Dagbok · Musik

Är det dags att stå i kö(r)?

Med anledning av den nyligt avklarade julen så har jag lyssnat pinsamt många gånger på en och samma jullåt. Låten det handlar om är denna:

Och ja, just denna version från Glee ska det vara, annars får det va. Och vareeenda gång jag hör den så kan jag inte låta bli att sjunga med, älskar stämmorna och julstämningen och … ja, det mesta. Och jag blir såååå sugen att sjunga i kör. Sist jag sjöng i kör ”på riktigt” var nere i Jönköping, Adoremus gospelkör, and I loved it. Kanske framförallt för att jag fick chans att vara solist. För så är det ju. Jag är ju trots allt lite ego och vill ha ett eller annat solo, annars tappar jag intresset lite. Men det är faktiskt galet mäktigt att få stå framför en kör och sjunga solo.

Men ja, vad ska man ha för kör då? Kyrkokörer finns det ju en del, och jag gillar ju visserligen att sjunga i kyrkan tack vare akustiken, men sen var det ju det där med vilken musik som kyrkokörerna sjunger… Inte alltid så speciellt ”piffig” musik, av förståeliga skäl. Tyvärr. Så därför drar jag mig väl för att söka rätt på en kyrkokör… Men what else is there?! Jag hittade ju Sundsvalls Popkör för en halv evighet sedan, men där var det typ 30 pers i kö före mig till en kör på 30 personer… Inte så troligt att få komma in där med andra ord…

Så ja… Förslag emottages med glädje!

Media · Musik · TV, Serier och Filmer

Vila i frid, Cory Monteith

Jag har alltid tyckt att det varit lustigt hur man kan bli så personligt berörd av en ”kändis” bortgång. Just det där att det känns personligt, även fast det handlar om en person man aldrig träffat eller ens har en aning om hur den är i det privata. Man har kanske sett en roll eller en fasad. En musikstjärnas låtar som man knyter an till av olika anledningar, eller en rollfigur i en film eller tv-serie som man kan relatera till. Jag säger inte att det är fel, absolut inte, jag säger bara att det är lite lustigt hur man kan få en sådan stark koppling till någon som trots allt är en främling.

I söndags läste jag att Cory Monteith avlidit. Han är, och har varit sedan starten, en av huvudskådespelarna i Glee, en av mina favoritserier. Han spelar Finn Hudson, egentligen ingen märkvärdig roll men helt klart en sympatisk kille som man liksom bara gillar. Eller ja, jag, åtminstone. Och det känns helt overkligt att han är död. Ännu mer overkligt att det, som man fick reda på idag, berodde på en överdos av heroin och alkohol. Den där helylle-killen i Glee liksom, droger?

Hur som helst. Det var tragiskt att läsa om, och jag blev helt klart berörd, men inte så jättemycket. Inte förrän ikväll. Satt och lyssnade på musik, och råkade lyssna på denna.

Sedan brast det, kan man säga. Fy fasen, nu har jag suttit här och snörvlat,  lyssnat på ”Finn-låtar” och kollat på youtube-klipp och det känns bara så fruktansvärt. 31 år gammal blev han. Det är ju ingen ålder. Det känns konstigt att han inte kommer dyka upp i Glee något mer, även om det självklart inte är hela världen. Det är förstås desto mer tragiskt att en så pass ung kille inte längre lever.

Men ändå. Det är ju relationen till Finn Hudson som är ”verklig” för mig, och då blir det ju naturligt den delen som jag kommer sakna.

Hur som helst. Otroligt tragiskt.
Vila i frid, Cory Monteith

Musik

Musik från bröllopet

Jo, jag sjöng ju faktiskt på bröllopet. Och Fanny spelade. Och jag tycker nog att det gick rätt okej ändå. Fanny gjorde sin del utan några problem. För min del är det samma ”tabbar” som jag alltid gör, och visst, jag är väl kanske lite väl självkritisk. Men hur som helst. Här kan ni lyssna på de toner jag tog rätt, och de jag tog snett ;)

Musik

All that changes is only everything…

… When the right one comes along.

Nu har jag kärat ner mig i en låt igen. Otippat att det är en rätt avskalad låt med stämmor? Dessutom blir jag sådär lugn och ”hoppfull” av texten. Skitmysig låt, helt enkelt.

.

There’s no music, no confetti
Crowds don’t cheer, and bells don’t ring
but you’ll know it, I can guarantee
when the right one comes along

What they’re thinkin’, what you’re feelin,
You no longer have to guess
All those questions are finally put to rest
When the right one comes along

Every single broken heart will lead you to the truth
you think you know what you’re lookin for
til what you’re lookin for finds you

In a cold world, it’s a warm place
where you know you’re supposed to be
A million moments full of sweet relief
when the right one comes along

Every single broken heart will lead you to the truth
you think you know what you’re lookin’ for
til what you’re lookin’ for finds you

It’s so easy, nothin’ to it
though you may not believe me now
But I promise honey you’ll find out
When the right one comes along

All that changes is only everything
when the right one comes along

Media · Musik · Personligt

Skulle ni säga stopp?

Jag satt och läste lite bloggar igårkväll, och hittade ett inlägg från Ponnysanning där de berättade om hur en kille (jag tror att han varit med i Ponnyakuten tidigare) lagt ut en bild på Instagram och på den bilden kunde man alltså se att han sökte in till Idol. Bland kommentarerna hos Ponnysanning fanns åtminstone en som konstaterade att han ju sjunger falskt. Det är något jag inte kan uttala mig om, jag har aldrig hört honom sjunga. Men jag kom att tänka på samma sak som jag tänker varje gång Idol börjar om igen. De här människorna som verkligen inte kan sjunga – har de inga vänner som försöker stoppa dem?

Och sedan tänkte jag vidare. Eller rättare sagt, jag började leka med tanken. Tänk om jag skulle söka? De har ju faktiskt en uttagning i Sundsvall i år. Tänk om jag på allvar skulle anmäla mig och gå dit på audition. Skulle ni försöka övertala mig att inte göra det? Jag menar, jag är hygglig på att sjunga, men inte mycket mer än så.  Man kan säga att jag känner till mina begränsningar.

Så, skulle ni stoppa mig från att skämma ut mig?

.

Jo en annan sak. Om ni inte redan sett det på FB så är det här senaste bilden på mig. Jag tog den igår när jag var ute i Svartvik och försökte fota siluettbilder till Fototrissen. Helt okej för att vara självporträtt.

Erika

(Nej, det är inte smuts på kinden. Bara en underlig skugga)