Dagbok · Djuren i mitt liv

Ups and downs…

Det händer lite olika grejer i livet just nu. Vissa saker är bra, andra saker är sånna som jag inte kommer prata om (än?) och… Ja, Mavi ska säljas. Matilda berättade igårkväll att han skulle läggas ut på annons idag. Och nu ikväll så skrev hon att hon har två provridningar inbokade. Det här händer så mycket fortare än vad jag är redo för. Fan, fan, fan. Fina hästen.

Missförstå mig rätt. Jag har full förståelse för att han ska säljas. Det är dyrt för Matilda att ha två hästar, och jag har varken tid eller råd att vara tillräckligt engagerad för att det ska vara tillräckligt för att hon ska kunna ha kvar honom. Så jag förstår det. Helt och fullt, och respekterar beslutet. Men det är såå jäkla tråkigt… Jag är så sjukt förtjust i den hästen, och det är så himla härligt att få ha häst i livet, och att dessutom ha den hästen i just Kovland. Det var som att saker och ting föll på plats. Nu… Det kommer bli tomt. Det kommer bli så otroligt tomt.

Fina Mavi… :(

Djuren i mitt liv

Plötsligt händer det

Fast inte på ett bra vis…

Jag är kvar i Sollefteåtrakten, för den som tycker att den informationen är relevant för vad jag nu ska berätta.

Lillebror vaknade först av alla. Jag vaknade av att han stod vid dörren och pep, och det brukar han inte göra. Jag drog på mig kläder, gick ner och släppte sedan ut honom och mig.

So far, so good.

Han höll sig runt husknuten och kissade. Gick upp till bilen, jag följde efter. Han satte iväg längs vägen mellan ”stora vägen” och huset, dag jag följde efter några meter. Precis som igår. Ropade på honom, han stannade, tittade, ignorerade, och sprang åt andra hållet. Jag stod kvar. Ropade igen. Ingen hund, han hade försvunnit bakom kröken. Jävla skit, alldeles för nära landsvägen. Jag gick dit, ingen hund. Kollade längs vägen, ingen hund. Ingen svans som stack upp ur någon snödriva. Fan.

Jag såg honom dock rätt snabbt vid några andra hus, på andra sidan vägen. Ropade, han tittade och ignorerade. Skithund. Han höll sig dock på gårdsplanen där, så jag gick dit och fick fatt på honom. I typ tre sekunder, sedan gasade han igen. Ner mot landsvägen. Fan. Den här gången stannade han precis bredvid vägen och väntade, jag fick fast honom igen och använde mitt nyckelband som nåt slags koppel.

Slutet gott allting gott sägs det. Ja, jo, det gick bra för oss med. När vi kom ner på den lilla vägen mot huset så släppte jag honom igen, och då skötte han sig så bra igen så. Som om ingenting hade hänt. Skrälle.

Jag har gått och lagt mig igen. Måste lugna nerverna lite. Under dagen blir det hemfärd, got things to see people to do. Eller var det tvärt om? Nåja.

Känner mig kass just nu. Naiv, liksom. Får se till att vi tränar mer på inkallning innan vi ger oss ut själva fler gånger helt enkelt…