Dagbok

Killen i mitt hjärta

Det är över ett år sedan jag tog beslutet att avsluta relationen med exet och flytta hem till Sundsvall igen. Det är ett beslut som jag inte alls ångrar. Vi funkade inte ihop och på slutet mådde ingen av oss bra, så det var rätt beslut att ta.

Men Emil… Herreminjävlagud vad jag saknar denna pojk.

För några veckor sedan var det premiär för Bus1, och förra onsdagen var det dags igen. Jag visste ju att det var en tidsfråga innan jag skulle träffa ”familjen” igen, eftersom både exet och jag har nå slags funkisroller där. Det innebar också att jag visste att det bara var en tidsfråga innan jag skulle träffa Emil igen. Tankarna har varit så många angående det. Kommer han komma ihåg mig? Har han glömt mig? Hur kommer han reagera när vi ses? Hur kommer jag reagera när vi ses?

I onsdags fick jag svaret. Han kom ihåg mig. Han kom springandes och ville kramas. Jag fick världens längsta och varmaste kramar. Vi pratade. Vi sågs flera ggr under kvällen, varje gång fick jag så underbara kramar, när han blev ”varm i kläderna” fick jag även ett helt gäng pussar. Han viskade till mig, flera gånger, ”Du är bäst!” och hjärtat bara exploderar. Så mycket glädje, kärlek, sorg och saknad på en och samma gång. Det gick bra att hålla känslorna i schack just precis när han var med, men varje gång, varje gång, under kvällen som vi skiljdes åt så högg det i hjärtat. Han följde med mig till bilen när jag skulle åka hem. Han ville inte att jag skulle åka, men jag sa att vi ses ju troligtvis ”redan om två veckor igen”.

När jag satt ensam i bilen sedan så kom allt. Känslorna, tårarna, allt.

Älskade unge, jag saknar dig så mycket att det gör ont.

Dagbok · Personligt · Vardagen

Nu kör vi igen!

Det här med sporadiskt bloggande, det verkar vara min grej.

So, let’s just dive in. Jag är singel igen, och tillbaka i min lägenhet i Sundsbruk. Det känns riktigt bra faktiskt. Självklart är det aldrig kul med ett uppbrott, och känslan att inte träffa ”familjen” varje dag tar ju lite tid att vänja sig vid, men det var rätt beslut att ta. Jag hade inte rätt känslor, och jag mådde inte bra där uppe – mer än så tänker jag inte gå in på det. Mer än så behöver ingen annan veta. En sak kan jag dock villigt erkänna: Jag saknar Emil så mycket att det gör ont i hela kroppen. Men sånt är livet, det är ingenting jag kan göra något åt…

Söndag med familjen-10
Älskade pöjk

Nu ska jag fortsätta ta tag i livet härifrån istället. Fortsätta jobba för att må bättre i skallen och komma tillbaka till jobbet, och börja röra på mig lite mer, och få kropp och själ att må bra tillsammans. Jag har INGEN brådska att träffa någon ny, det var inte därför jag gjorde slut. Nu är det fullt fokus på mig som gäller!

Sommaren kommer fortsätta i fotografins tecken. Jag har sex Onsdagsbus kvar att fotografera, jag ska fota watercross i Bergsjö, Gymkhana Drift i Östersund och Drift-SM-finalen på Sundsvall Raceway och förhoppningsvis blir det väl nåt besök i studion eller någon annan porträttfotografering också. Den som lever får se.

Och leva – det har jag tänkt fortsätta med! ;)