Allmänt · Blogglivet · Hemmet · Vardagen · Yrkeslivet

Lite bloggsug!

Tre inlägg på mindre än en vecka? Kors i taket.

Jag skrev ett inlägg på ett forum för några dagar sedan. Forum och ämne är oviktigt, jag fick dock en kommentar som inleddes med ”Detta var ett av de mest välskrivna inlägg jag sett på […] på länge!”. Det var nog faktiskt där som blogglusten dök upp. Jag KAN ju skriva. Jag är ganska bra på det. Förhållandevis, åtminstone. Jag tycker det är roligt att skriva, men jag har inte tagit mig tid att göra det på väldigt länge. Och så har jag inte direkt haft så mkt att skriva om. Mitt jobb på SOS Alarm KAN jag inte skriva om, på grund av sekretess. Och det är ju inga konstigheter, det har jag inget behov av att göra. Däremot så kan jag ju faktiskt skriva om mitt ”jobb” (ja, det är en hobby) som fotograf och om hur livet ser ut här uppe i Ramvik.

Ramviksliv
Ramviksliv

Det är förresten kanske också en anledning till att jag slutade blogga. Jag flyttade hem till Sundsvall igen, och väl hemma fanns det ju ingen att direkt skriva för. Jag var inte 70 mil borta från vänner och familj, jag var på sin höjd några kilometer bort. Jag är iofs inte jättelångt borta nu heller, men det är trots allt strax över 8 mil till Sundsvall numera, och jag kommer på mig själv att tycka att det är lite jobbigt att åka till ”storstan”. (Men när jag väl kommer dit så undrar jag varför jag någonsin flyttat därifrån!?).

Oh well.

Ikväll är det, apropå jobb, dags för julbord med mina kära kollegor från SOS. Jag tycker personligen att det är väldigt tråkigt att inte TAB och SoJ har jubord tillsammans, men what can you do. Det är bara att gilla läget. Magnus ska följa med som min +1, och det ska bli kul. Han ska ryktesvis vara nykter enligt honom själv, något jag uppskattar VÄLDIGT mkt med tanke på dunderfyllan han hade förra helgen när vi var på hans jobbs julbord. Erika was not a happy girlfriend kan vi sammanfatta den kvällen/natten med. Erika was även a little bit (haha) skadeglad åt den ”milda” bakfyllan som drabbade the boyfriend ;) meeeen, nu ska vi inte vara sånna.

Nu ska jag promenera till nedervåningen och ta mig lite lunch, så jag står mig tills det är dags för go-mat ikväll!

Hoj hoj!

Yrkeslivet

Verklighetscheck

Jag tycker mig ha varit väl medveten om att bara för att jag fått jobb nu, så betyder det inte att jag kommer få behålla det. Men jag fick en liten verklighetscheck idag när jag fick ett mail från SOS Alarms rekryterings”enhet” där jag välkomnades på rekryteringsträff.

”Hej Erika,

Tack för din ansökan till tjänsten som ”SOS operatör ”.

Vi bjuder nu in några utvalda sökande till ett informationsmöte för att presentera SOS Alarm och arbetet som ”(stilling)” Alla sökande kommer att få göra ett kort problemlösningstest.
Mötet tar ca 2 timmar och vi bjuder på fika. Du behöver inte ta med dig något.”

(Fråga mig inte vad ”(stilling)” betyder, jag har ingen aning)

Det är ju nämligen så här att jag fortfarande har vissa steg i rekryteringsprocessen att gå innan jag blir ”riktigt” anställd hos SOS. Jag gick ju en lite annan väg genom rekryteringen eftersom de behövde få in folk lite extra snabbt, vilket innebär att jag inte ”sitter säkert”. Blir jag underkänd på någon av de kommande testerna, då är jag utan jobb igen.

Det var väl därför jag plockades ner på jorden av det där mailet. Ordet ”probremlösningstest” påminde mig om att jag måste klara kommande test för att bli kvar.

Anyway – jag kontaktade chefen och det visade sig att det där inte är ett möte som jag måste vara med på, så jag kommer jobba som vanligt den dagen. Känns väldigt skönt! Sedan blev jag dessutom inringd att jobba imorgon och det känns ju helt okej. Lite tråkigt att missa After Work-en visserligen, men jag jobbar gärna och jag är ju ändå ledig på torsdag igen. Full fart!

Och ett till ”dessutom”: Jag kommer troligtvis få börja med Trygga Hem-larm inom 2-3 veckor. Awesome!

Yrkeslivet

I’m still standing!

Gårdagens ”theme-song” blev onekligen I’m still standing. Inte medvetet, jag bara fick den på hjärnan när jag kom till jobbet, och sedan var den fast. Varför? Jo, för att jag överlevde utbildningsveckan. Och varför var det så märkvärdigt? Jo, för att han som började samtidigt som mig, inte ”överlevde” utbildningsveckan. Han hade tydligen inte blivit godkänd på certifieringen igår heller (vi fick två försök i torsdags och han skulle få fler försök igår), så när jag kom till jobbet var han inte där. Och det var ju tråkigt förstås.

Och jag menar, det handlar absolut inte om någon slags skadeglädje eller så, men jag kan inte riktigt förklara det. För när jag hörde att han inte var kvar, det var då låten dök upp i huvudet. Och jag kände mig såååååå himla stolt över mig själv, för att jag klarade av det. För uppenbarligen var det ju inte så himla enkelt.

Igår jobbade jag min första kväll. Det blev lite extra saker att tänka på men jag tycker att passet gick riktigt bra ändå. Det är en sjukt skön känsla att faktiskt se fram emot nästa arbetspass! Nästa pass är dock inte förrän på onsdag, men jag funderar på att fråga om jag kan få komma in och sitta med någon timme på kanske tisdag, och bara medlyssna. Utan lön alltså. Mest bara för min egen skull. Jag måste in oavsett ändå för att se när och var det är afterwork på tisdag, för det glömde jag ju att skriva ner efter jag hade jobbat klart igår..! Klant-jag.

Ja, nej men så så ser livet ut för tillfället. Livet är rätt bra faktiskt.

Allmänt · Yrkeslivet

So far so good!

Två dagar på min första ”riktiga” arbetsvecka på evigheter är gjorda. Och än så länge har det gått bra! Vi hade en hel del teori igår, men redan på eftermiddagen fick vi börja ta egna samtal. Med ”läraren” som medlyssnare förstås, men ändå. Helt sjukt ju. Igår kändes det dock rätt så rörigt i huvudet. Inte så konstigt kanske.

En annan sak som kanske inte var helt perfekt igår… Haha. Jag vet inte om ni kanske läste att jag hade planerat att åka in lite tidigare igår? Well, riktigt så blev det inte. Jag började ju kl 9, och jag vaknade kl 8.33…! MEN, jag var på jobbet innan nio, och även före både min utbildningskollega och vår instruktör. Nöjd! Hallelulja för E4-an liksom.

Idag har det också gått bra. Vi har tagit egna samtal större delen av dagen. Vi hade varsin ”instruktör” så att vi skulle få fler ärenden per person, men det har varit rätt lugnt. (Peppar peppar). Men bitarna börjar falla på plats, man blir mer och mer medveten om vad man gör. Och jag antar att instruktörerna tycker detsamma, eftersom de knappt ens hade på sig lurarna på eftermiddagen idag utan mer bara satt bredvid och pratade med varandra :P Tror nog att det här kommer gå som en dans.

Schema för de kommande fyra veckorna har vi fått med. Herrejösses så mycket jag/vi ska jobba. Det är en rätt stor omställning, att gå från att jobba ”ingenting” till att jobba lite drygt sex dagar i veckan, ibland upp mot 8-10 dagar i sträck. Insaaaane! Men det blir nog bra det där.

Hur som helst så ska jag försöka göra kväll tämligen snart, eftersom jag börjar 7:10 imorn. Räknar väl med att kliva upp runt 5:30 eller nåt. Jösses, minns inte när jag vaknade den tiden (frivilligt) senast.

Heja heja!

Yrkeslivet

Jag saknar ord!

Jag hade tänkte redan igår att jag skulle skriva något om min första dag på det nya jobbet, men ärligt talat så hittar jag inte riktigt orden. Får se om de kommer nu när jag väl sätter igång att skriva. Men jag kan säga så mycket att jag hade en sjuuuuukt bra första dag!

Var där i god tid innan jag skulle börja, när jag klev ur bilen så var det en kille/man som klev ur en bil samtidigt som mig och han gick mot dörrarna. Han stod vid dörren och knappade på porttelefonen utan framgång (han glömde ”ring”-knappen så då hände ju inte så mkt), och när jag kom fram så frågade han om det var jag som var Erika. Jo, det var ju jag som är Erika. ”Ah okej, det är jag som är Peter!” säger han som om det vore självklart. Jag lär väl ha sett ut som ett levande frågetecken. ”Ja det är jag som också ska börja idag”. Sedärja. Han visste mer än mig i den frågan, men vad gör väl det :P Vi fick komma in rätt snabbt iaf, träffade chefen (Jocke, som jag för övrigt jobbat med tidigare, på Eniro 118118), småpratade lite och sedan fick vi börja medlyssna direkt.

Jag satt med en toktrevlig tjej och vid bordet bredvid satt en minst lika trevlig tjej. Vi surrade på som om vi aldrig gjort annars – jag kände mig hemma och som ”en i gänget” på en gång! Såååå himla skön känsla! Allt eftersom man pratade med de övriga så märktes det ju att de var minst lika trevliga och sociala och att det var en arbetsplats men riiiktigt trevlig stämning i gänget! Efter lunch så hade vi lite kort genomgång med Jocke kring schema, avtal och sådana bitar, vi kikade lite på lokalerna och sedan blev det mer medlyssning tills dagen var slut.

Som sagt, jag hittar inte riktigt några bra ord, men det var en riiiktigt bra första-dag. Fick en bra bild av vad jobbet ”går ut på”, vad vår uppgift kommer att vara, hur schemat kan se ut, vad som gäller, osv osv osv. Jag är så dunderpositiv till det här så ni anar inte.

Är det måndag snart? :)

Yrkeslivet

Det var en gång en tjej som fick ett jobb

Jag kan inte riktigt förstå det. Det känns lite som att jag drömt, eller inbillat mig. Jag misstänker att det kommer fortsätta kännas så tills jag faktiskt står i byggnaden och ska börja jobba. För jo, det är ju faktiskt så.

JAG HAR FÅTT JOBB!

Efter att ha varit ”utanför arbetsmarknaden” i över två år nu så är det ÄNTLIGEN dags att sätta igång igen. Känns så himla positivt och verkligen helt underbart. Jag är så taggad så ni anar inte.

Det har varit väldigt intensiva två veckor kan man säga. De ringde från SOS Alarm på måndagen för två veckor sedan, och frågade om jag var intresserad av, och hade möjlighet, att börja jobba med kort varsel, och om jag trodde att jag hade ”förmågan” att gå igenom deras utbildningsprogram i ”snabbtakt”. Jag sa givetvis ja (jag är ju perfekt, det vet ju alla! Hrm) och han sa att de skulle kolla igenom om det var möjligt och att jag i så fall skulle bli kontaktad av en kvinna från Stockholm för att åka dit och göra några tester. Inom ett par dagar var jag ”fullbokad” inför kommande vecka: intervju på måndagen, Stockholmstesterna på onsdagen och drogtest på torsdagen.

Intervjun var en väldigt kort historia, och han jag träffade sa även att de inte kommer göra någon väldigt grundlig intervju nu utan väljer att lita på det den sökande skrivit i brev och cv. Men det var väl ungefär som ett informationssamtal och sedan fick jag se själva lokalerna där man sitter och arbetar. På onsdagen var det dags att åka till Sthlm. Fick hjälp med att hitta dit jag skulle och sedan var det full fart. Det första testet av ett simultantest, där man skulle lösa ca 7-8 uppgifter parallellt i 30 minuter. Det gick förvånansvärt bra och jag fick beröm över hur lugn och metodisk jag hade varit, vilket kändes sjukt bra. Äntligen kom tvångstankarna till nytta, kan man säga ;) Det andra testet var desto svårare, det var ungefär som högskoleprovet/nationellt prov, med framförallt matte, geometri och ordkunskap. 50 frågor skulle besvaras på 12 minuter, needless to say så hann jag knappt svara på hälften, och känslan var väl att jag lika gärna kunde bli underkänd som godkänd. Det sista provet skulle dessutom inte rättas på plats, utan jag skulle få svar ”till veckan”.

På torsdagen skulle jag göra drogtest  hos Previa. Inte så mycket att säga om det förutom att de inte lyckades få något blod av mig. Jag vet ju om att jag är svårstucken, och de lyckades alltså inte. Istället kom vi överens om att om jag blir godkänd på testet, så skulle jag åka till lab på sjukhuset och ta blodprovet där, och om jag inte blev godkänd så var det ju ingen mening att göra testet ändå.

Och ja, godkänd blev jag ju tydligen på det där provet! Jag fick nämligen ett mail på fredageftermiddagen där det stod att jag var godkänd och att de därför ville att jag skulle lämna två referenser. Jag hade visserligen redan skickat med referenser när jag skickade in min första ansökan, men att jag nu fick göra det igen var faktiskt mycket bättre. Efter lite peppning från syster, finevän och Ann-Sofie ringde jag nämligen upp till ComHem för att på chans se om min gamla FM (floormanager) kom ihåg mig och ville ge mig referens. Hon mindes mig väldigt väl och vi surrade på en bra stund, och hon hade inga problem med att jag angav henne som referens. Kändes verkligen SKITBRA!

Ja, så blev det! I måndags var jag iväg till lab och gjorde blodprovet, och igår ringde gruppchefen från SOS och frågade när jag ville börja. HURRA! Så, troligtvis i slutet på nästa vecka kommer jag få börja medlyssna, sedan börjar utbildningen veckan därpå. Herregud vad det här känns bra.

"Who's got a big smile and a new job? THIS GIRL!"
”Who’s got a big smile and a new job?
THIS GIRL!”

Men, ingenting är ju skrivet i sten än. För det första så är man ju alltid på prov i början, men dessutom kommer jag måsta göra ytterligare tester (simultantest och personlighetstest) i slutet av sommaren, och då även genomgå läkar- och psykologundersökning om jag vill vara kvar. Så risken finns ju att man då inte blir godkänd och då alltså inte får fortsätta, men jag HOPPAS att jag kommer trivas och göra ett bra jobb, och att jag då även fixar testerna och undersökningarna i slutet på sommaren. Men det är ett senare ”problem”, nu är jag bara glad! :)

Yrkeslivet

So far, so good

Jag fick ett telefonsamtal idag. Det var ett nummer jag inte kände igen och det fick inte heller någon träff via hitta.se-appen. Eftersom jag var upptagen just då med att hissa upp ridlägerelever på sina hästar så svarade jag inte. Jag tänkte att det väl säkert bara var en försäljare eller något ändå. Strax efter plingade det till, den som ringde hade talat in ett meddelande på mobilsvar.

Det visade sig vara en man från ett företag som jag sökt jobb hos. (Som ni kanske minns så var mitt senaste inlägg en önskan om ett jobb eftersom min ersättning tar slut i september och att jag nu därför söker jobb). Han undrade om jag eventuellt hade möjlighet att komma ifrån och börja en intensivutbildning tidigare än planerat eftersom de troligtvis behöver folk tidigare än vad som var planerat. Och ja, det har jag ju möjlighet till.

Nu var det iofs inte helt säkert att den här intensiv-gruppen kommer bli av, och i så fall så kommer rekryteringen till platserna som ska tillsättas i höst fortsätta som tidigare planerat, men ändå. Jag fick ett samtal, jag måste ju ha verkat som ett bra alternativ, och det är ju i så fall lovande även inför den senare rekryteringen.

Så, nu är det bara att vänta och se. De skulle höra av sig inom två veckor om det blir något av gruppen.

Håll tummarna för mig är ni snälla? Ni kan även passa på att hålla tummarna för att det är ett jobb jag faktiskt klarar av… :P

Yrkeslivet

Vad gör en bra ridlärare?

De senaste dagarna har jag sett många artiklar och länkar som pushar människor att söka olika utbildningar. Det är inte alls konstigt, eftersom det 15 april som är sista ansökningsdag till de flesta utbildningar som startar till hösten. Detta gäller även utbildningen för att bli ridlärare.

Enligt Svenska Ridsportförbundet så är jag inte en ”riktig” ridlärare. En ”riktig” ridlärare ska nämligen ha genomgått Hästskötardiplomering och därefter en utbildning till Ridlärare. Förr var det RIK I och RIK II och allt vad det nu heter, men nu finns det Ridlärarutbildning SRL I och Ridlärarutbildning SRL II. Så här kan man läsa på utbildningsanordnarens hemsida:

Nytt upplägg för ridlärarutbildning

Under 2010 har titulaturen för instruktörer och ridlärare ändrats, numera endast finns en titel, Svensk Ridlärare. Även utbildningen till ridlärare har omarbetats.

Från och med 2011 är det nytt upplägg för ridlärarutbildningen.
Hästsportens folkhögskola genomför på uppdrag av Svenska Ridsportförbundet ridlärarutbildningar på Strömsholm.

Första steget är Ridlärarutbildning SRL I. Utbildningen är 20 veckor med heltidsstudier. Deltagarna ska ha med egen häst. För att bli antagen ska den sökande vara diplomerad hästskötare samt ha genomgått gymnasieutbildning. I urvalet görs ett antagningsprov som består av ridprov och en personlig intervju.

Efter minst ett års praktisk yrkesutövning på ridskola kan man söka Ridlärarutbildning SRL II. Utbildningen är 42 veckor med heltidsstudier och även här ska deltagaren ha med egen häst.

I utbildningarna ingår avläggande av yrkesprov för respektive nivå.

Jag skulle vilja säga att vi som gått Ridskolepedagog-utbildningen är väl förberedda för att arbeta som ridinstruktörer. Men vi är alltså inte ”godkända” enligt SvRF, eftersom vi inte gått enligt deras utbildningstrappa. Jag tycker att det är otroligt synd. Jag anser att det finns många olika faktorer som kan göra dig till en bra instruktör.

Något som kan störa mig ofantligt mycket är att jag får känslan av att ridläraryrket är enbart få förunnat. Det är nämligen inte billigt. Studier i Sverige är generellt sett gratis, givetvis med undantag. Ridlärarutbildningen är ett av dessa undantag.

Kurstid:  5 augusti – 20 december 2013 (20 veckor). Heltid (100%).
Kursort:
 Strömsholm
Kursledare:
 Lärare vid Ridskolan Strömsholm
Kostnad:
 Kurskostnad är 700 kr/kursvecka (ht 2013) och omfattar visst studiematerial och uppstallningskostnad för egen häst. 
I uppstallningen ingår standardfoderstat med strö, 8 kg grovfoder, 4 kg havre/krafft grund och mineraler. Annat foder eller foder utöver detta medföres av hästägaren.
Deltagaren står för utrustning, skoning, veterinärvård samt försäkring.

Kost och logi ingår inte i kursavgiften men ni som önskar boende på RS under kursen är välkomna att kontakta receptionen på 0220-451 07.

Kostnad för studielitteratur tillkommer. Undervisningen är avgiftsfri.
Om kursplats köps upp av Arbetsförmedlingen eller liknande är kostnaden högre, då  statsbidrag inte utgår för lärarkostnaderna.
Utbildningen är studiemedelsberättigad.

Detta innebär alltså en hel del utgifter. I don’t know about you, men sist jag pluggade och hade både bidrag och lån från CSN så fick jag väl ungefär 7000 kronor i månaden. Här har du alltså en utbildning som kostar 700 kronor i veckan, lite drygt 2800kr/månad, hästen ska skos var 6:e till 8:e vecka (säg varannan månad då, för att slå ut det), och beroende på hovslagare så säg 800kr per gång, säg 400kr per månad. (Säg, säg, säg). 3200kr. Och så kurslitteratur då. Förhoppningsvis en engångskostnad, men böcker är dyyyyrt. Precis som till alla andra utbildningar.

Och ja, just det, du måste ju ha en häst också. En ”bra” häst. Du måste inte äga den, men du måste ha möjlighet att ta med den på utbildningen. Hela utbildningen.

Till utbildningen ska du ta med egen häst som ger dig goda förutsättningar att klara utbildningsmålet.
Sökande ansvarar för att häst är lämplig för utbildningen. Om du är osäker, rådfråga behörig Ridlärare eller Ridskolan Strömsholm

Men det här är ju alltså när du har lyckats komma in på utbildningen. Och det är ju inte så ”bara”, faktiskt.

Som jag sa så anser jag att det finns många olika faktorer som kan göra en till en bra instruktör. På samma sätt menar jag att man inte nödvändigtvis behöver kunna behärska alla moment själv, rent praktiskt, för att kunna lära ut dem. Jag tänker närmast på hoppning. Jag kan hoppa. Jag kan teorin bakom det. Jag tycker att det är SKITKUL att lära ut och ha hopplektioner. Men jag vill personligen inte hoppa högre än kanske 80cm. Oavsett hur stor hästen är. Jag KAN hoppa högre, jag har gjort det many times, men jag känner inte att jag VILL. Jag tycker inte att det är roligt att hoppa med hjärtat i halsgropen. Men, för att komma in på utbildningen så ska du visa upp att du behärskar dressyr på LB-nivå och hoppning på 1,00-1,10-nivå.

And there went Erikas chans att någonsin bli ”riktig” ridlärare. Som om jag inte redan vore körd på ”ta med egen häst”-biten, alltså. Och den ekonomiska.

Jag tycker det är synd.

Samtidigt förstår jag trovärdighets-aspekten av det hela. Givetvis är det mer trovärdigt att du kan lära ut något som du själv behärskar rent praktiskt. Det resonemanget köper jag helt och fullt. Samtidigt är det inget som säger att bara för att du kan UTFÖRA något, så är det inte säkert att du kan LÄRA UT samma sak. (Vi hade en professor i matematik som lärare på gymnasiet en period. H*n var alltså otroligt duktig på matte, men klassen satt som frågetecken och fattade INGENTING när h*n förklarade).

Jag läste en artikel häromdagen från en ridlärarträff i Sundsvall. Bland annat står detta:

Välutbildade hästar och engagerade ridlära är ett nyckelrecept.
Inspirera, motivera och uppmana fler att vidareutbilda sig, det är en investering för ridskolan och ridklubben var ett annat recept.

Att kompetens är en bra väg till en framgångsrik idrott, och förening, är ingenting jag alls tvivlar på. Jag håller med helt och hållet. Men det kan vara ganska svårt att få fler att söka sig till ridlärarutbildning med de förutsättningar som är nu för att ens kunna gå utbildningen. Jag vet inte, det kanske är den svenska avundsjukan som talar, men för mig känns det lite som en elitutbildning. (Ja, det finns säkert andra sorters utbildningar med motsvarande krav, där ingen klagar, men nu snackar jag personliga åsikter och häst här!) Dessutom är det ganska begränsat för till exempel mig, som då inte har ”korrekt” utbildning, att vidareutbilda mig utan att behöva börja om från början enligt SvRF’s utbildningstrappa. Det gör ju det hela en anings mer omotiverande. Tyvärr.

Men det är kanske så det ska vara.

(Nu har jag bara nämnt Ridlärarutbildningen, men motsvarande antagningskrav gäller även för Hippologutbildningen. Hittade dock ingenting där om egen häst, men jag misstänker att det är en fördel.)

Nu har jag kanske varit lite väl kritisk mot ridsporten och dess utbildningstrappa här, och som sagt, det kanske bottnar i någon slags avundsjuka i att ”Jag kommer aldrig kunna gå den utbildningen”. Och då får det väl vara så då. Eller så kan vi låtsas att jag är objektiv och analytisk. Jag vill bara mena att jag inte är en dålig instruktör bara för att jag inte har en egen häst och att jag inte vill hoppa 1,10-hinder.

Det är bara det jag vill ha sagt.

Vardagen · Yrkeslivet

Jag hittade ett jobb

Jag fick ett infall förut och klickade in mig på arbetsförmedlingens hemsida, och kikade lite på vad det fanns för lediga jobb i regionen. Och där var det. Längst upp på Sundsvallslistan, nästan så att det sparkade mig rakt i ansiktet.

FOTOGRAF.

Först var det nästan så att jag skrattade åt tanken på att ens kunna jobba inom foto, tänkte att det lär väl vara nåt dunderavancerat eller så. Klickade in på länken, och läste lite. Det är ett tillfälligt jobb, max tre månader, med chans till förlängning till hösten när det blir skolofoto-tajm. Just nu handlar det dock om porträttbilder och lagbilder åt fotbollslag. Jag tyckte att det lät kul!

Men.

Jag har ju sedan tidigare nämnt att jag skulle vilja ha en lite mer ”avancerad” utrustning, och det skulle jag ju i så fall vilja ha innan jag skulle söka ett sånt här jobb. Dels för att känna mig mer kvalificerad, och dels för att jag ju skulle vilja hinna lära mig hantera utrustningen innan jag börjar jobba med den. Så det känns ju lite dumt.

Så här står det i annonsen:

KVALIFIKATIONER
Vi vill att du som söker har mycket goda fotokunskaper och har foto som ett av dina största intressen. Kanske arbetar du redan som fotograf eller har som målsättning att göra det. Tidigare jobb som skolfotograf och idrottsfotograf är mycket meriterande. Utöver detta vill vi att du som söker är ansvarstagande och ordningsam. Det är också viktigt att du har en stor social kompetens och är serviceminded. Då vi arbetar i ett högt tempo och har många bollar i luften samtidigt är det också viktigt att du är stresstålig och välorganiserad. Då merparten av ditt arbete sker med hjälp av datorn är en mycket god datorvana ett krav. Att du tycker om att arbeta med barn och ungdomar ser vi som en självklarhet. Ytterligare krav är att du har tillgång till en egen professionell kamera med viss tillhörande utrustning såsom lämpligt objektiv, blixt etc. Ett annat krav är att du har B körkort och tillgång till egen bil. Milersättning utgår vid bruk av egen bil.

”Mycket goda fotokunskaper”, ”stresstålig och välorganiserad”, ”mycket god datorvana”, ”tillgång till en egen professionell kamera med viss tillhörande utrustning så som lämpligt objektiv, blixt etc.” Jag vet inte.

Men ja. Jag kan ju inte neka till att jag blev intresserad, samtidigt vet jag inte vad som skulle hända med mitt liv i övrigt om jag hipp som happ går direkt från en låg deltidsarbetsträning till ett ”riktigt” jobb.

Klurigt.

Förresten satt jag nyss och kollade igenom mitt så kallade portfolio på erikanasberg.se. Insåg att om man tittar på till exempel porträttbilderna så är det faktiskt STOR skillnad på mitt första ”photoshoot” på Emma och Eve, till den senaste fotograferingen med Clara. Åtminstone tycker jag att det är skillnad. Jag tycker att jag har utvecklats rätt bra på ett enda år. Sådetså.

Evelin och Emma, maj 2012
Evelin och Emma, maj 2012
Clara, oktober 2012
Clara, oktober 2012

Det var bara det jag ville ha sagt. Hej så länge.