Åsikter

Lost and found – Facebook Edition

Är man en bättre människa än genomsnittet om man hjälper andra att få tillbaka borttappade, stulna, glömda saker? Ptja, kanske. Lite god karma borde man kanske få. Men vad är väl god karma om ingen kan se att man faktiskt gjort nåt bra? Enter: Facebook.

Otaliga gånger har jag sett inlägg i stil med:
”Jag hittade den här [insert valfritt föremål/djur/whatever] på [insert valfri plats]. Är det någon som vet vem som är ägare?” So far so good, men sen kommer slutklämmen. ”Jag behåller den/det här hos mig tills ägaren hört av sig”, eller i ett något bättre fall; ”Den/det finns hos mig i [insert valfritt antal dagar], därefter lämnas det över till polisen”.

Alltså.

Varför bara inte lämna in vad det nu är till polisen på en gång? Om jag, gud förbjude, skulle bli bestulen på ngt som är viktigt för mig, då skulle jag göra en förlustanmälan till polisen. Men vad hjälper det om upphittaren behåller grejerna hemma hos sig? Facebook är bra till mycket, men det är inte felfritt. Det gäller att det delas till ”rätt” personer. Och varför behålla grejerna öht? Skriv ett inlägg: ”Jag hittade [xxx], detta finns nu hos polisen så att den som äger [xxx] kan återfå det där”. Skitenkelt.

Jag säger inte att efterlysningar och denna typer av inlägg är fel. Det är rätt bra faktiskt. Det är ”jag behåller”-delen av det hela som jag motsätter mig. Annars är det grönt ljus från mig!

Annonser
Åsikter · Media · Teknik

Det är skillnad på kritik och att vara elak

Jag är med i en Facebook-grupp som heter ”Modeller & Fotografer – Sverige”. Överlag en bra grupp, mkt fina bilder, duktiga fotografer och modeller. Jag själv är dock väldigt återhållsam med att publicera ngt i gruppen eftersom jag upplever att det stundtals är ganska hård kritik när en bild inte ”håller måttet”. Detta såg jag prov på ikväll…

En kille som kallade sig något med ”fotograf” i namnet (tex om jag hade kallat mig Erika Fotografen Näsberg) hade lagt ut några bilder. I första inlägget var det två bilder, strax därefter kom ett inlägg med ytterligare en bild. Utan att vara elak kan man konstatera att bilderna lämnade mycket att önska. Några börjat så smått komma med saklig kritik; Justera vitbalansen, försök få modellen att se lite mer engagerad ut, se till att inte den vita lappen i trosorna syns, och så vidare. Sen kom de mindre trevliga kommentarerna. ”Du borde fan inte få kalla dig fotograf!”. ”Det där är för helvete ingen modell”. ”Ugh, jag måste gå och spy”. ”Åh, nu kommer inte jag kunna sova inatt, fy!”. Och så vidare. Och det var exempel på de relativt snälla kommentarerna som kom…

Inläggen försvann efter en stund. Om det var fotografen själv, eller admin för gruppen, som tog bort dem vet jag inte. Men det kan inte alls ha varit roligt att vara den fotografen eller modellen och läsa alla elaka kommentarer. För det är faktiskt stor skillnad på kritik och på att vara rent oförskämd, eller elak. Kritik är saklig. Den kan vara hård, och man håller säkert inte alltid med i andras kritik, men kritik är inte personangrepp. Kritik är inte ”bilden är ful” utan i så fall ”bilden skulle vara bättre om du […]”

Jag är skitdålig på att ge kritik. Jag är så rädd att den ska uppfattas som elak, så då håller jag den hellre tyst för mig själv. Ja, jag såg massor av saker som den där killen skulle ha kunnat göra bättre, men då mycket redan påpekats och kommentarerna redan höll på att spåra ur, så fanns det ingen anledning för mig att kritisera ännu mer. Jag brukar dessutom sträva efter att om jag kritiserar något, då vill jag även berömma något. Och’ehh… ja… det fanns ärligt talat inte mkt att berömma med de bilderna, mer än att det var ett tappert försök.

För så är det ju faktiskt också. Alla har vi varit nybörjare någon gång! Oavsett om det gäller att fotografera, laga bilar, spela fotboll eller laga mat. Man måste få misslyckas, det måste få vara okej att visa upp ngt och säga: Okej, det här är vad jag har åstadkommit idag. Hur kan jag göra detta bättre?

En klyscha blir en klyscha av en anledning. Och uttrycket ”Övning ger färdighet” är så sant som amen i körka!

Då - 2012. Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!
Då – 2012.
Från en av mina första porträttfotograferingar. Bara en sån sak som att jag hade bländare F/14, för jag trodde man skulle ha så högt tal som möjligt. I was wrong. Men jag lärde mig så småningom!

 

Nu - 2015 Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Nu – 2015
Det är ganska precis tre år mellan bilderna. Nu jobbar jag mkt med att hitta rätt ljus, vinklar och att ha rätt kamerainställningar, både inomhus och utomhus. Men jag har fortfarande mkt kvar att lära!
Åsikter · Internet

Det var bättre förr… För vissa!

Jag har funderat på en grej. Facebook – detta fenomen som vi älskar att hata eller hatar att älska – svämmar över med bilder på barn. På bebisar. På ultraljud på bebisar. På uppdateringar om graviditeter och förlossningar och … Ja, egentligen allt från det att man fått ett plus på stickan till studenten. Det stannar iofs inte där, bilderna och uppdateringarna kring ”barnen” fortsätter nog väldigt mkt längre än så. Barn är en stor grej i människors liv, och därmed tar det också en väldigt stor plats i flödet på Facebook.

Så vad har jag funderat på? Jo, jag känner/känner till flera, både par och singlar, som är ofrivilligt barnlösa. Som försöker och försöker och försöker få barn, men som för allt i världen inte lyckas. Det måste vara fruktansvärt jobbigt för dessa människor att flera gånger om dagen få andra pars bebislycka ”kastat i ansiktet” via just Facebook.

Missförstå mig rätt, alla har rätt att publicera vad man vill i sitt eget flöde. Vill jag att alla mina uppdateringar ska handla om bebisar så är det ok. Vill jag att alla mina uppdateringar ska handla om katter, bilar, sprit, humor eller vad som helst annat, det är också okej. Men skillnaden nu jämfört med ”förr” är ju svår att neka till. Innan Facebook så var det ju mest de ”närmast sörjande” som fick ta del av närståendes familjebildande. Kanske att man hörde på omvägar att ”Visste du att att Bert och Augusta ska ha smått?”, men sen var det nog inte så mycket mer än så. Inte detta dagliga matandet av bilder och dagsform och ”veckans mage” och knodd hit och knodd dit. Om man är ofrivilligt barnlös så må ju det kunna vara riktigt frustrerande att ”behöva” se.

Ja, man kan undvika Facebook. Eller ”välja att inte se” eller ”välja att inte ta åt sig”.
Men let’s be real. Hur enkelt är det, egentligen?

 

(Jag hoppas ni förstår att jag inte är ute efter att skuldbelägga er ”bebisuppdaterare” där ute. Det är inte vad poängen med detta inlägg är.)

Åsikter · Media

Facebook, Provokationen, och så jag då.

Jag satt och läste i en kommentarstråd till ett inlägg på Facebook igårkväll. Grundinlägget var nog så provocerande, då min vän länkat en artikel om ett våldtäktsförsök i Härnösand och som kommentar till inlägget han publicerade valt att skriva ”Dessa invandrare!!”. I texten framgick ingenting om gärningsmännens etnicitet, men då han senare berättar att han vet detta genom någon som känner offret, så är åtminstone den saken förklarad. Därmed inte sagt att det är mindre provocerande. Att ordet invandrare i den kontexten är känsligt är inget nytt. Man ”får” inte skriva så, även om det som i detta fallet då alltså är sant.

Det är dock inte det här som provocerar mig.

En sak som petar på mig är dock minnet av ett annat våldtäktsförsök som begicks i Härnösand för några år sedan. Ett som, liksom så många andra, aldrig fick någon upplösning, men som fick nog så mycket efterspel ändå. Det är en sak som stör, och som påminner, men som ändå inte provocerar. Men det som faktiskt PROVOCERAR mig med det här inlägget, är diskussionen som pågår i kommentarerna, och då främst två av inläggen. Diskussionen förs mellan två personer, en man och en kvinna, som har helt olika typer av retorik. Den ena är vältalig och skicklig på att föra fram sin poäng, den andra skriver i affekt.

Kvinnan kommenterar följande:

”de svenska har aldrig stannat mig på gatan o hållit fast mig, aldrig skrikit jävla hora när jag inte velat prata med en okänd…. aldrig kört sin cykel o tvärnitat framför mig o gett mig skamliga förslag, aldrig försökt lura med min dotter på 9 år o tyckt jag varit återigen en hora när jag skrek åt han att låta bli mitt barn! så NEJ! svenskarna har inte gjort så!”

Varpå mannen svarar detta:

”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?
Är det en specifik händelse, eller har du haft ”turen” att bli antastad av fyra olika män vid fyra olika tillfällen?”

Min mage vänder sig ut och in. Mitt huvud börjar snurra. Det är det här jag blir provocerad av. Triggad av.
Jag vet inte om han är medveten om tonen i sitt inlägg, eller om det kanske är jag som helt enkelt tar det väldigt fel! Det jag menar är, att i mina öron/ögon, så är det första lite av ett hånfullt ifrågasättande. Följdfrågan känns, åtminstone inte för mig, lika hård eller anklagande, utan kan mer vara en uppriktig undran. Men det första…. Åh vad det provocerar mig.

Och så är det så här. Jag skulle vilja skriva EXAKT vad som provocerar mig med det hela, men jag KAN inte. Jag kan inte, av hänsyn till personen som det handlar om i ”mitt fall”, personen jag tänker på. Personen som ”har en förmåga att hamna i exceptionellt knepiga situationer”. Inte en gång. Inte två gånger. Inte tre gånger. Inte fyra gånger. Inte fem gånger. Men SEX gånger. SEX GÅNGER! Med SEX OLIKA FÖRÖVARE.  Sexuellt utnyttjande, sexuella övergrepp, misshandel, våldtäktsförsök. Jag tänker inte prata etnicitet. Det är inte den detaljen som stör mig. Det är precis lika oacceptabelt oavsett vilken hudfärg förövaren har. Jag stör mig på att SEX jävla ÄCKEL till karlar har tagit sig friheten att göra vad de tyckte var ”rätt” mot denna tjej/kvinna, och att hon sedan riskerar att, likt kvinnan som skrev kommentaren ovan, utsättas för den typen av kommentarer. ”Du verkar ha en förmåga att hamna exceptionellt knepiga situationer?”. Som om det vore hennes fel. Som om hon ville att det skulle bli på det viset.

Jag lovar dig, INGEN vill bli utsatt för något mot sin vilja. Den som säger något annat lurar sig själv.

rape

Ett nej är alltid ett nej.

Glöm för i helvete aldrig bort det.

Allmänt · Dagbok

En hemsk människa

Ibland får jag den där känslan av att jag är en hemsk människa. En hemsk människa som dömer somliga människor i min närhet i tysthet, enbart utifrån få detaljer kombinerat med vad dessa personer postar på Facebook.

Facebook. Detta satans skvallernätverk. I love it, ibland. Just nu önskar jag väl mest att jag slapp se. Jag VET att det finns flera sidor till olika historier, och att alla människor hanterar sina liv på olika sätt. Med all rätt förstås. Men ändå. Det sticker i ögonen och jag kan inte låta bli och sitta och blänga och tycka dumheter.

Och nu när jag ändå är i fart och gnäller:

Jag håller på att kräkas på alla som mass-hashtaggar på sina instagrambilder som de vidarepostar till Facebook. Jag stör mig iofs på taggarna på Instagram också. Och på Twitter. Det är fult, det är störande, och det är som… som… äh, jag vet inte. Det stör mig.

Jag är trött. Som en liten unge så blir jag extra grinig.

Jag ska skona er resten, och sova nu. Återgå till att döma människor i det tysta.

Tack för ordet.

Allmänt · Blogglivet

Bort med bloggen från Facebook

Under hela tiden som jag haft min blogg här på WordPress så har jag haft den kopplad till Facebook. Det har varit flera anledningar – både för att underlätta för de som velat läsa, men även för att kanske locka ytterligare någon ny läsare. Men som det är nu så känns det som att det kvittar, framförallt eftersom det går så långt mellan gångerna som jag uppdaterar. Ni märkte ju säkert att även fotolistan skippades efter en vecka.

Så, det här blir det sista inlägget som kommer autopubliceras på Facebook. Om jag länkar den nån gång framöver så är det för att jag tycker att jag har något utomordentligt viktigt/smart/roligt att dela med mig av, så då gör ni bäst i att läsa ;) Annars får de som vill klicka sig in på bloggen som vanligt, och se om den uppdaterats eller ej. Bloglovin finns ju också, om man vill följa så.

Well… ja, end of message!

Internet

Plötsligt händer det!

Nån har ”snott” min bild!

Och det här menar jag på ett positivt sätt nu, även om det kanske lät ilskt.

Det ringde nämligen från ”Okänt” nummer för några timmar tag sedan. Det var en bloggare som hette Elin som ringde för att lätta sitt samvete om att ha tagit min bild till sin blogg hos ATL. Bilden var en som jag la ut på Aliva Photography efter kosläppet, där en före detta skolkamrat springer runt som ko. En, enligt mig, inte speciellt märkvärdig bild, men som ändå har över 170 ”likes” på Facebook. Helt ofattbart. Och verkligen jättekul!

Bilden

Men hur som helst. Hon ville helt enkelt be om tillstånd (även om det nu var i efterhand, strunt samma) att använda bilden på sin blogg. Hon hade nämligen frågat Sofia (den fd skolkamraten som alltså syns på bilden) om lov och Sofia antar jag hade sagt ja, men sedan hade Elin (bloggaren) sett att det var en extern fotograf (aka jag) och hon ville då alltså kolla så att det var okej med mig. Hon hade angett mig som fotograf så jag tyckte inte det var något fel med det! Hon nämnde även att ATL på Facebook hade ”flashat” bilden, där hade de dock inte angett mig som fotograf, jag antar att det var eftersom de hade kopierat bilden från hennes blogg och med sitt inlägg ville länka till blogginlägget. Jag har skrivit en kommentar under bilden och bett dem ange mig som fotograf, så vi får väl se om något händer. (Sådana här gånger förstår jag nyttan med att sätta vattenstämpel på sina bilder.) Jag vet inte, det kanske är småsint av mig att de ska måsta ange fotograr, men varför inte? Det är som finevän sa, ATL är ju ändå en tidning i grund och botten, och de borde ju därmed veta hur man ska behandla andras bilder.

Aaaaaanyway, hon verkade tro att jag jobbade som fotograf ”professionellt” och frågade om jag var tillgänglig för uppdrag om det skulle behövas, jag sa att jag är hobbyfotograf och dessutom sjukskriven, men att jag mer än gärna fotar om det skulle vara något. Kuuul!

En annan sak som var lite roligt, var att hon visade sig vara storasyster till en kille som jag gick låg- och mellanstadiet med. Small world! (”Jag tror du gick i samma klass som min lillebror på Vallen. Tomas. Jag tyckte jag kände igen ditt namn nämligen!”) Efter samtalet tänkte jag, herregud vilket minne människan har, inte skulle jag minnas namnet på någon som gått i min systers klass! Fast sedan tänkte jag efter. Jo, jo det skulle jag faktiskt. Vallen var en relativt liten skola, så jo, det skulle jag nog.

Så ja. Min bild är stulen och numera minikändis ;) Det var väl egentligen bara det jag ville säga!

(Och apropå ”plötsligt händer det”. Första blogginlägget på typ två veckor. Imagine that.)