjärnan och att knuffa igång ordförrådet. Och förhoppningsvis kommer jag känna mig mer och mer trygg i att genomföra intervjuer med. Övning ger färdighet, så att säga.

Så, wish me luck!