Blogglivet · Internet · Personligt

Ny look, och en Facebook-sida.

Jag tog med mig kameran ut på förmiddagspromenaden med Lillebror förut. Hade egentligen inga förhoppningar om att kunna fota något, det är oftast mer eller mindre omöjligt när han är med, men jag ville ha någon vår-ig bild till bloggen. Vid husväggen här nedanför finns det maskrosor, så det fick bli en sådan som header-bild här på bloggen. Och på min nya Facebook-sida. För det blev en sån ändå!

Ett uppriktigt tack till Fanny för din peppande kommentar och ett ironiskt ”Thanks for the support” till övriga. ;P

Nej skämt åsido. Det fick bli en Facebook-sida för foto-Erika, och jag hoppas att ni hakar på och sprider den, så att jag får fler fototillfällen! Jag är billig! (Hur ofta kan man säga det och få det till något positivt, liksom!?)

Klicka på bilden nedan för att komma till sidan.

Aliva Photography

 

Presentationsbilden, den här bilden ovan, är troligtvis bara tillfällig. Den är för övrigt fotad av min vän Emma :)

Personligt

Tro inte att du är nåt.

Ibland kan jag lockas av tanken att ha någon slags ”fansida” på Facebook. Missförstå mig rätt alltså, inte för mig som ”vem som helst” utan mer som en sida där jag kan helt och hållet fokusera på fotografi och eventuellt även musik.

Det finns mängder av meningslösa sidor på Facebook. Inte för att vara elak alltså, men folk startar ju sidor för vad som helst. Sina husdjur, sina småbarn (don’t get me started om de två varianterna…) och väldigt mycket annat. Jag har egentligen mer förståelse för att man startar sidor med en dålig vana som ”ämne” än att ha en sida om sitt husdjur, för väldigt många fler kan relatera till en dålig vana. ”Alla vi som fiser när vi inte tror att någon hör” är väl ändå mer relaterbart än ”Lillebror the dog”, om ni förstår hur jag tänker.

Jag vill inte ”tro att jag är nåt”. Jag vill framförallt inte att andra ska tänka ”Vem tror hon att hon är egentligen? Skapa en fan-sida på det där viset, som om hon vore nåt slags proffs eller?” Jag skulle tycka att det var fruktansvärt pinsamt om jag startade en sådan sida och bara fick typ 5 ”gillare”. (Jag menar, mamma har ju inte så mkt val, hon måste ju ;P I’m her daughter!)

Nej, men det är klart att det kan tyckas onödigt. Jag har två ”foto-portfolio-blogg”-aktiga saker, som är mer eller mindre aktiva (hyfsat aktuella just nu dock), och då kan man ju undra vad som vore poängen med att även ha en FB-sida. Jag skulle vilja tro att en FB-sida får bättre spridning än vad en ”foto-portfolio-blogg” får. Det är väldigt mkt enklare och snabbare att ”gilla och dela” en fb-sida än att orka engagera sig för att dela en blogg. Det är vad jag tror. Och jag vill fota mer! Ju mer man syns, desto mer hoppas jag att man får komma ut och fotografera!

Så ja, jag funderar på saken. Om jag ska blåsa upp egot så pass mycket att det blir en ”Aliva Photography”-sida även på FB. Eller vad man nu ska kalla den. Åsikter om detta? Sidans vara eller icke-vara, alltså. Eller namngivning. Du får ha en åsikt om vad du vill.

Jo förresten. Mina ”foto-portfolio-blogg”-saker.
Aliva PhotographyErikanasberg.se
Same-same, but different. Om någon skulle vara nyfiken.

Sundsvall Custom & Hot Rod Show-0491

 

Jag tycker den här bilden blev så rolig, för bilen ser ut som en miniatyrbil! I själva verket är den fullstor!

Åsikter · Blogglivet · Internet

Facebook och det personliga varumärket

Gör du skillnad på vem du är på Facebook (internet?) och i verkligheten? Vad du visar utåt om vem du är, alltså?

Jag funderade lite, och jag kommer använda Facebook som exempel, men det går givetvis att applicera även på internet i stort. På Facebook är du inte anonym. Och sure, du kan välja vilka personer som ska se olika typer av uppdateringar, men i grund och botten är det en ganska offentlig sida. På Facebook kan du visa vem du är, genom statusuppdateringar, bilder, events du går på, men som ni vet, även genom ” saker” som du ”gillar”.

Det där med att gilla saker är ju ett litet otyg. Nu har jag inte haft reklam på länge, eftersom jag har Chrome med AdBlock-tillägg, så jag vet inte riktigt hur det fungerar nu, men förut var det åtminstone emellanåt små inlägg som kom upp i flödet där man kunde se att ”Din vän NN gillar företag MM” till exempel. Som var ren reklam alltså. Men det är ju inte bara företag man gillar som syns i flödet, utan ofta även bilder. Facebook fullkomligt kryllar av olika humorsidor, där roliga, ironiska, sarkastiska och inte allt för sällan provocerande bilder eller texter läggs ut. Och nej, man behöver alltså inte ens gilla dessa sidor för att få äran att ta del av dess innehåll. För dina vänners ”gillningar” sprider bilderna ändå. Som jag förstått det så behövs det väl att 2-3 (kanske några fler, jag vet inte) personer gillar samma bild från samma grupp, för att den ska dyka upp i ditt flöde. Utan att någon behöver dela den. Sedan kan ju givetvis dina vänner dela bilder med. Inget av detta är någon hemlighet och säkert inte nytt för någon.

Brukar du tänka på hur de sidor du ”gillar” speglar dig som person? Vad det ger för bild av dig?

Jag kanske ska börja komma till det som skulle bli min poäng. Det låter nämligen som att jag tänker spy galla över vad folk delar och vad det gillar, men faktum är att det är precis vad jag INTE tänker göra!

Det som fick mig att börja skriva det här blogginlägget var att en vän hade kommenterat en annan persons länk. (Det var så jag hittade det, ”NN har kommenterat MM’s länk”). Den andra personen, som jag alltså inte är vän med, hade skrivit ett blogginlägg. Jag tänker faktiskt fega nu och inte länka, för jag vill inte hamna i diskussion med denna person, då vi uppenbarligen har vitt skilda åsikter, och jag har inga debatterings-skills. Blogginlägget handlade dock om, i korta drag, att personer som ”gillar” gruppen ”Censurfritt” på Facebook kunde plocka bort sig själv från personens vänlista, och det rätt omgående.

Alltså, jag kan förstå det på ett sätt. Den gruppen är  stundvis otroligt provocerande och osmaklig, och har nog inte ett enda politiskt korrekt skämt. Det är mycket sexism, och ja, rasism också antar jag, och säkert mer skit också. Och tydligen får man inte gilla den gruppen med kommentaren ”Det finns mycket roligt där också”, för det gills tydligen inte. Enligt blogginlägget, alltså.

För att då återknyta till det här med sitt personliga varumärke. Anta att du har en vän som tycker att Censurfritt, eller vilken annan provocerande, sexistisk, rasistisk eller opassande sida, är helt okej. Dömer ni då personen utefter det? Om det är en person ni känt länge, eller om det är en relativt nyskapad kontakt? Eller är ni själva försiktiga med att dela med er av vissa saker, på grund av vad ”folk kan tro” om er?

En blogg är ju ett personligt varumärke till exempel. Om man är helt öppen med att man driver sin blogg, med namn och bild, och skriver om kontroversiella ämnen eller visar provocerande bilder, då är det inte helt otänkbart att man förknippas med det. Jag har alltid varit ganska försiktig med vad jag skriver på min blogg, speciellt efter att jag började på Ridskolepedagogutbildningen, och började jobba på Vissmålen och JFK. Jag kände att för mig personligen är det viktigt att om mina elever, eller mina elevers föräldrar, skulle hitta rätt på mig på bloggen eller Facebook, då skulle det inte finnas material där som jag inte kunde stå för till 100%. Jag kände dessutom att det var viktigt att hålla ett så bra språkbruk som möjligt (precis som när jag var i stallet), och att vara en bra förebild. Även fast troligtvis ingen av mina elever följde min blogg! Det kändes ändå som en viktig grej. Därför var det en stor grej för mig när jag började skriva Vecka 6-inlägg. Förr hade jag aldrig kommit på tanken att skriva om sex och relationer på en öppen blogg. Det var sjukt pirrigt och ”skamfyllt” att skriva så öppet om sådana ”hemliga” ämnen, och att de dessutom skulle komma att länkas på FB. Visserligen ett val som var helt och hållet upp till mig, men ändå. Gamla elever, kollegor, familj, ja, alla skulle kunna se det. Hur skulle det förändra mitt ”personliga varumärke”?

Nu är jag lite tillbaka på samma punkt igen. Inte riktigt samma, för nu är jag mer bekväm med att säga/skriva vad jag tycker i olika frågor, och jag tycker inte heller att det är tabu att skriva om många olika saker. MEN, nu är jag återigen tillbaka i en yrkesroll där jag har kontakt med barn och ungdomar, och deras föräldrar, och jag tycker fortfarande att det är viktigt att tänka på vilken bild man förmedlar till andra. Både när det handlar om hur man beter sig på internet och hur man syns ”till vardags”.

Nu finns det förstås människor som inte behöver ta hänsyn till vad arbetsgivare, kunder, vänner eller familj tänker om deras nät-liv, och så finns det förstås de som helt enkelt inte bryr sig om hur de uppfattas. När det gäller mina vänner så känner jag väl ungefär så här; röstar du på SD? Varsågod, det är ditt val. Skrattar du åt rasistiska skämt? Okej, det har jag också gjort fler än en gång. Sexism? För all del. Det är inte upp till mig att döma de val som mina vänner gör. Jag har heller inga ambitioner att välja bort mina vänner för att vi har skilda åsikter, även om det är i ”stora” frågor. Därför har jag väldigt svårt för människor som lägger ut statements i stil med ”Gillar du den här sidan/Röstar du på XX/Whatever whatever whatever – ta bort mig som vän!”.

Om jag inte passar dina värderingar eller på din vänlista – då får du tammefan ta bort mig själv. Och skulle jag få för mig att tröttna på ditt predikande, eller om jag tycker att du bara delar skit, då är det upp till MIG att ta bort DIG, och jag behöver inte nödvändigtvis ta fram stora pekpinnen och mästra dig i vad du har gjort fel. Kamratuppfostran kanske fungerar för vissa, men inte för mig.

Åsikter

Jag har bra folk omkring mig

Jag kom att tänka på en grej.

Tidigare ikväll delade jag ett filmklipp på Facebook. Ett sånt där klipp som skulle passa in under ”Sälj grej med tjej”-kategorin, och som genusfolk världen över säkert sliter sitt hår över.

Jag hör till kategorin människor som skattar åt sånt. Som kan roas länge och väl av sexistiska bilder och texter även fast jag förstår vad som kan göra andra upprörda.

Jag har vänner och ”följare” (på tex bloggen och Twitter) som är min raka motsats. Som väsnas och lever om, och förfäras över sånt som jag kan roas av. Och jag skakar på huvdet åt dem ibland, samtidigt som jag är fullständigt medveten om att de nog stundvis skulle vilja slå in mitt huvud i en tegelvägg också. (Som ikväll till exempel).

Men det som då gör mig så glad är, att när jag väl delar sådana här dumheter och fånigheter på fb och liknande, att de inte försöker sätta mig på plats eller läxa upp mig. Det uppskattar jag. Så tack till er för det! Men ja, jag förstår att ni nog suckar åt mig rätt regelbundet, men det bjuder jag på!

(Ngt som jag däremot kan tycka är desto mer tragiskt, apropå värderingar och liknande, var en kommentar jag hörde i stallet igår. Två av ponnyerna i stallet stod och ”bet” mot varandra mot gallret som skiljer spiltorna åt, så det såg ungefär ut som att de stod och pussades. Detta uppmärksammade en tjej. Hon frågade mig om de pussades, och jag svarade att nja, hästar ”pussas” inte på samma sätt som människor gör, så nej. Hon gav sig dock inte utan stod kvar och tittade och sa att de pussades. En annan flicka frågade; ”Men, är inte båda ponnyerna killar?”. Jo, sa jag, det är de. Hon spärrade upp ögonen och utbrast; ”Och de PUSSAS?! UUSCH!”. Jag vet inte hur gammal flickan är. Runt 8-9 kanske. Och har redan den ”värderingen” att det är Usch att två (ponny)pojkar pussas. Det tycker jag personligen är mer trist än sexistiska reklamfilmer. But hey, that’s just me).

Åsikter · Hälsan · Mat och träning

Att vara fet är inte detsamma som att vara korkad

Man skulle kunna tro att jag hade vaknat på fel sida imorse. Fick nämligen en kommentar på Facebook och jag högg som en utsvulten piraya. Pun intended, det handlade nämligen om mat även på Facebook.

Först och främst vill jag dock säga att inte har något som helst emot personen som skrev kommentaren, och att du (om du läser detta) inte tar illa upp att jag använder det som exempel.

Så, vad handlade det om då? Jo, jag gjorde en uppdatering om att jag skulle äta frukost, och det skulle bli en macka och oboy. Kommentaren jag fick strax därefter var att oboy inte är bra. Och som jag skrev; jag högg som en piraya. På en egentligen helt harmlös kommentar.

Men jag blir bara så trött.

Ni vet, på facebook? Folk delar matbilder, fredagsmys, godisskålar, debatterar om vilken chipssmak som är godast, eller hur mätt man är efter att ha klämt en pizza? Jag kan inte göra det. Eller okej, jag KAN väl om jag vill, men jag vill inte. Och varför? Jo, för att det slår nästan aldrig fel att man på något vis får en pik om hur onyttigt det är.

Nähä? Är det SANT? Är inte pizza bästa dieten?! Well holy smokes. Jag hade INGEN aning. Eller?

Tro mig, jag är så otroligt smärtsamt medveten om hur onyttigt allt gott är. Det är 2013 och det undgår ingen, smal eller fet, hur mycket onyttigt vi stoppar i oss. Men jag tror inte att man påpekar det på samma sätt till en person som väger 60-70 kilo. Jag kan givetvis ha fel i det, så häng mig inte. Men jag menar, det mesta vi äter är dåligt för oss i för stora mängder. Men det är lite som att om jag informerar allmänheten att jag äter chips, då tror folk att det är något jag gör till vardags. Oboy till frukost varje dag. En bulle till efterrätt. Lite vitt bröd till lunch, med en cola till. Lite kakor till mellanmål. Pizza till middag. ”För det är så tjocka gör, det är därför de inte går ner i vikt, för de äter bara skräp hela tiden”.

Nej.

Jag har inte världens bästa matvanor. Långt ifrån faktiskt, men det är inte alltid något jag kan påverka. Vad jag däremot KAN påverka, är vad jag lägger mina pengar på. Det kanske blir nudlar, vitt rostbröd eller soppa alldeles för ofta, men gissa vad? Det är vad min ekonomi klarar av. Jag äter sällan ute, och när jag väl gör det så är det oftast att jag blir bjuden. Men även då kan jag fundera; Vad tycker den här personen om mig nu? ”Dumma tjocka människa, ta en sallad istället” eller ”Varför dricker du inte vatten till maten, då slipper du sockret?”. Det här med att hela tiden känna sig iakttagen och dömd för hur man ser ut i kombination med vad man äter är helt värdelöst (även om det säkert till största del är inbillning, så är känslan ändå densamma). Därför ska det också mycket till för att jag ska annonsera ut på social media att jag är på ett snabbmatsställe, eller att jag har myskväll med ”chips och dip” eller en godispåse. Eller, när man är med vänner; Förstår ni att jag kan vara så totalt ätstörd att jag kan välja en kompis att ”mathärma”? ”Nu tog den en godis, då kan jag göra det också. Nu tog den ett chips, då kan jag göra det. Den valde att ta saft istället för läsk, bäst att jag också gör det. Den tar en portion till, då kan jag också göra det!” Allt för att slippa vara ”den feta som äter fel”. Jag gör inte alltid så, men oftare än man skulle kunna tro.

Det var förresten ganska nyligt som jag insåg att jag ”äthärmar” folk. Alltså, jag har gjort det länge, jag har bara inte tänkt på att jag gör det. Jag var hemma hos en vän och min vän drack alkoholhaltig dryck ur burk. För varje burk (?) som öppnades så hällde jag upp en till glas med cola. Någon gång där så fick jag en kommentar, eller ett ögonkast eller något, jag minns inte säkert, och jag skrattade och sa ”Jo du vet, jag tänker ju som så att så länge du knäcker en ny så är det ju försvarbart för mig att ta ett glas cola till!” Jag fick en blick och kommentaren ”Tror du på fullaste allvar jag skulle kritisera dig för att du dricker cola? Allvarligt?”. Och nej, det trodde jag väl egentligen inte, inte från den personen. Men det var väl ungefär då jag insåg hur skev min hjärna är emellanåt. Apropå det här med onyttigheter, menar jag.

Så ja, jag högg lite väl skarpt på en harmlös kommentar om hur oboy inte är bra. Det är en öm punkt, det där med mat och (o)nyttigheter. Så nej, jag vill inte ha några välmenande tips om hur man kan äta bättre eller vad som är dåligt för en. Tro mig, jag vet redan. Jag vet också att ni som ger sådana tips menar väl, men tro mig, det leder inte till något positivt. Det leder till en mer ätskadad hjärna och till mer skam, eftersom jag inte kan leva upp era välmenande hälsotips.

Så tack men nej tack.

Åsikter · Blogglivet

Dig vill jag inte få uppdateringar om!

Jag har funderat idag. Lite då och då ser jag vänner på Facebook som annonserar ut om att de ska ”rensa” bland sina vänner, eller hotar med att de kommer avfölja de som gillar skitsidor/postar ditt/postar datt/har en viss åsikt och så vidare.

Är det viktigt att informera sina vänner om detta? För det första, om poängen är att det ska vara någon diskret ”hint” till någon speciell person så lär det säkerligen gå personen förbi. För det andra, tror man att man är viktig nog att ha som ”följare/prenumerant” så att X antal vänner i ens flöde kommer ändra sitt postningsbeteende för att ”jag” hotar att avfölja den? För det tredje, apropå rensa-bland-vänner-varianten, om man rensar så handlar det väl mest troligt om personer som man i nuläget inte har någon direkt kontakt med, eller som man helt enkelt inte har något gemensamt med, då tror jag väl inte heller att de skulle ”bry” sig om ifall de blir bortplockade från någons vänlista? Nog för att det finns människor som ”samlar” på vänner/följare, men ändå.

Nu ska jag vara lite så där att jag talar emot mig själv kanske, men emellanåt gör även jag sådana där rensningar, och nu ”berättar jag om det för er”. Men jag ser ingen anledning att annonsera ut det på berört forum INNAN jag gör rensningen. Jag ser inte att det skulle spela någon roll, mer än att kanske skapa irritation hos folk. Om jag stör mig på någon persons uppdateringar, eller om jag känner att det är en avlägsen bekant med vilken jag inte alls rörs av uppdateringarna, då är väl det ”mitt problem”, eller? Om jag då till exempel väljer att inte längre prenumerera på dens uppdateringar på tex Facebook, då är det ju ingen annan än jag som lider av det. Visst, om jag helt tar bort personen som vän så får ju inte den mina uppdateringar heller, men jag tror inte att mina uppdateringar är speciellt viktiga eller intressanta heller.

För någon vecka sedan så postade jag en skapligt sarkastisk uppdatering på Facebook om att det nu var helg, vilket är den tiden i veckan då alla fredagsmys-poster dyker upp, i kombination med diverse bilder på mat och dryck. Den statusen handlade inte om att jag skulle avfölja alla eller någon som höll på med sådana uppdateringar (även om det kan vara sjukt störande ibland) utan det var mer bara ett sarkastiskt infall apropå ingenting.

Jag är inte dummare än att jag förstår att människor avföljer mig med, eller plockar bort mig som vän. Jag gnäller, jag bloggar, jag lägger ut nonsensbilder från nätet (s.k ”humor”) och jag lägger ut bilder som jag själv fotat. Givetvis finns det folk som stör sig även på det jag gör, men då må det väl vara hänt då. Men samtidigt kan jag villigt erkänna; om en person som jag ”vill synas för” går ut med att hon eller han stör sig på någon slags uppdatering som ”folk” gör, då kan jag absolut tänka mig att anpassa mig efter det. Men det beror ju som sagt på vem personen i fråga är också.

Nåja. Nog med socialt media-gnäll från mig för den här gången. Nu ska jag rensa min FB-vänlista… ;P
Eller inte.

Trevlig kväll!

Internet

Facebook svämmar över av reklam…

De senaste dagarna har jag mer och mer börjat störa mig på all reklam som ploppar upp på Facebook. Tidigare har det varit ganska sparsamt, med undantag för de små reklam”pluttarna” på högersidan, men nu kommer de upp i nyhetsflödet heeeela tiden!

Jag har ingenting emot att man ”gillar” sidor och företag på FB. Jag gör det också, så jag förstår ju att jag bidrar till samma problem hos mina fb-vänner. Det är väl snarare upplägget på fb som stör mig så otroligt mycket, att dessa reklaminlägg ska behöva ta sån stor plats.

Ja, man kan ju välja att dölja händelsen och att dölja kommande händelser från samma företag, och tro mig, det gör jag varje gång något sånt här dyker upp. Men det är fortfarande en källa till irritation.

Jag ville bara säga det.