Åsikter

Lost and found – Facebook Edition

Är man en bättre människa än genomsnittet om man hjälper andra att få tillbaka borttappade, stulna, glömda saker? Ptja, kanske. Lite god karma borde man kanske få. Men vad är väl god karma om ingen kan se att man faktiskt gjort nåt bra? Enter: Facebook.

Otaliga gånger har jag sett inlägg i stil med:
”Jag hittade den här [insert valfritt föremål/djur/whatever] på [insert valfri plats]. Är det någon som vet vem som är ägare?” So far so good, men sen kommer slutklämmen. ”Jag behåller den/det här hos mig tills ägaren hört av sig”, eller i ett något bättre fall; ”Den/det finns hos mig i [insert valfritt antal dagar], därefter lämnas det över till polisen”.

Alltså.

Varför bara inte lämna in vad det nu är till polisen på en gång? Om jag, gud förbjude, skulle bli bestulen på ngt som är viktigt för mig, då skulle jag göra en förlustanmälan till polisen. Men vad hjälper det om upphittaren behåller grejerna hemma hos sig? Facebook är bra till mycket, men det är inte felfritt. Det gäller att det delas till ”rätt” personer. Och varför behålla grejerna öht? Skriv ett inlägg: ”Jag hittade [xxx], detta finns nu hos polisen så att den som äger [xxx] kan återfå det där”. Skitenkelt.

Jag säger inte att efterlysningar och denna typer av inlägg är fel. Det är rätt bra faktiskt. Det är ”jag behåller”-delen av det hela som jag motsätter mig. Annars är det grönt ljus från mig!

Åsikter · Media · Teknik

Det är skillnad på kritik och att vara elak

Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Modeller & Fotografer – Sverige”. Överlag en bra grupp, mkt fina bilder, duktiga fotografer och modeller. Jag själv är dock väldigt återhållsam med att publicera ngt i gruppen eftersom jag upplever att det stundtals är ganska hård kritik när en bild inte ”håller måttet”. Detta såg jag prov på ikväll…

En kille som kallade sig något med ”fotograf” i namnet (tex om jag hade kallat mig Erika Fotografen Näsberg) hade lagt ut några bilder. I första inlägget var det två bilder, strax därefter kom ett inlägg med ytterligare en bild. Utan att vara elak kan man konstatera att bilderna lämnade mycket att önska. Några börjat så smått komma med saklig kritik; Justera vitbalansen, försök få modellen att se lite mer engagerad ut, se till att inte den vita lappen i trosorna syns, och så vidare. Sen kom de mindre trevliga kommentarerna. ”Du borde fan inte få kalla dig fotograf!”. ”Det där är för helvete ingen modell”. ”Ugh, jag måste gå och spy”. ”Åh, nu kommer inte jag kunna sova inatt, fy!”. Och så vidare. Och det var exempel på de relativt snälla kommentarerna som kom…

Inläggen försvann efter en stund. Om det var fotografen själv, eller admin för gruppen, som tog bort dem vet jag inte. Men det kan inte alls ha varit roligt att vara den fotografen eller modellen och läsa alla elaka kommentarer. För det är faktiskt stor skillnad på kritik och på att vara rent oförskämd, eller elak. Kritik är saklig. Den kan vara hård, och man håller säkert inte alltid med i andras kritik, men kritik är inte personangrepp. Kritik är inte ”bilden är ful” utan i så fall ”bilden skulle vara bättre om du […]”

Jag är skitdålig på att ge kritik. Jag är så rädd att den ska uppfattas som elak, så då håller jag den hellre tyst för mig själv. Ja, jag såg massor av saker som den där killen skulle ha kunnat göra bättre, men då mycket redan påpekats och kommentarerna redan höll på att spåra ur, så fanns det ingen anledning för mig att kritisera ännu mer. Jag brukar dessutom sträva efter att om jag kritiserar något, då vill jag även berömma något. Och’ehh… ja… det fanns ärligt talat inte mkt att berömma med de bilderna, mer än att det var ett tappert försök.

För så är det ju faktiskt också. Alla har vi varit nybörjare någon gång! Oavsett om det gäller att fotografera, laga bilar, spela fotboll eller laga mat. Man måste få misslyckas, det måste få vara okej att visa upp ngt och säga: Okej, det här är vad jag har åstadkommit idag. Hur kan jag göra detta bättre?

En klyscha blir en klyscha av en anledning. Och uttrycket ”Övning ger färdighet” är så sant som amen i körka!

Då - 2012. Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!
Då – 2012.
Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!

 

Nu - 2015 Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Nu – 2015
Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Åsikter · Internet

Det var bättre förr… För vissa!

Jag har funderat på en grej. Facebook – detta fenomen som vi älskar att hata eller hatar att älska – svämmar över med bilder på barn. På bebisar. På ultraljud på bebisar. På uppdateringar om graviditeter och förlossningar och … Ja, egentligen allt från det att man fått ett plus på stickan till studenten. Det stannar iofs inte där, bilderna och uppdateringarna kring ”barnen” fortsätter nog väldigt mkt längre än så. Barn är en stor grej i människors liv, och därmed tar det också en väldigt stor plats i flödet på Facebook.

Så vad har jag funderat på? Jo, jag känner/känner till flera, både par och singlar, som är ofrivilligt barnlösa. Som försöker och försöker och försöker få barn, men som för allt i världen inte lyckas. Det måste vara fruktansvärt jobbigt för dessa människor att flera gånger om dagen få andra pars bebislycka ”kastat i ansiktet” via just Facebook.

Missförstå mig rätt, alla har rätt att publicera vad man vill i sitt eget flöde. Vill jag att alla mina uppdateringar ska handla om bebisar så är det ok. Vill jag att alla mina uppdateringar ska handla om katter, bilar, sprit, humor eller vad som helst annat, det är också okej. Men skillnaden nu jämfört med ”förr” är ju svår att neka till. Innan Facebook så var det ju mest de ”närmast sörjande” som fick ta del av närståendes familjebildande. Kanske att man hörde på omvägar att ”Visste du att att Bert och Augusta ska ha smått?”, men sen var det nog inte så mycket mer än så. Inte detta dagliga matandet av bilder och dagsform och ”veckans mage” och knodd hit och knodd dit. Om man är ofrivilligt barnlös så må ju det kunna vara riktigt frustrerande att ”behöva” se.

Ja, man kan undvika Facebook. Eller ”välja att inte se” eller ”välja att inte ta åt sig”.
Men let’s be real. Hur enkelt är det, egentligen?

 

(Jag hoppas ni förstår att jag inte är ute efter att skuldbelägga er ”bebisuppdaterare” där ute. Det är inte vad poängen med detta inlägg är.)

Åsikter · Media

Facebook, Provokationen, och så jag då.

Jag satt och läste i en kommentarstråd till ett inlägg på Facebook igårkväll. Grundinlägget var nog så provocerande, då min vän länkat en artikel om ett våldtäktsförsök i Härnösand och som kommentar till inlägget han publicerade valt att skriva ”Dessa invandrare!!”. I texten framgick ingenting om gärningsmännens etnicitet, men då han senare berättar att han vet detta genom någon som känner offret, så är åtminstone den saken förklarad. Därmed inte sagt att det är mindre provocerande. Att ordet invandrare i den kontexten är känsligt är inget nytt. Man ”får” inte skriva så, även om det som i detta fallet då alltså är sant.

Det är dock inte det här som provocerar mig.

En sak som petar på mig är dock minnet av ett annat våldtäktsförsök som begicks i Härnösand för några år sedan. Ett som, liksom så många andra, aldrig fick någon upplösning, men som fick nog så mycket efterspel ändå. Det är en sak som stör, och som påminner, men som ändå inte provocerar. Men det som faktiskt PROVOCERAR mig med det här inlägget, är diskussionen som pågår i kommentarerna, och då främst två av inläggen. Diskussionen förs mellan två personer, en man och en kvinna, som har helt olika typer av retorik. Den ena är vältalig och skicklig på att föra fram sin poäng, den andra skriver i affekt.

Kvinnan kommenterar följande:

”de svenska har aldrig stannat mig på gatan o hållit fast mig, aldrig skrikit jävla hora när jag inte velat prata med en okänd…. aldrig kört sin cykel o tvärnitat framför mig o gett mig skamliga förslag, aldrig försökt lura med min dotter på 9 år o tyckt jag varit återigen en hora när jag skrek åt han att låta bli mitt barn! så NEJ! svenskarna har inte gjort så!”

Varpå mannen svarar detta:

”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?
Är det en specifik händelse, eller har du haft ”turen” att bli antastad av fyra olika män vid fyra olika tillfällen?”

Min mage vänder sig ut och in. Mitt huvud börjar snurra. Det är det här jag blir provocerad av. Triggad av.
Jag vet inte om han är medveten om tonen i sitt inlägg, eller om det kanske är jag som helt enkelt tar det väldigt fel! Det jag menar är, att i mina öron/ögon, så är det första lite av ett hånfullt ifrågasättande. Följdfrågan känns, åtminstone inte för mig, lika hård eller anklagande, utan kan mer vara en uppriktig undran. Men det första…. Åh vad det provocerar mig.

Och så är det så här. Jag skulle vilja skriva EXAKT vad som provocerar mig med det hela, men jag KAN inte. Jag kan inte, av hänsyn till personen som det handlar om i ”mitt fall”, personen jag tänker på. Personen som ”har en förmåga att hamna i exceptionellt knepiga situationer”. Inte en gång. Inte två gånger. Inte tre gånger. Inte fyra gånger. Inte fem gånger. Men SEX gånger. SEX GÅNGER! Med SEX OLIKA FÖRÖVARE.  Sexuellt utnyttjande, sexuella övergrepp, misshandel, våldtäktsförsök. Jag tänker inte prata etnicitet. Det är inte den detaljen som stör mig. Det är precis lika oacceptabelt oavsett vilken hudfärg förövaren har. Jag stör mig på att SEX jävla ÄCKEL till karlar har tagit sig friheten att göra vad de tyckte var ”rätt” mot denna tjej/kvinna, och att hon sedan riskerar att, likt kvinnan som skrev kommentaren ovan, utsättas för den typen av kommentarer. ”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?”. Som om det vore hennes fel. Som om hon ville att det skulle bli på det viset.

Jag lovar dig, INGEN vill bli utsatt för något mot sin vilja. Den som säger något annat lurar sig själv.

rape

Ett nej är alltid ett nej.

Glöm för i helvete aldrig bort det.

Allmänt · Dagbok

En hemsk människa

Ibland får jag den där känslan av att jag är en hemsk människa. En hemsk människa som dömer somliga människor i min närhet i tysthet, enbart utifrån få detaljer kombinerat med vad dessa personer postar på Facebook.

Facebook. Detta satans skvallernätverk. I love it, ibland. Just nu önskar jag väl mest att jag slapp se. Jag VET att det finns flera sidor till olika historier, och att alla människor hanterar sina liv på olika sätt. Med all rätt förstås. Men ändå. Det sticker i ögonen och jag kan inte låta bli och sitta och blänga och tycka dumheter.

Och nu när jag ändå är i fart och gnäller:

Jag håller på att kräkas på alla som mass-hashtaggar på sina instagrambilder som de vidarepostar till Facebook. Jag stör mig iofs på taggarna på Instagram också. Och på Twitter. Det är fult, det är störande, och det är som… som… äh, jag vet inte. Det stör mig.

Jag är trött. Som en liten unge så blir jag extra grinig.

Jag ska skona er resten, och sova nu. Återgå till att döma människor i det tysta.

Tack för ordet.

Allmänt · Blogglivet

Bort med bloggen från Facebook

Under hela tiden som jag haft min blogg här på WordPress så har jag haft den kopplad till Facebook. Det har varit flera anledningar – både för att underlätta för de som velat läsa, men även för att kanske locka ytterligare någon ny läsare. Men som det är nu så känns det som att det kvittar, framförallt eftersom det går så långt mellan gångerna som jag uppdaterar. Ni märkte ju säkert att även fotolistan skippades efter en vecka.

Så, det här blir det sista inlägget som kommer autopubliceras på Facebook. Om jag länkar den nån gång framöver så är det för att jag tycker att jag har något utomordentligt viktigt/smart/roligt att dela med mig av, så då gör ni bäst i att läsa ;) Annars får de som vill klicka sig in på bloggen som vanligt, och se om den uppdaterats eller ej. Bloglovin finns ju också, om man vill följa så.

Well… ja, end of message!

Internet

Plötsligt händer det!

Nån har ”snott” min bild!

Och det här menar jag på ett positivt sätt nu, även om det kanske lät ilskt.

Det ringde nämligen från ”Okänt” nummer för några timmar tag sedan. Det var en bloggare som hette Elin som ringde för att lätta sitt samvete om att ha tagit min bild till sin blogg hos ATL. Bilden var en som jag la ut på Aliva Photography efter kosläppet, där en före detta skolkamrat springer runt som ko. En, enligt mig, inte speciellt märkvärdig bild, men som ändå har över 170 ”likes” på Facebook. Helt ofattbart. Och verkligen jättekul!

Bilden

Men hur som helst. Hon ville helt enkelt be om tillstånd (även om det nu var i efterhand, strunt samma) att använda bilden på sin blogg. Hon hade nämligen frågat Sofia (den fd skolkamraten som alltså syns på bilden) om lov och Sofia antar jag hade sagt ja, men sedan hade Elin (bloggaren) sett att det var en extern fotograf (aka jag) och hon ville då alltså kolla så att det var okej med mig. Hon hade angett mig som fotograf så jag tyckte inte det var något fel med det! Hon nämnde även att ATL på Facebook hade ”flashat” bilden, där hade de dock inte angett mig som fotograf, jag antar att det var eftersom de hade kopierat bilden från hennes blogg och med sitt inlägg ville länka till blogginlägget. Jag har skrivit en kommentar under bilden och bett dem ange mig som fotograf, så vi får väl se om något händer. (Sådana här gånger förstår jag nyttan med att sätta vattenstämpel på sina bilder.) Jag vet inte, det kanske är småsint av mig att de ska måsta ange fotograr, men varför inte? Det är som finevän sa, ATL är ju ändå en tidning i grund och botten, och de borde ju därmed veta hur man ska behandla andras bilder.

Aaaaaanyway, hon verkade tro att jag jobbade som fotograf ”professionellt” och frågade om jag var tillgänglig för uppdrag om det skulle behövas, jag sa att jag är hobbyfotograf och dessutom sjukskriven, men att jag mer än gärna fotar om det skulle vara något. Kuuul!

En annan sak som var lite roligt, var att hon visade sig vara storasyster till en kille som jag gick låg- och mellanstadiet med. Small world! (”Jag tror du gick i samma klass som min lillebror på Vallen. Tomas. Jag tyckte jag kände igen ditt namn nämligen!”) Efter samtalet tänkte jag, herregud vilket minne människan har, inte skulle jag minnas namnet på någon som gått i min systers klass! Fast sedan tänkte jag efter. Jo, jo det skulle jag faktiskt. Vallen var en relativt liten skola, så jo, det skulle jag nog.

Så ja. Min bild är stulen och numera minikändis ;) Det var väl egentligen bara det jag ville säga!

(Och apropå ”plötsligt händer det”. Första blogginlägget på typ två veckor. Imagine that.)

Blogglivet · Internet · Personligt

Ny look, och en Facebook-sida.

Jag tog med mig kameran ut på förmiddagspromenaden med Lillebror förut. Hade egentligen inga förhoppningar om att kunna fota något, det är oftast mer eller mindre omöjligt när han är med, men jag ville ha någon vår-ig bild till bloggen. Vid husväggen här nedanför finns det maskrosor, så det fick bli en sådan som header-bild här på bloggen. Och på min nya Facebook-sida. För det blev en sån ändå!

Ett uppriktigt tack till Fanny för din peppande kommentar och ett ironiskt ”Thanks for the support” till övriga. ;P

Nej skämt åsido. Det fick bli en Facebook-sida för foto-Erika, och jag hoppas att ni hakar på och sprider den, så att jag får fler fototillfällen! Jag är billig! (Hur ofta kan man säga det och få det till något positivt, liksom!?)

Klicka på bilden nedan för att komma till sidan.

Aliva Photography

 

Presentationsbilden, den här bilden ovan, är troligtvis bara tillfällig. Den är för övrigt fotad av min vän Emma :)

Personligt

Tro inte att du är nåt.

Ibland kan jag lockas av tanken att ha någon slags ”fansida” på Facebook. Missförstå mig rätt alltså, inte för mig som ”vem som helst” utan mer som en sida där jag kan helt och hållet fokusera på fotografi och eventuellt även musik.

Det finns mängder av meningslösa sidor på Facebook. Inte för att vara elak alltså, men folk startar ju sidor för vad som helst. Sina husdjur, sina småbarn (don’t get me started om de två varianterna…) och väldigt mycket annat. Jag har egentligen mer förståelse för att man startar sidor med en dålig vana som ”ämne” än att ha en sida om sitt husdjur, för väldigt många fler kan relatera till en dålig vana. ”Alla vi som fiser när vi inte tror att någon hör” är väl ändå mer relaterbart än ”Lillebror the dog”, om ni förstår hur jag tänker.

Jag vill inte ”tro att jag är nåt”. Jag vill framförallt inte att andra ska tänka ”Vem tror hon att hon är egentligen? Skapa en fan-sida på det där viset, som om hon vore nåt slags proffs eller?” Jag skulle tycka att det var fruktansvärt pinsamt om jag startade en sådan sida och bara fick typ 5 ”gillare”. (Jag menar, mamma har ju inte så mkt val, hon måste ju ;P I’m her daughter!)

Nej, men det är klart att det kan tyckas onödigt. Jag har två ”foto-portfolio-blogg”-aktiga saker, som är mer eller mindre aktiva (hyfsat aktuella just nu dock), och då kan man ju undra vad som vore poängen med att även ha en FB-sida. Jag skulle vilja tro att en FB-sida får bättre spridning än vad en ”foto-portfolio-blogg” får. Det är väldigt mkt enklare och snabbare att ”gilla och dela” en fb-sida än att orka engagera sig för att dela en blogg. Det är vad jag tror. Och jag vill fota mer! Ju mer man syns, desto mer hoppas jag att man får komma ut och fotografera!

Så ja, jag funderar på saken. Om jag ska blåsa upp egot så pass mycket att det blir en ”Aliva Photography”-sida även på FB. Eller vad man nu ska kalla den. Åsikter om detta? Sidans vara eller icke-vara, alltså. Eller namngivning. Du får ha en åsikt om vad du vill.

Jo förresten. Mina ”foto-portfolio-blogg”-saker.
Aliva PhotographyErikanasberg.se
Same-same, but different. Om någon skulle vara nyfiken.

Sundsvall Custom & Hot Rod Show-0491

 

Jag tycker den här bilden blev så rolig, för bilen ser ut som en miniatyrbil! I själva verket är den fullstor!

Åsikter · Blogglivet · Internet

Facebook och det personliga varumärket

Gör du skillnad på vem du är på Facebook (internet?) och i verkligheten? Vad du visar utåt om vem du är, alltså?

Jag funderade lite, och jag kommer använda Facebook som exempel, men det går givetvis att applicera även på internet i stort. På Facebook är du inte anonym. Och sure, du kan välja vilka personer som ska se olika typer av uppdateringar, men i grund och botten är det en ganska offentlig sida. På Facebook kan du visa vem du är, genom statusuppdateringar, bilder, events du går på, men som ni vet, även genom ” saker” som du ”gillar”.

Det där med att gilla saker är ju ett litet otyg. Nu har jag inte haft reklam på länge, eftersom jag har Chrome med AdBlock-tillägg, så jag vet inte riktigt hur det fungerar nu, men förut var det åtminstone emellanåt små inlägg som kom upp i flödet där man kunde se att ”Din vän NN gillar företag MM” till exempel. Som var ren reklam alltså. Men det är ju inte bara företag man gillar som syns i flödet, utan ofta även bilder. Facebook fullkomligt kryllar av olika humorsidor, där roliga, ironiska, sarkastiska och inte allt för sällan provocerande bilder eller texter läggs ut. Och nej, man behöver alltså inte ens gilla dessa sidor för att få äran att ta del av dess innehåll. För dina vänners ”gillningar” sprider bilderna ändå. Som jag förstått det så behövs det väl att 2-3 (kanske några fler, jag vet inte) personer gillar samma bild från samma grupp, för att den ska dyka upp i ditt flöde. Utan att någon behöver dela den. Sedan kan ju givetvis dina vänner dela bilder med. Inget av detta är någon hemlighet och säkert inte nytt för någon.

Brukar du tänka på hur de sidor du ”gillar” speglar dig som person? Vad det ger för bild av dig?

Jag kanske ska börja komma till det som skulle bli min poäng. Det låter nämligen som att jag tänker spy galla över vad folk delar och vad det gillar, men faktum är att det är precis vad jag INTE tänker göra!

Det som fick mig att börja skriva det här blogginlägget var att en vän hade kommenterat en annan persons länk. (Det var så jag hittade det, ”NN har kommenterat MM’s länk”). Den andra personen, som jag alltså inte är vän med, hade skrivit ett blogginlägg. Jag tänker faktiskt fega nu och inte länka, för jag vill inte hamna i diskussion med denna person, då vi uppenbarligen har vitt skilda åsikter, och jag har inga debatterings-skills. Blogginlägget handlade dock om, i korta drag, att personer som ”gillar” gruppen ”Censurfritt” på Facebook kunde plocka bort sig själv från personens vänlista, och det rätt omgående.

Alltså, jag kan förstå det på ett sätt. Den gruppen är  stundvis otroligt provocerande och osmaklig, och har nog inte ett enda politiskt korrekt skämt. Det är mycket sexism, och ja, rasism också antar jag, och säkert mer skit också. Och tydligen får man inte gilla den gruppen med kommentaren ”Det finns mycket roligt där också”, för det gills tydligen inte. Enligt blogginlägget, alltså.

För att då återknyta till det här med sitt personliga varumärke. Anta att du har en vän som tycker att Censurfritt, eller vilken annan provocerande, sexistisk, rasistisk eller opassande sida, är helt okej. Dömer ni då personen utefter det? Om det är en person ni känt länge, eller om det är en relativt nyskapad kontakt? Eller är ni själva försiktiga med att dela med er av vissa saker, på grund av vad ”folk kan tro” om er?

En blogg är ju ett personligt varumärke till exempel. Om man är helt öppen med att man driver sin blogg, med namn och bild, och skriver om kontroversiella ämnen eller visar provocerande bilder, då är det inte helt otänkbart att man förknippas med det. Jag har alltid varit ganska försiktig med vad jag skriver på min blogg, speciellt efter att jag började på Ridskolepedagogutbildningen, och började jobba på Vissmålen och JFK. Jag kände att för mig personligen är det viktigt att om mina elever, eller mina elevers föräldrar, skulle hitta rätt på mig på bloggen eller Facebook, då skulle det inte finnas material där som jag inte kunde stå för till 100%. Jag kände dessutom att det var viktigt att hålla ett så bra språkbruk som möjligt (precis som när jag var i stallet), och att vara en bra förebild. Även fast troligtvis ingen av mina elever följde min blogg! Det kändes ändå som en viktig grej. Därför var det en stor grej för mig när jag började skriva Vecka 6-inlägg. Förr hade jag aldrig kommit på tanken att skriva om sex och relationer på en öppen blogg. Det var sjukt pirrigt och ”skamfyllt” att skriva så öppet om sådana ”hemliga” ämnen, och att de dessutom skulle komma att länkas på FB. Visserligen ett val som var helt och hållet upp till mig, men ändå. Gamla elever, kollegor, familj, ja, alla skulle kunna se det. Hur skulle det förändra mitt ”personliga varumärke”?

Nu är jag lite tillbaka på samma punkt igen. Inte riktigt samma, för nu är jag mer bekväm med att säga/skriva vad jag tycker i olika frågor, och jag tycker inte heller att det är tabu att skriva om många olika saker. MEN, nu är jag återigen tillbaka i en yrkesroll där jag har kontakt med barn och ungdomar, och deras föräldrar, och jag tycker fortfarande att det är viktigt att tänka på vilken bild man förmedlar till andra. Både när det handlar om hur man beter sig på internet och hur man syns ”till vardags”.

Nu finns det förstås människor som inte behöver ta hänsyn till vad arbetsgivare, kunder, vänner eller familj tänker om deras nät-liv, och så finns det förstås de som helt enkelt inte bryr sig om hur de uppfattas. När det gäller mina vänner så känner jag väl ungefär så här; röstar du på SD? Varsågod, det är ditt val. Skrattar du åt rasistiska skämt? Okej, det har jag också gjort fler än en gång. Sexism? För all del. Det är inte upp till mig att döma de val som mina vänner gör. Jag har heller inga ambitioner att välja bort mina vänner för att vi har skilda åsikter, även om det är i ”stora” frågor. Därför har jag väldigt svårt för människor som lägger ut statements i stil med ”Gillar du den här sidan/Röstar du på XX/Whatever whatever whatever – ta bort mig som vän!”.

Om jag inte passar dina värderingar eller på din vänlista – då får du tammefan ta bort mig själv. Och skulle jag få för mig att tröttna på ditt predikande, eller om jag tycker att du bara delar skit, då är det upp till MIG att ta bort DIG, och jag behöver inte nödvändigtvis ta fram stora pekpinnen och mästra dig i vad du har gjort fel. Kamratuppfostran kanske fungerar för vissa, men inte för mig.