Åsikter · Media · Teknik

När Hesa Fredrik drog igång ilskan i Stockholm

Igår (9/7) kl 22 startade VMA/Hesa Fredrik sitt tjutande i stora delar av Stockholm. Som norrlänning med relativt få Stockholmskontakter så var detta ingenting jag märkte av förrän efter ca 20 minuter, när SOS Alarm via sin Facebook-sida informerade om att larmet var falskt och att man då skulle undersöka vad som inträffat.

Kommentarerna lät inte vänta på sig. ”Sånt här får inte hända!”, ”Ni är så jävla sämst!”, ”Varför tog det så lång tid innan information kom ut?”.

Notera nu att detta INTE är jag som medarbetare på SOS Alarm som skriver, jag har ingen som helst insyn i vad som hänt.

Jag har dock en gissning, om än helt annorlunda i skala men ändå, och den lyder ungefär så här.

Tänk dig ett elbolag. En dag upptäcker de en akut allvarlig driftstörning som kan komma att påverka ett större antal kunder. I samband med att de bryter strömmen till sina kunder, för att kunna åtgärda felet, så lägger de ut information på sin hemsida, de kanske skickar ut SMS till sina kunder, de kanske meddelar radio eller TV, och de kanske sätter in ett informativt talsvar på sin supportlinje. De är, trots driftstörningen, proaktiva och information når snabbt ut till alla drabbade.

Tänk dig samma elbolag. Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, blir ett större område utan el. Jourhavande tekniker kanske får ett driftlarm, eller ett samtal som informerar honom/henne om att något inträffat. Eftersom jourteknikern får informationen EFTER att denna driftstörning inträffat, kan ju denne omöjligen ha information att ge ut redan inom några minuter. Vad har gått fel? Vi vet inte, vi måste felsöka. Vart sitter felet? Vi vet inte, vi måste felsöka. När får vi tillbaka strömmen? Det vet vi inte, vi måste hitta felet först. Varför blev det så här? Vi vet inte, vi måste undersöka. Med andra ord – det kommer ta lite tid innan de berörda kunderna kan få information angående det inträffade.

Jag tänker att detsamma gäller VMA. I en nödsituation, där VMA aktiveras avsiktligt, så har man informationen i förväg. Man VET varför larmet tjuter i samma sekund som det börjar ljuda över det berörda området. Det är ett medvetet val att starta VMA. Man har redan information att delge lokalradion, för man VET vad det handlar om, och man HAR information som behöver nå allmänheten.

Förstår ni skillnaden? Förstår ni VARFÖR den här incidenten med ett oavsiktligt VMA kommer skilja sig från den dagen då VMA behöver användas skarpt?

Jag säger inte att  man bara ska rycka på axlarna åt det som hände. Jag tycker absolut att det ska utredas, vad, varför, hur osv. Jag tycker också att det är olyckligt att flera av våra viktigaste telefonnummer enligt uppgift inte gick att ringa. Jag tycker också att det är problematiskt att både SOS Alarms, Polisens och MSB’s hemsidor inte orkade med den anstormning av informationssökare som denna händelse ådrog sig, utan istället kraschade. Så borde det inte vara.

Men jag tycker också att det är problematiskt att så många försöker ringa 112 för att få information. Det är fel!

112 ringer man bara i nödfall! Vid fara för liv, egendom och miljö. INTE för att få information.

113 13 ringer man om man vill ha information om olyckor och kriser.
114 14 är polisens ”mindre akuta” telefonnummer.

Jag förstår att människor blir rädda och upprörda när varningslarmet börjar tjuta kl 22 en söndagskväll. Jag har full förståelse för att man jagas upp. Däremot kan jag önska att folk kunde lära sig att ta åtminstone tre djupa andetag och faktiskt försöka använda insidan av huvudet innan man börjar gapa om hur anskrämligt dåligt saker och ting sköts.

Annonser
Åsikter

Ännu ett nyhetsrelaterat inlägg

Och återigen handlar det om en artikel från Sundsvalls Tidning. Eller ja, två egentligen, men de handlar i grunden om samma sak. Min fundering är – håller vi på att bli USA-korkade?

Det handlar om två personer som smakat gata och därför kräver kommunen på ersättning. Den ena snubblade på en 2 cm hög kant och kräver 20 000 kronor i skadestånd, och den andra halkade på en hal gata som det var löv på, och har ännu inte inkommit med ett specifikt belopp som hon vill kräva kommunen på.

Jag tycker personligen att detta är två fall (pun intended) som bara skriker vägran till personligt ansvar och USA-trams över. USA – landet där allting är någon annans fel. Tänk om alla som någon gång drattat på arslet i vinterhalkan skulle kräva kommunen på ersättning?! Fattar ni hur sjukt det skulle vara? Jag förstår att man blir upprörd och förbannad när det halt, om man ramlar och slår sig, men samtidigt måste man väl nånstans kunna erkänna att jo, ett par broddar på det här så kommer det gå som en dans med dubb. Inse att man ändå har något slags eget ansvar över sina egna fötter. Givetvis har kommunen också ett ansvar över sina gator och vägar, och jag har liiiiite mer förståelse för hon som snubblade, men samtidigt – 2 cm? Men ja… Näe. Nej, jag tycker nog ändå att det är mycket väsen för ingenting. Håll koll på benen och se vart ni går istället, så ska ni se att det går bättre.

Promenad

Media

Tankar

Newtown. Säger det dig något? Columbine. Säger det dig något? Borde säga dig ungefär detsamma – skolskjutning (jag hittade inget bättre ord).

Idag har alltså 26 människor, 27 om man räknar gärningsmannen, skjutits i en skola i Newtown. Sex vuxna och resten barn. Kam ni ens greppa det i tanken? Tjugo barn i åldrarna 5-10 år, har blivit skjutna, bara sådär. I skolan. Det är så sjukt att jag inte kam greppa det.

Jag har ägnat kvällen åt att följa händelserna via CNN. Det har varit intervjuer med föräldrar, barn, reportrar, poliser. Conneticuts guvernör har talat, så även Obama. Allt detta har lämnat mig med några tankar.

1) Hur känner man sig som reporter när man bara några timmar efter en sådan här händelse försöker intervjua elever, föräldrar eller personal från skolan? Känns inte det lite besvärande? Eller glömmer man allt sånt när det handlar om ens yrkesroll och önskan om ett ”scoop”?

2) Hur tänker man som förälder när man låter sin 8-10-åring intervjuas av tv direkt efter en sån här händelse?

3) En av reportrarna intervjuade en liten flicka. Reportern frågade om det hade varit mycket gråt och oro i klassrummet, om de hade hört skott, och om det var många barn som skrikit ut efter sina föräldrar. Flickan svarade att jo, så var det nog, samt ”and some of then even got a stomachache”. Känslan av att reportern la ord i flickans mun gick inte att ta fel på, det kändes… Underligt. Väldigt underligt.

4) Namnet på gärningsmannen kom ut ganska snabbt, även om det inte var bekräftat. På twitter spreds länkar till ”hans” fb- och twitterprofil, på 30 minuter fick han lite drygt 1000 nya följare. Bilder från hans fb-profil hamnade på både Expressens och Aftonbladets sidor. Gärningsmannen, som alltså var en av de döda i skolan, började sedan komma med uppdateringar på både fb och twitter, där han bland annat förbannade CNN och skrev ”Fuck you CNN! It was’nt me!”. Okej att media hakar på och skriver ut namn på gärningsmannen om man har ett sådant. Men är det inte rätt dumt att börja plocka bilder från Facebook innan det är bekräftat att det är just den personen som är skyldig? Det förstår väl de flesta att det kan finnas flera personer i ett område som har samma namn? And also; håll i hatten för detta: alla har inte Facebook! Jag vet, chock! Men ni fattar.

5) President Obama talade till nationen, och pratade om hur han hörde, och reagerade, på denna nyhet, inte som president utan som förälder. Hans tal var rörande, och han själv var tydligt berörd. Vid flera tillfällen strök han bort tåtar från ansiktet. Jag såg kommentarer på Twitter från människor som tyckte att Obama som president borde visa mer styrka och inte ”bryta ihop” när han talar till nationen, men jag tycker att det är en styrka att som stor ledare även kunna visa känslor, att visa att detta ÄR en stor tragedi som berör. Det är också styrka.

6) Det börjar mörkna i Newtown. En reporter pratade precis om hur verkligt der här är för det här samhället. Det är inget som kommer viftas bort. Och det som berörde mest, som jag nog inte ens riktigt tagit in, var när hon konstaterade att där inne i skolan, där ligger sex vuxna människors döda kroppar. Och TJUGO död barns kroppar. Tjugo döda barn. Der går inte att förstå. Det är fruktansvärt.

Det kan ha varit något mer jag funderade på, men hjärnan blev tom. Dessutom får jag kramp i tummarna av att skriva långa (nåja) inlägg via mobilen. And also så fastnar jag i intervjuerna på CNN, även om det känns som man redan hört allt flera gånger om. Fyra och en halv timme på samma kanal, med flit. Jag minns inte när det hände senast… Men nu börjar det dra ihop sig för att sova, innan jag somnar här i soffan.

Vila i frid, alla omkomna. Och varma tankar till deras anhöriga.

Postat med WordPress för Android

Åsikter

Jo, en sak till om skolavslutningen och kyrkan

Det slog mig när jag var ute med lillebror. Att sommaravslutningen inte ”ska” vara för religiös kanske jag kan köpa. Men julavslutningen?

Jul är för tusan en kristen högtid! Varför i hela friden ska inte kyrkan få ha religiösa inslag på julavslutningen om den ska hållas i kyrkan?? Jag såg ju det i en kommentar någonstans med när jag tänker efter. ”Klart kyrkan ska få ha en del i julavslutningen, eller vill ni att era barn ska tro att julen bara är ett kommersiellt jippo?!”

Well? Vill ni det?

Postat med WordPress för Android

Åsikter

Funderingar kring religion, skolavslutningar och ateister

Skolverket har alltså beslutat att skolavslutningar får hålla till i kyrkan, så länge barnen inte ”tvingas utstå religionstjafs” (mina ord, inte deras). Man får alltså inte ha böner, trosbekännelser, välsignelsen eller psalmer. Men annars får man gärna vara i kyrkan.

Alltså. Är det bara jag som hört talas om ”Ta seden dit man kommer”? Det känns lite som att det borde vara antingen eller; vill man vara i kyrkan och fira sina skolavslutningar då får man väl acceptera att åtminstone att någon eller några av kyrkans traditioner ska finnas på programmet?

Man vill alltså inte ”pracka på” kristendomen på elever med andra religioner eller elever som är icke troende. Man vill att barn som tillhör andra religioner ändå ska kunna fira avslutningar med sina klasskamrater. Ja, det resonemanget kan jag förstå, men jag känner fortfarande väldigt starkt för ”Ta seden dit man kommer”-argumentet. Skulle till exempel muslimer förändra sina religiösa ritualer för att deras land blev mer fyllt av kristna människor? Jag tror inte det. Och nej, jag köper att svenskar i regel inte utövar religion på samma sätt som muslimer, alltså jag menar att gemene man här enbart går i kyrkan på speciella högtider eller familje-event, medan religion är en annan sak för muslimer. Nu menar jag inte att det enbart är pga muslimer som detta beslut tas, utan som jag skrev så gäller det väl oavsett vilken annan religion man hör till, men jag tog muslimer som exempel. So sue me (gör helst inte det, men förstå gärna hur jag menar).

Jag läste en kommentar på någon nyhetssida. Jag tror det var Aftonbladet. ”Nu vet ni hur det känns för oss ateister”. Jag förstod inte riktigt den kommentaren, men jag funderade lite på det här med skolavslutningar för ateister. Hur gammal är man när man känner att man är uttalat ateist? Ni som känner igen er att ni själva inte ville fira skolavslutningar i kyrkan – hur gamla var ni när ni kände så? Eller är det för att föräldrarna är ateister och inte vill tvingas se sina barn sjunga Stilla Natt och bli välsignade i kyrkan?

Jag kan inte påstå att jag är överdrivet religiös. Jag har besökt kyrkan ett antal gånger i mitt liv, på diverse olika event, och jag tror inte att det har skadat mig på något vis. Tvärt om, skolavslutningarna i kyrkan, både sommar- och julavslutning, är några av mina allra käraste skolminnen. Jag tror inte att det hade gjort speciellt stor skillnad om vi hade varit i en aula och haft det helt religionsfritt. Visst, barn-jag hade väl säkert inte klagat om man hade tagit bort till exempel böner och predikningar (det var nog inte SÅ mycket predikningar tror jag?), eftersom jag nog tyckte det var rätt tråkigt, men det var ju inget man tog skada av. Åtminstone inte jag. Psalmerna tycker jag inte är något att bråka om. Det finns otroligt många stämningsfulla och vackra julpsalmer, och en skolavslutning utan Den blomstertid nu kommer känns ju … o-skolavslutigt.

Äh jag vet inte. Jag stör mig bara. Och när jag stör mig så lyckas jag inte formulera mig så värst bra, och jag blir inte heller speciellt sammanhängande.

Men, jag tycker alltså:

Skolavslutningar i kyrkan – JA! Böner, predikningar, trosbekännelsen, jag kan förstå om man väljer bort det. Välsignelsen – varför inte? Psalmer – JA!

Ungefär så.

Media · Vecka 6

Kan någon förklara det här för mig?

Jag är inte insatt i pride. Jag lägger inte ner överdrivet mycket tid på att klura på politik, partiers värderingar och liknande. Johan Forsberg twittrade igår detta, visserligen mer pga OS än politik (eller pride för den delen), men ändå;

  1. JohanForsberg Tycker det är värre att majoriteten av alla människor bara bryr sig om politik var fjärde år än att vissa gör det om en idrott. #os12se from web
  2. this quote was generated by twtQuote

.

Jag är inte sen att erkänna att jag är en av dem. En av dem som, med en hel del undantag visserligen, bara intresserar mig för politik när det närmar sig valår. Jag hänger ju med lite vardagligt sådär, men inte så att jag kan rabbla partipolitiska program och värderingar i sömnen.

Hur som helst. Jag fattar att olika partier har olika syn på det här med pride och HBTQ-personer. Att vissa är för, vissa emot, och andra neutrala. Jag har dock lite svårt att peka ut vilka partier som tycker vad. Dessutom tror jag inte att alla personer inom ett parti delar alla partiets värderingar, det känns rätt långsökt.

Så, vart vill jag då komma med mitt konsterande om att jag inget vet och förstår?

Jo, jag har läst lite artiklar om pride nu idag och igår. Det publiceras en hel del, så det är inte direkt svårt att hitta även om man inte söker aktivt. En av de som jag hittade var ”Bråkar om rätten – att få vara stolt” (Aftonbladet). Som jag förstår det av artikeln så anser vänsterextremister att till exempel polisen, migrationsverket, försvaret eller Folkpartiet, inte har något på festivalen att göra. Detta ska då alltså handla om vänsterextremister som säger sig sympatisera med pridefestivalen. Jag kan förstå om man inte vill att uttalat homo”fientliga” partier ska delta, men samtidigt känner jag lite att om de nu öppnar dörren för att vara med, att bli mer öppet sinnade, varför då inte låta dem vara med, visa dem att hbtq-personer är precis som vilken svensson som helst, att avdramatisera det hela?

Sedan läste jag vidare på Svenska Dagbladet – ”Pride kidnappas från vänster”. Jag får en dålig smak i munnen av det jag läste.

”Förra året saboterades även ett seminarium med Migrationsverket på Hbtq-festivalen i Göteborg, och en ”folkdomstol” inrättades mot personalen. En öppet lesbisk polis blev också bespottad under det årets parad.”

[…]

”Och på förra årets Stockholm Pride höll nätverket Ofog upp skyltar med texter som ”Jag är lika bra på att döda som straighta soldater” intill Homo-, bi- och transpersoner i Försvaret (Hof) under större delen av tåget. Flera av Hof-medlemmarna kände sig kränkta och sa att de aldrig mer tänker gå med.”

SvD

Jag känner väl lite spontant så här: Om en grupp människor, som är öppet anti-hbtq, vill vara med på pride, då har man all rätt i världen att neka dem tillträde. Har man ett budskap om att det festivalen handlar om är fel, då har man ingenting där att göra. Men när det handlar om människor från olika yrkesgrupper, så borde man väl ändå kunna acceptera att inte alla är skit bara för att någon är det? (Som att bara för att det förekommit polisvåld mot hbtq-personer så måste man spotta på en, troligtvis oskyldig, lesbisk poliskvinna i paraden).

Det är synd att sådant där sprider sig. Att det finns extremister ”inom den egna organisationen” som förstör för övriga. Människor som vill utesluta andra för att de inte passar in i pride-mallen. Jag känner att jag inte passar in i pride-mallen, inte för att jag på något vis anser mig vara pride-fientlig, men bara för att när det handlar om pridefestivalen så är det jag som är annorlunda. Och det i sin tur får mig att känna mig som att jag inte heller är välkommen.

.

(Ja, jag vet att det är jag själv som inbillar mig att jag inte skulle vara välkommen, herregud, jag skulle inte märkas ett skvatt om jag var där. Men känslan är ändå sådan.)