Hej Erika, vad händer?

Visst låter det hippt? Stolen from statusuppdateringstjosangrejen på FB. Jag hade ju kunnat döpa inlägget till ”Livet i 110km/h utan bromsar” men då tror jag mamma skulle bli alldeles för nervös… ;P

Skämt åsido, det har varit en relativt händelselös vecka. I tisdags var jag på DBT, och det slutade med att jag åkte till stan och tog en fika med en av gruppdeltagarna efteråt. Klart trevligt, och jag ska eventuellt även få fotografera denne tillsammans med sin familj. Porträttfotografering liksom. Kul! Efter det åkte jag till syrran och låg där och halvsov i en timme medans Emma var på nåt jobbmöte. Åkte sedan hem to nothingness. Kvällen var väl livad kan man säga, det var full rulle i trapphuset, farbror blå var till och med här en sväng. De verkade inte få med sig någon härifrån dock. Men förutom det var det en slapp kväll.

Gårdagen kom. Ridning blev det inte, för kära syster hade planerat fel och var tvungen att jobba. Visst hade jag kunnat rida själv, men poängen var ju att vi skulle rida lektion båda två, och då är det ju roligare om vi rider samma lektion. Så nu får vi helt enkelt vänta några veckor tills hon är ledig. Arbetsträningen gick bra, pysslade lite administrativt och det var ju trevligt. Hade dessutom en diskussion med en av instruktörerna eftersom de saknar timvikarier som kan hålla lektioner, så jag erbjöd mina tjänster om det skulle krisa. Ett förslag som mottogs med öppna armar! Awesome. Så nu ska jag ”skolas in” på den delen också, sedan får vi se vart vi hamnar i slutändan. När jag var hemma senare på eftermiddagen så brakade helvetet lös i trapphuset igen, så polisen var hit igen. Den här gången tog de dock med sig en person, så det är väl bara att hoppas att det blir lugnt igen framöver.

Shawna

Shawna, bild från 2011

Veckans överraskning kom inatt antar jag. Jag gick ut strax efter midnatt för att gå en sista pinkrunda med Lillebror, och väl ute så träffar vi på en granne med en hund. Jag tänkte väl mest bara att jag skulle hålla mig ”ur spår”, men så hörde jag ”Det är ingen fara, hon är snäll! Och bara en valp! Är den snäll, din hund? Får de hälsa?” Jag tänkte väl att det var okej, så de fick hälsa. Trevlig hund, trevlig granne! Hunden var tydligen en plotthund, samma som Shawna som jag varit hundvakt till, och hon var 8 månader gammal. Jakthund förstås, än så länge mest räv och småvilt, men ska väl i framtiden ställas på större djur. Aja, ointressant för er misstänker jag, men vi surrade väl på i 20-30 minuter nånting, väldigt trevligt. Vem hade kunnat ana att man kunde möta trevligt folk på en gångväg mitt i natten mitt i veckan?

Nåja.

Idag har varit en rätt slapp dag. Det känns som att jag inte gjort något, eller gjort ngn nytta alls idag, fast när jag tänker efter så har jag inte direkt dragit benen efter mig heller. Jag har bland annat provat ut träns till två av ridskolans nya hästar, en uppgift som inte var helt simpel med tanke på att den ena hästen gillade att slicka taket… Nej, den gjorde inte det, men den satte upp huvudet så långt upp den kunde iaf, vilket inte behöver vara speciellt högt för att korta jag inte ska nå ordentligt. Tur det finns pall!

Nu är jag mest bara trött och slö. Det blir nog tidig sänggång ikväll misstänker jag. Imorn är det affektiva som vanligt, och sedan på eftermiddagen så tar jag med mig Lillebror och förflyttar oss uppåt-inåt landet över helgen. Ska bli skönt med lugn och ro och slippa diverse trapphusstök någon dag.

Jajo, det var allt från ‘Mitt livs novell’ den här gången. Nu ska jag ägna mig åt lite Hart of Dixie, det känns lagom en torsdagkväll som denna.

Adjöken!

Idag blev en heldag

Avsaknaden av bil idag gjorde att jag blev på Färsta en heldag. Mamma förbarmade sig över mig och både skjutsade dit mig vid 7-tiden imorse och hämtade mig efter 15. Det märks att jag inte är van vid långa dagar. Visserligen kan min ”icke-på-topp”-het under dagen bero på ganska många olika saker; enbart drickyoughurt och banan med i matvag, klent vätskeintag, huvudvärk, magknip, ont i ryggen plus att jag var allmänt dödstrött. Pick one, eller flera. Yada-yada-yada, jag vet att jag gnäller. Jag är fortfarande fruktansvärt trött trots att jag sovit en timme på eftermiddagen, och jag har frusit sedan jag kom hem.

Fast faktum är att dagen på Färsta ändå gick över förväntan, när jag väl var där alltså, trots att jag inte var på topp. Det ger mig hopp om framtiden, även om jag efter dagen har räknat ut att heldagar ligger ganska långt fram i framtiden. Men skam den som ger sig!

Aja, jag ska sluta gnälla nu, jag blir less på mig själv så jag kan bara tänka mig hur less ni blir. Jag bjuder på lite gamla hundbilder så länge istället.

Wilma

Wilma

Lillebror

Lillebror

Amber

Amber

Helly

Helly

 

Humla

Humla

Att ha bra folk runtomkring sig

Förra veckan på arbetsträningen så hade vi möte med Arbetsförmedlingen. Min kontaktperson där hade kommit till Färsta för att ha avstämning med mig och min handledare, för att se hur det går och hur det funkar osv. Jag blir så glad över att de verkar gilla att ha mig på Färsta, och jag känner även själv att jag gör ganska bra ifrån mig.

Min AF-kontakt frågade mig om jag kunde tänka mig att börja gå upp i timmar och dagar, och jag blev lite paff… Men samtidigt var det väl på sätt och vis väntat, så jag, som knappt kan säga nej eller säga till när det blir för mycket, började säga att jajo, det skulle väl kunna funka. Då kliver min fantastiska handledare in och säger stopp. Hon berättade att hon fått ”order” om att bromsa om jag börjar gasa på för mycket. Och ni anar inte hur tacksam jag är för att hon gick in och stoppade upp. Det är inte det att jag inte skulle klara av att öka dagar och timmar, det skulle jag säkert, men det är ju precis nu de senaste två veckorna som det har börjat kännas mer ”flytande” och inte så mycket att ”hålla ut” de timmar som jag ska vara där. Med andra ord: Ja jag hade klarat av att öka, men Nej, det hade kanske inte varit i mitt bästa intresse.

Jag tycker verkligen att det funkar riktigt bra på Färsta nu, jag har börjat komma in i rutinerna på allvar och jag känner mig som ”en i gänget”, vilket är superskönt. Jag trivs riktigt bra där, och jag lär sörja den dagen arbetsträningen är över. Men det är ju ett tag kvar dit, kan man säga!

Imorn ska jag faktiskt få rida på morgonpasset. Det ska ju bli helt grymt! Kanske liiiite fel vecka att göra det på, med tanke på att jag haft ont både i ryggen och handleden i början på veckan, och senast igårkväll så ömmade fotleden rätt rejält efter ett snedtramp på hundpromenaden, men alltså… Har man chansen att rida fin ridskolehäst i ”varmt” ridhus för grymt bra instruktör så tackar man inte nej. Så enkelt är det. Valle ska jag få rida, fick jag veta idag. Det ska bli intressant!

Valentino - Valle. Bild från sfrk.net

Valentino – Valle. Bild från sfrk.net

Uppdatering kring arbetsträningen

So far so good!

Jag tänkte att ni ska få en snabb uppdatering kring hur det går med arbetsträningen.

Det går bra nu kompis, det går bra nu!

Nej men faktiskt, den här veckan har varit riktigt bra. Vi gjorde alltså en liten rokad, så jag var där måndag tisdag istället för onsdag torsdag. Vilken visade sig vara en lyckoträff på fler än ett sätt!

Rent generellt så började det väl lite skakigt med at:n. Första veckan kändes oorganiserad och stökig, det var mycket folk och inte så mycket handledning. Andra veckan var bättre, det var mindre folk och lite mer koll på läget, men det kändes ändå inte riktigt 100%-igt. Den här veckan däremot, det har gått sååå bra!

I måndags kom jag dit vid 8 som planerat. Det var bara jag och stallfolket där, inga andra praktikanter, inget stök. Satte igång med mockningen på en gång och eftersom vi var så ”få” så höll vi på fram till morgonfikat. Därefter blev det fodring och lite annat smått och gott, men det kändes riktigt bra att ha ”sin” syssla. Jag fodrade kraftfoder medans de andra fixade höpåsarna tex. Tre timmar flöt på som ingenting och det kändes verkligen riktigt bra.

Igår hade jag inga större förhoppningar. Jag åkte tidigt från DBT:n pga uselt humör, och jag hade väl tanken att jag skulle åka till Färsta, be om att få stänga in mig i sadelkammaren och ägna mig åt persedelvård i några timmar, och sedan åka hem. Så blev det inte. När jag kom ut i stallet strax innan 12 så såg jag att det ännu inte var lunchfodrat, så jag satte igång och började dela ut kraftfoder, och ganska snart kom stallfolket tillbaka från lunchen och de satte igång med höpåsarna. Fodringen var snabbt klar och därefter blev det insläpp av hästar. Jag kan långt ifrån alla hästars namn och vart de står, men det sätter sig ändå förvånansvärt snabbt med tanke på att jag bara varit med vid insläpp tre gånger hittills. När vi tog in stona så noterade jag att Hope, en av storhästarna som gick före mig, hade ett sår på bakbenet. Jag sa till om det, och vi skulle titta på det senare. Kändes bra ändå att jag var så pass uppmärksam! Efter insläpp blev det täckesavtagning på ponnyerna och rykt på de flesta, sedan tog vi ut fyra av ponnyerna och släppte dem i ridhuset, eftersom de hade varit ”överjävliga” att ha på lektion redan sedan i fredags. De hade slängt av ryttare som sport, så nu var det tänkt att de skulle få springa av sig. Och sprang gjorde de, jävlar-i-mig! Jag tycker det är sjukt kul att titta på när man släpper hästar i ridhus/paddock, för då är det verkligen hästar som får vara hästar för en stund. De busar och gör upp om rang och gör av med energi, riktigt härligt att se. Vi tog väl in dem efter en 10-15 minuter eller ngt, då hade de hunnit lugna ner sig med. Innan fikat så fick jag äran (?) att själv se efter hur Hopes sår såg ut, hon var ”knölig” runt såret men var inte överdrivet varm eller svullen i övrigt, och inte heller verkade det ömma, så jag tyckte det räckte med att tvätta rent med vatten och sedan avvakta. Min handledare kom förbi sedan för att kolla för säkerhetsskull, och hon var av precis samma åsikt som jag. Kändes också väldigt skönt!

Något som också är extremt roligt är att alla verkar så glada över att ha mig där! Jag känner mig mindre och mindre som någon jobbig praktikant som bara tar tid och plats, utan de verkar genuint glada över att jag är där. Inte bara verkar, iofs, de säger de rakt ut, framförallt Tina och Lotta, och det är SÅÅÅÅÅ himla peppande! Det får mig att vilja göra världens bästa jobb där, samtidigt som jag inser att det är en sådan detalj som också kan få mig att ”jobba över min förmåga”.

Men, hur som helst.

Just nu känns det riktigt bra med arbetsträningen, och jag är helpeppad på att fortsätta. Det enda jag är nervös för är när det kommer fler praktikanter igen, jag är rädd att jag ska falla tillbaka i någon slags ”anti-pepp” då. Det vill jag inte. Men nu ser jag positivt på det här, så när det väl kommer fler praktikanter, då ska jag försöka göra något positivt av det hela!

Sådetså!

Det här med vakna nätter

Att det ska vara ett sånt elände att försöka kunna sova på kvällarna. Spelar ju ingen roll om jag kliver upp tidigt eller inte, framåt när klockan blir sovdags så stänger min dygnsklocka av och hakar upp sig på ”vaken”. Så himla drygt. Och ännu mer drygt är det att om jag väl är ute bland folk nån kväll, DÅ minsann passar det att bli trött. Sånt otyg det här med sömn så ni anar inte.

Men nu är det hög tid att göra ett nytt försök att ligga iaf… Eller, jag menar sova förstås. Jag ska ju nämligen upp tidigt imorn, vi har bytt praktikdagar den här veckan, så jag ska vara där måndag+tisdag istället för onsdag+torsdag. Gör ingen större skillnad för min del, förutom att det kanske blir lite … ”jobbigare”, på tisdag, att åka dit direkt efter DBT:n. Men det får gå som det går.

Jo förresten, ikväll har jag gjort klart julkorten! Nöjd tjej. Nu är det bara frimärken som ska införskaffas, sedan är vi good to go. Är det någon jag har glömt att göra ett kort till tro?

Hejdå, här får ni kvällshumor!

Nya tag

Snart är det dags igen. Andra dagen på arbetsträningen. Känns lite olustigt efter stöket igår men det är bara att gasa på. Det här SKA bli bra, det har jag bestämt mig för. Klockan 12 ska jag börja idag. Vet inte så mycket vad dagen kommer innehålla, förutom insläpp av alla hästar och ponnyer. Så idag blir det nog lite mer hästkontakt än igår. Och det är ju trevligt. Hoppas jag.

Wish me luck.

Jo jag överlevde ju åtminstone!

Ungefär så, ja. Inte så mycket mer.

Närå men det gick väl bra. Inte riktigt så bra som önskat, men som sagt så överlevde jag ju åtminstone. Nya tag imorgon, och sedan hoppas vi på bättre flyt nästa vecka om inte annat (dvs när jag har en handledare.).

Lite senare ska jag träffa syrran, mamma och moster, tror vi ska kolla på bilder eller ngt sånt. Det visar sig. Ska bli trevligt iaf! Hej så länge.