Åsikter · Media · Teknik

När Hesa Fredrik drog igång ilskan i Stockholm

Igår (9/7) kl 22 startade VMA/Hesa Fredrik sitt tjutande i stora delar av Stockholm. Som norrlänning med relativt få Stockholmskontakter så var detta ingenting jag märkte av förrän efter ca 20 minuter, när SOS Alarm via sin Facebook-sida informerade om att larmet var falskt och att man då skulle undersöka vad som inträffat.

Kommentarerna lät inte vänta på sig. ”Sånt här får inte hända!”, ”Ni är så jävla sämst!”, ”Varför tog det så lång tid innan information kom ut?”.

Notera nu att detta INTE är jag som medarbetare på SOS Alarm som skriver, jag har ingen som helst insyn i vad som hänt.

Jag har dock en gissning, om än helt annorlunda i skala men ändå, och den lyder ungefär så här.

Tänk dig ett elbolag. En dag upptäcker de en akut allvarlig driftstörning som kan komma att påverka ett större antal kunder. I samband med att de bryter strömmen till sina kunder, för att kunna åtgärda felet, så lägger de ut information på sin hemsida, de kanske skickar ut SMS till sina kunder, de kanske meddelar radio eller TV, och de kanske sätter in ett informativt talsvar på sin supportlinje. De är, trots driftstörningen, proaktiva och information når snabbt ut till alla drabbade.

Tänk dig samma elbolag. Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, blir ett större område utan el. Jourhavande tekniker kanske får ett driftlarm, eller ett samtal som informerar honom/henne om att något inträffat. Eftersom jourteknikern får informationen EFTER att denna driftstörning inträffat, kan ju denne omöjligen ha information att ge ut redan inom några minuter. Vad har gått fel? Vi vet inte, vi måste felsöka. Vart sitter felet? Vi vet inte, vi måste felsöka. När får vi tillbaka strömmen? Det vet vi inte, vi måste hitta felet först. Varför blev det så här? Vi vet inte, vi måste undersöka. Med andra ord – det kommer ta lite tid innan de berörda kunderna kan få information angående det inträffade.

Jag tänker att detsamma gäller VMA. I en nödsituation, där VMA aktiveras avsiktligt, så har man informationen i förväg. Man VET varför larmet tjuter i samma sekund som det börjar ljuda över det berörda området. Det är ett medvetet val att starta VMA. Man har redan information att delge lokalradion, för man VET vad det handlar om, och man HAR information som behöver nå allmänheten.

Förstår ni skillnaden? Förstår ni VARFÖR den här incidenten med ett oavsiktligt VMA kommer skilja sig från den dagen då VMA behöver användas skarpt?

Jag säger inte att  man bara ska rycka på axlarna åt det som hände. Jag tycker absolut att det ska utredas, vad, varför, hur osv. Jag tycker också att det är olyckligt att flera av våra viktigaste telefonnummer enligt uppgift inte gick att ringa. Jag tycker också att det är problematiskt att både SOS Alarms, Polisens och MSB’s hemsidor inte orkade med den anstormning av informationssökare som denna händelse ådrog sig, utan istället kraschade. Så borde det inte vara.

Men jag tycker också att det är problematiskt att så många försöker ringa 112 för att få information. Det är fel!

112 ringer man bara i nödfall! Vid fara för liv, egendom och miljö. INTE för att få information.

113 13 ringer man om man vill ha information om olyckor och kriser.
114 14 är polisens ”mindre akuta” telefonnummer.

Jag förstår att människor blir rädda och upprörda när varningslarmet börjar tjuta kl 22 en söndagskväll. Jag har full förståelse för att man jagas upp. Däremot kan jag önska att folk kunde lära sig att ta åtminstone tre djupa andetag och faktiskt försöka använda insidan av huvudet innan man börjar gapa om hur anskrämligt dåligt saker och ting sköts.

Allmänt · Blogglivet · Hemmet · Vardagen · Yrkeslivet

Lite bloggsug!

Tre inlägg på mindre än en vecka? Kors i taket.

Jag skrev ett inlägg på ett forum för några dagar sedan. Forum och ämne är oviktigt, jag fick dock en kommentar som inleddes med ”Detta var ett av de mest välskrivna inlägg jag sett på […] på länge!”. Det var nog faktiskt där som blogglusten dök upp. Jag KAN ju skriva. Jag är ganska bra på det. Förhållandevis, åtminstone. Jag tycker det är roligt att skriva, men jag har inte tagit mig tid att göra det på väldigt länge. Och så har jag inte direkt haft så mkt att skriva om. Mitt jobb på SOS Alarm KAN jag inte skriva om, på grund av sekretess. Och det är ju inga konstigheter, det har jag inget behov av att göra. Däremot så kan jag ju faktiskt skriva om mitt ”jobb” (ja, det är en hobby) som fotograf och om hur livet ser ut här uppe i Ramvik.

Ramviksliv
Ramviksliv

Det är förresten kanske också en anledning till att jag slutade blogga. Jag flyttade hem till Sundsvall igen, och väl hemma fanns det ju ingen att direkt skriva för. Jag var inte 70 mil borta från vänner och familj, jag var på sin höjd några kilometer bort. Jag är iofs inte jättelångt borta nu heller, men det är trots allt strax över 8 mil till Sundsvall numera, och jag kommer på mig själv att tycka att det är lite jobbigt att åka till ”storstan”. (Men när jag väl kommer dit så undrar jag varför jag någonsin flyttat därifrån!?).

Oh well.

Ikväll är det, apropå jobb, dags för julbord med mina kära kollegor från SOS. Jag tycker personligen att det är väldigt tråkigt att inte TAB och SoJ har jubord tillsammans, men what can you do. Det är bara att gilla läget. Magnus ska följa med som min +1, och det ska bli kul. Han ska ryktesvis vara nykter enligt honom själv, något jag uppskattar VÄLDIGT mkt med tanke på dunderfyllan han hade förra helgen när vi var på hans jobbs julbord. Erika was not a happy girlfriend kan vi sammanfatta den kvällen/natten med. Erika was även a little bit (haha) skadeglad åt den ”milda” bakfyllan som drabbade the boyfriend ;) meeeen, nu ska vi inte vara sånna.

Nu ska jag promenera till nedervåningen och ta mig lite lunch, så jag står mig tills det är dags för go-mat ikväll!

Hoj hoj!

Åsikter · Media · Teknik

Det är skillnad på kritik och att vara elak

Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Modeller & Fotografer – Sverige”. Överlag en bra grupp, mkt fina bilder, duktiga fotografer och modeller. Jag själv är dock väldigt återhållsam med att publicera ngt i gruppen eftersom jag upplever att det stundtals är ganska hård kritik när en bild inte ”håller måttet”. Detta såg jag prov på ikväll…

En kille som kallade sig något med ”fotograf” i namnet (tex om jag hade kallat mig Erika Fotografen Näsberg) hade lagt ut några bilder. I första inlägget var det två bilder, strax därefter kom ett inlägg med ytterligare en bild. Utan att vara elak kan man konstatera att bilderna lämnade mycket att önska. Några börjat så smått komma med saklig kritik; Justera vitbalansen, försök få modellen att se lite mer engagerad ut, se till att inte den vita lappen i trosorna syns, och så vidare. Sen kom de mindre trevliga kommentarerna. ”Du borde fan inte få kalla dig fotograf!”. ”Det där är för helvete ingen modell”. ”Ugh, jag måste gå och spy”. ”Åh, nu kommer inte jag kunna sova inatt, fy!”. Och så vidare. Och det var exempel på de relativt snälla kommentarerna som kom…

Inläggen försvann efter en stund. Om det var fotografen själv, eller admin för gruppen, som tog bort dem vet jag inte. Men det kan inte alls ha varit roligt att vara den fotografen eller modellen och läsa alla elaka kommentarer. För det är faktiskt stor skillnad på kritik och på att vara rent oförskämd, eller elak. Kritik är saklig. Den kan vara hård, och man håller säkert inte alltid med i andras kritik, men kritik är inte personangrepp. Kritik är inte ”bilden är ful” utan i så fall ”bilden skulle vara bättre om du […]”

Jag är skitdålig på att ge kritik. Jag är så rädd att den ska uppfattas som elak, så då håller jag den hellre tyst för mig själv. Ja, jag såg massor av saker som den där killen skulle ha kunnat göra bättre, men då mycket redan påpekats och kommentarerna redan höll på att spåra ur, så fanns det ingen anledning för mig att kritisera ännu mer. Jag brukar dessutom sträva efter att om jag kritiserar något, då vill jag även berömma något. Och’ehh… ja… det fanns ärligt talat inte mkt att berömma med de bilderna, mer än att det var ett tappert försök.

För så är det ju faktiskt också. Alla har vi varit nybörjare någon gång! Oavsett om det gäller att fotografera, laga bilar, spela fotboll eller laga mat. Man måste få misslyckas, det måste få vara okej att visa upp ngt och säga: Okej, det här är vad jag har åstadkommit idag. Hur kan jag göra detta bättre?

En klyscha blir en klyscha av en anledning. Och uttrycket ”Övning ger färdighet” är så sant som amen i körka!

Då - 2012. Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!
Då – 2012.
Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!

 

Nu - 2015 Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Nu – 2015
Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Åsikter · Internet

Det var bättre förr… För vissa!

Jag har funderat på en grej. Facebook – detta fenomen som vi älskar att hata eller hatar att älska – svämmar över med bilder på barn. På bebisar. På ultraljud på bebisar. På uppdateringar om graviditeter och förlossningar och … Ja, egentligen allt från det att man fått ett plus på stickan till studenten. Det stannar iofs inte där, bilderna och uppdateringarna kring ”barnen” fortsätter nog väldigt mkt längre än så. Barn är en stor grej i människors liv, och därmed tar det också en väldigt stor plats i flödet på Facebook.

Så vad har jag funderat på? Jo, jag känner/känner till flera, både par och singlar, som är ofrivilligt barnlösa. Som försöker och försöker och försöker få barn, men som för allt i världen inte lyckas. Det måste vara fruktansvärt jobbigt för dessa människor att flera gånger om dagen få andra pars bebislycka ”kastat i ansiktet” via just Facebook.

Missförstå mig rätt, alla har rätt att publicera vad man vill i sitt eget flöde. Vill jag att alla mina uppdateringar ska handla om bebisar så är det ok. Vill jag att alla mina uppdateringar ska handla om katter, bilar, sprit, humor eller vad som helst annat, det är också okej. Men skillnaden nu jämfört med ”förr” är ju svår att neka till. Innan Facebook så var det ju mest de ”närmast sörjande” som fick ta del av närståendes familjebildande. Kanske att man hörde på omvägar att ”Visste du att att Bert och Augusta ska ha smått?”, men sen var det nog inte så mycket mer än så. Inte detta dagliga matandet av bilder och dagsform och ”veckans mage” och knodd hit och knodd dit. Om man är ofrivilligt barnlös så må ju det kunna vara riktigt frustrerande att ”behöva” se.

Ja, man kan undvika Facebook. Eller ”välja att inte se” eller ”välja att inte ta åt sig”.
Men let’s be real. Hur enkelt är det, egentligen?

 

(Jag hoppas ni förstår att jag inte är ute efter att skuldbelägga er ”bebisuppdaterare” där ute. Det är inte vad poängen med detta inlägg är.)

Blogglivet

Med jämna mellanrum

Ibland dyker den upp. Lusten att skriva, lusten att blogga. Men som bevisat de senaste gångerna det inträffat så håller det ju inte i sig särskilt länge. Men man måste väl prova för att se vad som händer, kanske? :)

Det är mkt som händer nu. Både privat och inom jobbet. Vissa saker bra, andra saker mindre bra, andra saker närmaste läskiga, andra saker totalt neutrala. Problemet (?) är att jag inte kan skriva om en hel del av de här sakerna. Eller att jag inte VILL göra det.

Det är en knepig känsla. Förr var jag väldigt öppen med både det ena och det andra, och jag upplevde aldrig att det var nåt som kom tillbaka och ”bet mig i arslet”. Egentligen har jag ingen anledning att dölja saker nu heller, nu är det snarare det förgångna som jag vill ”hemlighålla”. Fast ändå inget. Det som varit har gjort mig till den jag är, och jag är SÅ mkt starkare nu än för några år sedan. Och det är jag stolt över. Jäkligt stolt, faktiskt.

Så vem vet. Jag kanske börjar blogga igen. Relativt öppet. Jag har trots allt inte särskilt mkt att dölja!

Selfie-12

PS. Det jag vill ”dölja” kommer som tidigare finnas i lösenordsskyddade inlägg. Enkelt och bra!

Blogglivet · Bloggutmaningar och nöjen

Fototriss del 253: Tillsammans

Det var väldigt länge sedan jag trissade. Bloggar inte alls speciellt mycket nu för tiden, men fotar – det gör jag fortfarande!

Senast idag faktiskt. Jag var vid Bölesjön och fotade svanar, och det slog mig att de väldigt sällan var ensamma. De flesta höll ihop om grupper, eller två och två. Så gott som hela tiden jag var där. Så därför tänkte jag att det ju blir ett ypperligt bidrag tills veckans triss med temat: Tillsammans.

(Dessutom är svanar så mäktiga!)
Bilderna är klickbara

Svanar_ Svanar_-2 Svanar_-3

 

Om någon vill följa mina bilder utanför bloggen så rekommenderar jag Aliva Photography på Facebook :)

Allmänt · Blogglivet

Bort med bloggen från Facebook

Under hela tiden som jag haft min blogg här på WordPress så har jag haft den kopplad till Facebook. Det har varit flera anledningar – både för att underlätta för de som velat läsa, men även för att kanske locka ytterligare någon ny läsare. Men som det är nu så känns det som att det kvittar, framförallt eftersom det går så långt mellan gångerna som jag uppdaterar. Ni märkte ju säkert att även fotolistan skippades efter en vecka.

Så, det här blir det sista inlägget som kommer autopubliceras på Facebook. Om jag länkar den nån gång framöver så är det för att jag tycker att jag har något utomordentligt viktigt/smart/roligt att dela med mig av, så då gör ni bäst i att läsa ;) Annars får de som vill klicka sig in på bloggen som vanligt, och se om den uppdaterats eller ej. Bloglovin finns ju också, om man vill följa så.

Well… ja, end of message!