Hälsan

Nackdelen med medhåll

Jag tog upp ett ”problem” idag på färdighetsgruppen. Jag har liksom gått omkring och varit lite småirriterad och då kände jag att jag behövde tips på hur jag skulle gå vidare eller hur jag skulle kunna förhålla mig till det hela på ett annat sätt, eftersom jag kände att jag inte hade ”rätt” att känna som jag gör.

Men jag fick medhåll. Både från ledaren och från övriga deltagare. ”En känsla kan inte vara fel, det handlar mer om hur man väljer att handla på känslan”. Och själv har jag inte, och kommer troligtvis inte heller, ”handla på känslan”.

Problemet är bara att efter att jag fick medhåll, och bekräftelse på att jag visst hade rätt att tänka och känna som jag gör, så har irritationen bara blivit större. Jag tycker inte om att vara irriterad, jag kommer inte göra något aktivt för att lätta på trycket heller, så jag önskar att irritationen bara försvann.

Sjukt störande. Get out of my head!

Hälsan

Åh så trött

Idag är det dags för DBT-återpremiär kan man säga. Det har ju varit uppehåll sedan maj eller juni eller något sådant, så nu är det alltså dags igen. Klockan 10 kör vi igång. Gäsp, jag är trött. Tidigare så har gruppen varit kl 13 vilket passat mina icke-existerande sovrutiner bättre, men nu är ju inte gruppen baserad på mig så jag har inget veto i frågan.

Ah well.

Morgonpromenad med jycken nu då, sedan bär det iväg. Wish me luck.

Hälsan

En vecka till DBT-start

Fick kallelsen idag; nästa tisdag kör färdighetsgruppen i dbt:n igång igen. Lite nervöst eftersom det, såvitt jag förstått det, är en helt ny grupp. Eventuellt var det någon från vår förra grupp som också kommer fortsätta, men annars blir det nytt folk. Som tur är så kommer en av ledarna att vara densamma som från vår grupp, så det känns ju tryggt.

Puh.

Idag är med andra den sista någorlunda känslomässigt lugna tisdagen på ett tag framöver då. DBT:n har en förmåga att bli något slags känslomässigt ”Hela havet stormar” för min del, men det är nyttigt. Det ger mig mycket att tänka på, mycket att förhålla mig till. Det är stundvis tungt, men i slutändan nyttigt. Tycker ändå jag har kommit rätt långt sen jag började med dbt, så jag klagar inte.

Jag ser fram emot starten. Även fast jag mer eller mindre är skitnervös!

Åsikter · Musik · Personligt

Det här med självskador och triggers

Jag satt nyss och kikade igenom olika grupper på Dayviews. Det finns många bra grupper där, där människor som är fantastiskt skickliga med sina kameror lägger ut bilder. Jag har två favoritgruppet; Nikon och Riktiga fotoälskare. Vansinnigt vackra bilder där.

Men som sagt, ikväll satt jag och bläddrade runt bland andra grupper, i jakt på något nytt att följa. Hittade gruppen ”Ångest?!” och kunde inte låta bli att titta in. Så här i efterhand så var det ett riktigt dåligt beslut.

Genom DBT:n så har jag lärt mig att människor med borderline, och säkerligen depression och liknande med, har något som kallas för ”stor samsjuklighet”. Man kan säga att dåligt humör smittar, för att göra det enkelt för sig. Och det smittar dessutom ganska rejält, om man är i det läget av sitt humör. Typ. Det vill säga, om jag är trött, redan ledsen eller stressad över något, då är jag mer mottaglig för om någon i min närhet drar åt ångesthållet. Alltså, om någon då skriver eller pratar om hur de mått dåligt och vad de gjorde åt det (i destruktiv mening) så ökar min egen ångest och jag kan dessutom bli rejält triggad att göra detsamma. Inte sagt att jag gör, eller gjort, det, men känslan har dykt upp ganska många gånger.

(Bildkälla)

Jag vet hur viktigt det kan vara att faktiskt få berätta om sådant. Människor som skadar sig själv på ett eller annat sätt gör det oftast i smyg, för om det upptäcks så kan det tolkas som ”H*n gör det bara för att få uppmärksamhet”, vilket då troligtvis skulle leda till mer ångest och mer självskador. Jag har svårt att tänka mig att NÅGON skulle skada sig själv enbart för att få uppmärksamhet. Va fan, har ni känt ett papercut någon gång, eller råkat få hett vatten skvätt på handen när ni lagar mat? Det gör SKITONT. Och det är väl ganska light jämfört med vad tyvärr många gör med sig själva.

Men tillbaka till gruppen på Dayviews. Jag förstår att det känns viktigt för ungdomarna i den gruppen (för jag utgår från att de flesta är tonåringar eller relativt unga vuxna) att få ventilera när de mår dåligt, det kanske är deras enda ”andningshål”, vad vet jag. Men jag känner lite så här; jag mår i dagsläget ganska bra. Inte alltid kalas, men de riktigt mörka dagarna är allt mer sällsynta nu, och ångestattackerna kommer inte lika ofta. Jag blir dock triggad av den gruppen. Ganska rejält dessutom. Jag blir grinfärdig av bilderna och texterna som personerna där lägger upp, inte bara för att det triggar mig men framförallt för att jag inte unnar någon att må så oerhört dåligt som de säkert gör. Det är kroppsdelar med alldeles nya skärskador, det är ”kartor” över kroppen där de ritat ut vart de skurit, bränt eller på annat sätt skadat sig. Det är fruktansvärt, det gör mig illa till mods, och det gör mig ledsen. Det värsta är väl det att om jag, som ändå mår förhållandevis bra, blir så pass berörd och triggad av detta, hur blir det då inte för de som är mitt uppi sitt dåliga mående, som kanske inte tagit itu med det, utan bär allting inombords? De borde ju bli triggade till tusen, samtidigt som detta som sagt kanske är deras sätt att bli hörda utan att behöva ”avslöja” sig själva privat.

Jag blir så ledsen för deras skull…

Men sedan finns det andra självskadebilder som jag nästan kan bli glad av att se. Missförstå mig rätt, inte glad-glad, men… äsch, jag ska förklara. Häromdagen såg jag, i en av de andra grupperna på Dayviews (Nikongruppen), DEN HÄR bilden. Hennes armar är täckta av stora ärr, vilket jag tycker är sorgligt, men å andra sidan är det läkta ärr. Det innebär att hon slutat skära sig, och förhoppningsvis så mår hon nu även mycket bättre. Dessutom får bildtexten mig att bli så glad. Hon blottar sina ärr, och hennes pojkvän och sambo kungör för åskådarna att ”Detta är min vackra flickvän och sambo.” Jag tycker det är fint. Jag blir glad. Då är det inte en trigger längre, utan mer en knuff framåt, typ ”Kan hon så kan du”. Må bra och leva livet fritt från ångest och vånda alltså, inte det där med självskadorna.

Och för att ge det här halvtunga inlägget en piggare avslutning så får ni en låt som jag fastnat stenhårt för, och som faktiskt får mig att må bra. Det är ”Stiftelsen”, med Takida-sångaren Robert Pettersson i täten. Videon känns stundvis väldigt Takida-inspirerad, men de där ”festscenerna” är riktigt sverige-härliga! Texten får ni med, där under!

Stiftelsen – Vart jag än går

Lägg din hand mot min kind och visa mig vägen.
Kommer du ihåg den?
Det känns så skönt och komma hem.
För när du ser mig, blir du lycklig
Om du känner dig ensam, öppna dig då.
Dela med dig av känslan, jag kan nog förstå.

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går.
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.
Vart jag än går, vart du än går.

Du vilar här på mitt bröst.
För mig är du livet, men jag tar dig för givet.
Förlåt jag kan vara dum.
När disträheten tätnar.
Men jag hör dig.

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går

Spela vår låt nu, ta mig med storm.
Kan vi inte dansa som förr, hela natten lång
Bli nu ett med mig darling.
Jag vet att vi kan.
Men sen vill jag hålla din hand.

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.

Hälsan

Personlig utveckling

Låg vaken länge inatt. Jag var arg, och jag brukar inte bli arg. Men det var lite intressant, för med tanke på vad det handlar om (jag säger inte B den här gången, något kan jag väl få behålla för mig själv?) så kunde jag på något vis använda dbt-färdigheter. Till en viss gräns åtminstone.

Jag kunde observera känslan. Ungefär som ”Jaha, är det så här min kropp känns när jag är förbannad?” eller ”Okej, exakt varför är det som gör att det här gör mig så upprörd?”

Jag kunde stanna upp i känslan, mitt i det som annars brukar vara ett enda virrvarr av kaosartade tankar och känslor, och verkligen analysera skiten. Utan att det slutade i en extrem ångestattack. Ångest gav det ju ändå till viss del, men på ett hanterbart plan.

Min egen teori är att ilskan för en gångs skull inte är kopplad till något som jag skulle kunna bli ”beskylld för” (även om det där med skuld ändå oftast bara finns i mitt eget huvud, inte i någon annans), därför blir det mer en renodlad känsla istället för att den blandas ihop med rädsla, panik, ångest, och massa andra otrevliga känslor som är svåra att reda ut. Det var en intressant upplevelse måste jag erkänna.

Jag är stolt över mig själv faktiskt. Stolt över att jag för en gångs skull tillät mig att vara arg, berättigat eller ej, att jag inte flydde från känslan och att jag dessutom kunde använda sånt jag lärt mig i dbt:n för att analysera det hela på ett nytt sätt. Det hade ALDRIG gått för ett år sedan, det är ett som är säkert.

Jag är dock fortfarande irriterad.

Hälsan

Det var sista gången det, för den här gången

Nu är alltså DBT:n avslutad för den här omgången. I höst kommer det börja på nytt, kanske med ny ledare, alldeles säkert med en hel hög nya deltagare. Och som det mongo som jag är så har jag redan börjat oroa mig för det. Jag tror dock att oron bara är lite tillfällig eftersom jag nyss varit där, om några dagar så har jag säkert släppt det här och sedan kommer jag återuppta nojorna lagom till att det ska startas upp igen.  Åtminstone hoppas jag det, för herregud vad onödigt det skulle vara att ägna massa tid till att oroa sig för det här hela sommaren.

Jag är fortfarande lika trött som förut. Jag har införskaffat Red Bull att dricka för att kanske ge mig en spark i baken, men faktum är att jag sällan känner någon effekt av sådana energidrycker. Men det är ju gott om inte annat.

Nu ska jag ta en promenad med Lillebror, sedan ska vi bege oss in till stan för att hämta Evelin hos syrrans kompis, sedan blir det ”soffhäng” för min och Eve’s del resten av eftermiddagen/kvällen. Håll tummen för att vi överlever! :)

Vardagen

Det kommer bli en lång dag

Usch, jag är så sjukt trött idag. Hade jättesvårt att sova inatt pga tandvärk, jag kunde inte tänka på något annat. Dessutom kändes det som att hela lägenheten hade slut på syre. Öppnade balkongdörren frampå nattkröken för att släppa in lite frisk luft, och sedan gick det faktiskt ganska snabbt att somna.

Vaknade första gången ett par timmar senare när min übersociala katt bestämde sig för att det var dags att intensivumgås en stund. Somnade visserligen om efteråt, om så bara för någon timme till. Finevän ringde och informerade att han var på väg till jallajalla-butiken, så jag tog med mig Lillebror och gick dit och hälsade en snabbis. Sedan en kort prommis, och sedan hem igen. Har häckat vid datorn sedan dess. Att lägga sig igen kändes onödigt eftersom jag snart ska iväg.

Oj jösses, det var visst mer snart än vad jag trodde, måste kila ut med jycken igen. Sedan blir det två timmar på affektiva, sista DBT:n för den här ”terminen”, sedan är det uppehåll till augusti… Det gillar jag inte, men det är inte så mkt att göra åt… Efter dbt:n ska jag hem och hämta Lillebror, och därefter ska resten av dagen spenderas hemma hos lillasyster som barnvakt till Eve. Tre gånger på knappt en vecka, snart är jag ju rena rama Nanny McPhee.

Men jag är trött. Jag måste skaffa mig något upp-piggande så jag orkar med kvällen. Wish me luck!