Det var då när gallan försvann!

Jag tänkte skriva en ”liten” sammanfattning här för min egen skull.

Jag har haft problem med gallsten till och från under flera år. Vissa anfall har klingat av av sig själva medans andra har lett till besök på primärvårdsjouren och akuten. I september/oktober gjordes äntligen ultraljud och det konstaterades att jag hade ett flertal centimeterstora stenar, och jag fick frågan om jag ville operera bort gallblåsan. Jag valde ja, och sattes upp på väntlista för operation. Läkaren trodde att inom ca 3 månader borde jag kunna få en tid.

Tiden gick, anfallen kom inte så ofta, men några anfall blev det ändå. Onsdagen den 25 januari hade jag ett anfall. På fredagen den 27:e var det dags igen, denna gång gick det inte över trots medicin hemma, så det blev en trip till akuten. För att vara en fredagskväll så var det extremt lugnt på akuten, så det blev ett förhållandevis snabbt besök. Jag kom in strax efter klockan 02. Efter ca 15 minuter fick jag träffa två sköterskor som tillsammans försökte få ur mig lite blod (jag är svårstucken), jag fick även en första dos medicin. När klockan var 3 var jag färdigstucken och fick komma in på ett rum. En kort stund efteråt kom en läkare in och pratade med mig, och jag fick smärtlindring. Jag fick även med mig lite medicin hem, ifall smärtan inte skulle ge sig eller om det skulle komma nya anfall. Jag fick åka hem och var hemma igen vid 04.

2017-01-28-02-14-52

Anfallen fortsatte komma. Lördag natt, söndag natt, måndag natt. Onsdag natt/torsdag morgon. Fredag förmiddag var hygglig, med med molvärk. Jobb och annat gick dock bra, men smärtan tilltog under kvällen. Jag tog min medicin som vanligt, men den starkare medicinen som jag fått med mig från akuten var slut, så därför började jag fundera på om det var värt att åka in även denna fredagen. Jag pratade med Andreas, min fina fina underbara vän, och han erbjöd sig att skjutsa in mig, och hålla mig sällskap.

Strax efter 23 begav vi oss till akuten. Efter en timme i väntrummet fick jag komma in till sköterskan. Den här gången lyckades de sticka mig på första försöket – klart imponerande. De tog några prover och sedan fick jag komma in på ett rum. Väl på rummet blev väntan på smärtlindring ganska kort. Jag fick prata med en läkare, och efter att jag hade berättat om den senaste veckans täta anfall så var han av åsikten att gallan borde tas bort så snart som möjligt. Redan i helgen. Dock kunde inget nytt ultraljud göras under natten eftersom det inte finns ngn sådan personal i tjänst då, så jag fick alternativet att åka hem och komma tillbaka morgonen efter, eller att läggas in. Efter att ha resonerat med Andreas så kom jag fram till att det ju var enklast att läggas in. Läkaren kollade dessutom igenom provsvaren igen och eftersom det inte fanns några indikationer på att gallan var inflammerad så borde det inte heller finnas några anledningar till att inte göra operationen i helgen. Sagt och gjort. Efter en stund kom en Securitas-väktare förbi för att ta mig till avdelningen, men eftersom smärtlindringen gjort vad den skulle så valde jag att promenera upp till avdelningen istället för att åka säng. Jag placerades på Kirurgakuten avd 15. Väktaren tog sig vidare, och strax därefter begav sig även Andreas vidare hemöver. Underbara vän <3 Jag fick duscha och blev iklädd senaste modet a’la Landstinget. Det blev dags för fler prover, sprutor och nålar, återigen var jag en levande nåldyna. Jag tror det var fyra eller fem sköterskor som turades om att sticka mig tills de slutligen lyckades. Jag fick dela rum med en äldre kvinna som snarkade enoooooormt högljutt, så det blev inte många timmars sömn. Dessutom kom det sköterskor titt som tätt för att kolla puls, blodtryck och temp.

2017-02-07-12-51-54

På morgonen fick jag dropp. Det var fastande som gällde inför operationen, och det var ännu oklart vilken tid denna skulle bli av. Ronden gick vid 9.30 och läkaren konstaterade att jodå, operationen blir av någon gång under dagen, och om allt går som det ska så får jag komma hem senare samma dag. Och med det så var väntan igång. En lång dag med väntan. Jag kunde sova korta stunder, och däremellan kunde man slökolla på sändningarna från SM-veckan på SVT. Hallelulja. Dagen gick dock otroooligt långsamt. Jag träffade läkaren i korridoren och då gissade han att operationen skulle bli runt 15-16, så därför tackade jag nej till eventuella besökare. Det hade dessutom bara gjort mig mer nervös, så det var rätt skönt att känna sig uttråkad istället för nervös.

17.10 var klockan när två raska sköterskor knatade in på rummet och konstaterade att ”Nu är det dags!”. Jag hann skicka ett snabbt meddelande till Andreas innan de låste in mina värdesaker, jag fick ta på mig landstingets otroligt sexiga strumpor och sedan skjutsade de ner mig till operationsavdelningen. Jag var helt vansinnigt nervös. Vad hade jag gett mig in på? Om jag i ren panik säger att jag inte vill göra det här – kommer de att ställa in då eller kommer de resonera med mig tills jag inser att detta är den bästa lösningen? Att rullas genom korridorer med halvdunkelt ljus gjorde inte nervositeten lättare. Vi kom till operationsslussen, fick vänta lite och sedan släpptes vi in. Där inne möttes vi upp av två pigga och glada anestesisjuksköterskor. De frågade om jag var nervös och jag sa ja. De pratade lugnt och var väldigt positiva så jag blev lugnare, om än fortfarande nervös. Jag rullades vidare fram till operationssalen. Där fick jag kliva ur min säng, och leddes in till operationsbordet. Klättrade upp och lade mig till rätta. De bäddade in mig med uppvärmda täcken. Strax kom anestesiläkaren in, han bad mig göra olika saker med ansiktet (röra käken på olika vis, gapa, vrida huvudet osv), sedan fick jag en mask med syrgas. Otroligt obehaglig grej, för det var ett sådan motstånd i den! Man skulle andas djupt, och det var verkligen en ansträngning att göra det. Jag kan inte ens jämföra det med ngt, det vara bara…. enormt motstånd. Snart därefter var det dags att sövas. Jag tror att jag hann andas in två gånger, sedan slocknade jag.

Strax efter kl 20 vaknade jag upp på IVA. Jag hade otroligt ont och mådde väldigt dåligt, men ganska snabbt kom en …. jag vet inte, läkare, ssk, annat? …fram till mig och gav mig medicin. Vad det var vet jag inte, men det gav effekt inom en minut. Sjukt effektivt. Jag slocknade strax därefter igen. Nästa gång jag vaknade hade jag fruktansvärt ont igen. Samma person kom igen och gav mig samma medicin, även denna gång med samma underbart snabba effekt. Den här gången var jag lite mer vaken, men fortfarande groggy. Och enooooormt kissnödig.

Känsliga läsare undanbedes, för här kommer info ;)

Jag sa till en sköterska att jag var väldigt, väldigt kissnödig. Sköterskan konstaterade att jag ju inte kunde få kliva upp riktigt än, så hon undrade om jag ville prova med ”flaska” eller bäcken. Jag sa att jag tar vad som helst, för jag var verkligen så så kissnödig. Hon hämtade upp en ”urinflaska” och satte den på plats, men jag kunde inte kissa.

urinflaskaDet var liksom på gränsen hela tiden, men det gick inte. Hon frågade om ett bäcken vore bättre, men how would I know, jag har aldrig kissat liggande i vuxen ålder. Hon sa, att det KAN vara så att de tappat mig (på urin) under operationen, och att det därför känns irriterat, som om jag vore kissnödig. Hon hämtade något slags instrument (nåt ultraljudsliknande, jag vet inte vad det var) och förde det över blåsan. Hon konstaterade att jag definitivt INTE var tom, och att jag med största sannolikhet inte kommer kunna kissa liggandes. Hon frågade om jag trodde att jag skulle klara av att gå på toaletten med hjälp och jag sa att jag försöker vad som helst. De rullade iväg mig till ett närliggande dusch- och toalettrum, där de hjälpte mig upp ur sängen. Jag hade såååå ont efter operationen, men ni kan lite på att känslan av att få sätta sig på toa var värd ungefär vad som helst. Satt där en längre stund, och jag hörde sköterskan fnissa lite utanför medans hon konstaterade att jo, jag var helt klart kissnödig. Jag fnissade med henne, det var en rätt lustig situation! När jag var färdig fick jag hjälp tillbaka upp i sängen, rullades tillbaka till IVA och fick lite mer smärtlindring. Jag slocknade strax därefter igen.

Strax innan 23 kom sköterskorna från avdelningen och hämtade mig. Ja, jag rullades förstås omkring i sängen även nu. Min rumskompis sedan tidigare hade bytt avdelning, så jag hade rummet för mig själv, otroligt skönt med tanke på att jag inte kunde sova. Jag hade ordentligt ont. Jag var uppe och gick några gånger under natten, det gjorde inte lika ont då, men jag fick även smärtlindring av sköterskorna.

På morgonkvisten fick jag besök av en kirurg. Han sa att han hade varit med på min operation, men det hade inte varit han som opererade. ”Min” kirurg hade gått av sitt pass så han ville bara berätta hur det hade gått. Så, operationen hade gått bra. Det hade tagit längre tid än väntat och jag fick fem operationshål istället för fyra, men överlag var det ändå en lyckad operation. Han berättade att det syntes väldigt tydligt på min galla alla jag hade haft en tuff period med många anfall, gallan var svullen och i dåligt skick. Det hade bara krävts ngt enstaka anfall till för att den skulle ha blivit inflammerad, och därmed gjort mitt liv ännu jävligare. Jag hade tur som fick operationen när jag väl fick den. Men som sagt, resultatet var bra, de var nöjda. Jag tackade, och han gav sig vidare.

2017-02-06-22-05-49Någon timme senare dök nästa kirurg upp. Det var han som hade opererat. Han ville också komma in och tala om hur det hade gått. Även han konstaterade att ”Den där var DÅLIG, den skulle bort”, och att de hade tagit bort den precis i rättan tid. Den hade kommit ut som den skulle, och det var inga stenar i djupa gallgångarna, så allt som allt så hade allt gått väldigt bra ändå, även fast operationen hade tagit längre tid än den brukar göra. Ytterligare någon timme senare gick ronden, och då kom en tredje kirurg för att kolla läget. Inget nytt under solen, hon meddelade att om allt kändes bra under dagen så skulle jag få åka hem efter lunch.. Och nån timme senare kom nästa läkare för att skriva ut mig.

Hämtad blev jag av min fantastiska vän Andreas efter lunch. Han hjälpte mig till apoteket och hjälpte mig handla, och sedan fick jag hjälp hem. Världens bästa <3

 

Nu är det tisdag. Det är snart 3 dygn sedan operationen och jag mår bättre och bättre för varje dag som går. Jag sover okej på nätterna, idag har jag dessutom varit ute på en promenad. Otroligt skönt. Jag är sjukskriven en vecka men det känns ganska bra redan nu, så vi får se om jag kanske börjar jobba tidigare ändå. Den som lever får se.

Ptja, det här är ju troligtvis väldigt ointressant att läsa för alla som inte är jag. Och det bjuder jag på. This one I’m doing for me!

Jag vet inte om det är bra eller dåligt

Det här självporträttsprojektet igen nu då. Jag känner mig förvånansvärt inspirerad och har varit så sedan mailet kom, trots att jag varit helt däckad större delen av tiden sedan dess. Trotsat feber, hosta, snuva, och faktiskt lyckats ta några bilder ändå. (För att sedan däcka direkt på soffan iofs, men ändå).

Men ja, som sagt, inspirationen har infunnit sig och jag har fotat tre kvällar i rad nu. Men, det som jag klurar på, som jag inte vet om det är bra eller dåligt, är att jag hela tiden faller ner på relativt deprimerande teman. Det kanske beror på att jag hittills satsat på mörka, svartvita bilder, att det liksom faller sig naturligt då. Eller så är det för att jag ser ut som hej kom och hjälp mig när jag försöker se glad ut. Jag vet inte. Första kvällen så var tanken rinnig mascara, dvs ”efter gråt”-bilder. Andra kvällen blev väl kanske egentligen mer ”tankfullt” tema på, men mörkt likväl. Tredje gången gillt, då blev det lite blandad kompott. Det blev en nypa ilska, en skvätt deprimerad alkis, och en handfull humoristisk förvirring. Men fortfarande mörkt.

Nämen såatt’ehh… jag vet inte varför jag dras åt det negativa hållet med bilderna. Jag känner inte så. Jag har inte mått dåligt (som förr alltså, alla har vi våra ups and downs) på vad som känns som en evighet nu, vilket är fantastiskt skönt. Ändå känns det mer ”jag” med en rinnande mascara-gråtig bild än en hopp studs livet är fantastiskt-bild.

Jag vet inte.

Vad jag däremot VET, är att det är fantastiskt skönt att ha hittat lite fotoinspiration för en gångs skull, det var ett tag sen sist. My thanks to the fotoklubb!

Feberfri 2.0

Sådärja! Förra veckan hade jag feber några dagar, sedan gick det över. Sedan blev det helg och jag begav mig utanför hemmets väggar, och förkylningen tog ny fart. På måndag-eftermiddagen hade jag dragit på mig feber igen. And so was my life på tisdag och onsdag med. Fast igår sov jag ett par timmar mitt på dagen, och efter det kändes det mycket bättre! Sedan att jag sov som skit inatt, det fick jag väl räkna med eftersom jag sov på dagen igår, MEN, idag är jag feberfri och relativt mycket piggare. Trött pga dålig sömn, men pigg i fråga om hälsa. Så om några timmar drar jag iväg på Färsta och gör mina timmar som en normal människa!

Här får ni en random bild bara för sakens skull.

Skräp

 

Jag gillar den faktiskt, även om den är tråkig. Och den är inte redigerad heller, flaskan låg precis mellan två skuggor vilket jag inte ens tänkte på innan jag kom hem och såg bilden i datorn. Sånt är lite kul faktiskt.

Och apropå foto, så har jag flera preliminära fotograferingar på gång. Två familjefotograferingar, en gravidfotografering, tre baby (och toddler?)-fotograferingar, och en fotografering med lite äldre barn. De flesta är planerade till sommargrönska, vilket jag ser fram emot väldigt mycket, så det gör ingenting att det blir en viss väntetid. Det ska bli så himla kul!

Någon fler som är sugen på att fota sig, eller sina barn eller familj, eller husdjur eller något annat slags ”event”? Jag är frivillig ;)

Om man ändå hade en gård….!

Jag har dragit på mig en förkylning. Det blir väl så när … ehm… Ja, våren kommer och man kanske klär av sig lite snabbt och sådär. Ni vet vet hur det är.

Den har avancerat snabbt. Från ond hals på söndagkväll till fullt utbruten igårkväll. Idag är jag rejält mossig. Ingen feber, men inte kry. Så jag är hemma idag. Eventuellt även imorgon, jag siktar stenhårt på att hålla mina lektioner på torsdagkväll.

Men hur som helst, det var ju det där med förkylning och ork som jag tänkte klaga lite på. För jag har ingen. Ork, alltså. Den har jag hostat ut under gårdagen. Och det stör mig ju lite, eftersom jag har fyrbent herre som just nu ligger i soffan, som INTE lider brist på ork. Jag hade älskat att bara kunna öppna dörren och släppa ut honom för att göra det han skulle, men nej. Det går ju inte. Jag bor på ett lägenhetsområde och dessutom på andra våningen, så jag tror inte det skulle funka sådär jättebra… Det är min spontana tanke iaf!

Lillebror

 

Jag får helt enkelt gå ut ändå. Sånt är livet med söthund!

Teori vs ”Learning by doing”

Jag skrev igår ett inlägg om kosläpp, och att jag borde ha blivit bättre på foto sedan dess. Jag citerar mig själv:

Jag menar, som exempel, en av de bilder som jag tyckte var en av de bättre förra året var fotade med dessa inställningar:

Bländare f/16.0
Slutartid 1/800 s
ISO 800

See what I did there? Yeah. No.
Det var för att jag trodde att man skulle ha så ”hög” siffra som möjligt på bländarvärdet som möjligt för att få bättre bilder. Jag kan bättre nu. Faktiskt.

Som svar fick jag den här kommentaren:

isecore skrev:
”Så vad har du lärt dig om bländarvärdet sedan dess? ;)”

Första känslan: Det knöt sig i magen. Det andra var en prestationsångest utan dess like, eftersom denna människa är en sådan som förklarat väääldigt mkt för mig vad gäller foto och fototeori. Så jag ville ju prestera, jag ville ju visa att jag HAR lärt mig något. Men orden kom aldrig fram. Just teorin bakom bländarvärdet är något jag troligtvis aldrig kommer kunna beskriva i ord med korrekta termer. Det går inte. Det fastnar inte i min hjärna. Jag blandar ihop vad som är stor och litet och siffror och öppning och fan och hans moster. Det GÅR inte. Jag övervägde att googla fram ”rätt” svar för att kunna visa det.

Tills jag insåg. Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om jag kan spotta ur mig rätt svar. Eller fel svar! Mina bilder blir vad de blir genom det sätt som jag hanterar kameran. Och så länge jag är nöjd så är det väl inget att ”bråka” om. Missförstå mig rätt, frågan som ställdes var ABSOLUT INTE med syftet att ifrågasätta eller ”förhöra” mig, det är jag helt övertygad om. Däremot att min skruvade hjärna tolkar allt som att jag ska bli bedömd, det är mina ”issues”.

Favoritbild

Favoritbild

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg om vad som gör en bra ridlärare, och hävdade där att man kan vara duktig på något utan att kunna lära ut eller förklara det för andra, på samma sätt som man kan vara duktig teoretiskt på något, men kanske inte kunna prestera på samma nivå som man lär ut. Foto och ridning är en av varje grej för mig. Foto: Jag är hyggligt duktig rent praktiskt, men jag skulle inte kunna lära ut det, och jag kommer nog aldrig riktigt fatta teorin bakom allt. Jag kör på känsla helt enkelt. Ridningen är lite tvärt om. Jag är okej på att rida, kanske lite mer, men långt ifrån riktigt duktig (om jag dömer mig själv). Däremot är jag ganska duktig rent teoretisk, jag har pedagogiken och kunskapen så att jag kan förklara rörelser och moment för andra, och få dem att utföra dem på en lämplig nivå. Även om den nivån är högre än min egen praktiska kunskapsnivå.

Så, vad har jag då lärt mig om bländarvärdet? Säkert massor. Men det får stanna i mitt huvud, så får ni leta rätt svar någon annanstans.