Åsikter

Lost and found – Facebook Edition

Är man en bättre människa än genomsnittet om man hjälper andra att få tillbaka borttappade, stulna, glömda saker? Ptja, kanske. Lite god karma borde man kanske få. Men vad är väl god karma om ingen kan se att man faktiskt gjort nåt bra? Enter: Facebook.

Otaliga gånger har jag sett inlägg i stil med:
”Jag hittade den här [insert valfritt föremål/djur/whatever] på [insert valfri plats]. Är det någon som vet vem som är ägare?” So far so good, men sen kommer slutklämmen. ”Jag behåller den/det här hos mig tills ägaren hört av sig”, eller i ett något bättre fall; ”Den/det finns hos mig i [insert valfritt antal dagar], därefter lämnas det över till polisen”.

Alltså.

Varför bara inte lämna in vad det nu är till polisen på en gång? Om jag, gud förbjude, skulle bli bestulen på ngt som är viktigt för mig, då skulle jag göra en förlustanmälan till polisen. Men vad hjälper det om upphittaren behåller grejerna hemma hos sig? Facebook är bra till mycket, men det är inte felfritt. Det gäller att det delas till ”rätt” personer. Och varför behålla grejerna öht? Skriv ett inlägg: ”Jag hittade [xxx], detta finns nu hos polisen så att den som äger [xxx] kan återfå det där”. Skitenkelt.

Jag säger inte att efterlysningar och denna typer av inlägg är fel. Det är rätt bra faktiskt. Det är ”jag behåller”-delen av det hela som jag motsätter mig. Annars är det grönt ljus från mig!

Annonser
Åsikter

Ännu ett nyhetsrelaterat inlägg

Och återigen handlar det om en artikel från Sundsvalls Tidning. Eller ja, två egentligen, men de handlar i grunden om samma sak. Min fundering är – håller vi på att bli USA-korkade?

Det handlar om två personer som smakat gata och därför kräver kommunen på ersättning. Den ena snubblade på en 2 cm hög kant och kräver 20 000 kronor i skadestånd, och den andra halkade på en hal gata som det var löv på, och har ännu inte inkommit med ett specifikt belopp som hon vill kräva kommunen på.

Jag tycker personligen att detta är två fall (pun intended) som bara skriker vägran till personligt ansvar och USA-trams över. USA – landet där allting är någon annans fel. Tänk om alla som någon gång drattat på arslet i vinterhalkan skulle kräva kommunen på ersättning?! Fattar ni hur sjukt det skulle vara? Jag förstår att man blir upprörd och förbannad när det halt, om man ramlar och slår sig, men samtidigt måste man väl nånstans kunna erkänna att jo, ett par broddar på det här så kommer det gå som en dans med dubb. Inse att man ändå har något slags eget ansvar över sina egna fötter. Givetvis har kommunen också ett ansvar över sina gator och vägar, och jag har liiiiite mer förståelse för hon som snubblade, men samtidigt – 2 cm? Men ja… Näe. Nej, jag tycker nog ändå att det är mycket väsen för ingenting. Håll koll på benen och se vart ni går istället, så ska ni se att det går bättre.

Promenad

Musik

Jag kommer på mig själv med att…

Ibland blir man uppmärksammad på saker man gör, små saker som man inte reflekterar över själv men som kanske irriterar skiten ur andra.

Jag har blivit uppmärksammad på en sådan sak. Och nu kommer jag på mig själv med att jag gör det JÄTTEOFTA!

Vad är det då jag gör? Jo, sjunger, nynnar och visslar. Det kan vara musik jag själv valt eller musik på radion. Det spela egentligen ingen roll om den är bra eller dålig. Jag nynnar med i reklamjinglar, både på radio och tv. I torsdags när vi sätt på Biteline och kollade på hockey så kom jag på mig själv med att nynna med i Lindholms Bil-reklamen från arenan, som hördes via tv-sändningen. Wtf liksom? Och om.det är musik som jag ”kan”, som tex förut idag när vi var på Ö&B och de spelade julmusik, så tar jag mig gärna friheten att nynna en stämma på låten i fråga.

Jag har full förståelse för att det här är sjukt störande för människor i min närhet, men jag har aldrig tänkt på hur ofta jag gör det innan jag fick det påpekat för mig. Och nu kommer jag alltså på mig själv varje gång jag gör det, och det är alltså ofta. Jösses.

Jag tar fram skämskudden och ber om ursäkt till eventuella drabbade, men informerar även om att det helt garanterat kommer att hända även i framtiden. That’s just who I am!

Postat med WordPress för Android

Åsikter · Djuren i mitt liv

Är hundägare dumma i huvudet?

Mitt svar är spontant; Nej. Men folk kan vara dumma i huvudet – hundägare eller inte.

Jag läste nyss ett blogginlägg hos Lady Dahmer där hon ifrågasätter huruvida hundägare är dumma i huvudet som lovar och bedyrar att deras hundar är såååååå snälla och att vem som helst får klappa dem. Hundarna, alltså. Inte klappa ägarna. Frågeställningen är väl kanske inte helt 100% seriös, men jag förstår tanken.

Personligen, om jag bara går till mig själv, så går jag inte fram till främmande hundar. Om det är någon jag känner så är det en annan sak, men en helt okänd människas hund går jag inte fram till. Varför skulle jag? Och om det är en hund som är bunden utanför en affär eller dylikt, jag skulle inte komma på tanken. Jag kan titta på håll och tycka att den är söt eller så, men jag skulle inte gå fram bara ”apropå ingenting”.

Att vara ute och gå med Lillebror är relativt odramatiskt. Han är inte intresserad av folk och såvida inte någon lockar på honom väldigt intensivt så bryr han sig inte om dem. Vilket är rätt skönt! Vid några tillfällen har folk frågat om de får klappa honom, och det har inte varit något problem. Är det ett barn så sätter jag mig på huk bredvid Lillebror, vid hans huvud, och ser till att barnet klappar honom på ryggen. OM något skulle hända så känns det ändå som att jag har någon slags beredskap så länge jag har hans huvud vid mig, men för all del, man vet aldrig. Om det däremot var någon, vuxen eller barn, som skulle springa fram till LB och klappa honom utan att först kolla med mig att det är okej, då skulle jag nog … Hmm, ja sanningen är väl att jag kanske inte skulle göra så himla mkt, egentligen, jag är ju som bekant lite konflikträdd, men jag skulle nog tänka desto mer. Fast, när jag tänker efter ytterligare en gång så känns det nästan långsökt att någon skulle kunna bara ”spontanklappa” honom, eftersom han själv inte är kontaktsökande när det gäller folk och dessutom kan vara lite avvaktande mot folk. Och det i sig är väl förstås ett argument till varför inte främmande människor borde hålla på med honom hur som helst, men å andra sidan så verkar han ju inte ha något emot folk så länge det går lugnt och sansat till.

Lek hundar emellan kan se olika ut. Jag som är ”ovan” kan inte alltid se om det handlar om ”hundlek” eller om det ligger mer allvar bakom!

När det handlar om möten med andra hundar så är jag nog lite mer sjåpig än vad jag är när det handlar om att träffa folk. Tikar har aldrig varit något problem, han piper mest och vill vara social, men han har nog aldrig, såvitt jag kan minnas, visat någon slags aggressivitet mot en tik. Jag är väl lite mer skeptisk när det gäller hanhundar, eftersom jag i början fick höra att han kunde vara lite ”ilsk” mot sådana, men i de allra flesta fall så har det gått bra. Jag skulle dock inte få för mig att släppa honom lös här i bostadsområdet, eftersom jag inte tror att han skulle komma på inkallning om främmande hundar dök upp. Jag kan inte heller garantera att han är ”snäll” mot alla hundar han möter. På samma sätt kan jag bli nervös om det dyker upp en okopplad hund som vi inte träffat tidigare – den ägaren kanske bedyrar att hunden är snäll, och det är den säkert, men det kan ändå vara någon slags ”personkemi” hundarna emellan som gör att de inte gillar varandra, oavsett hur snälla de är i övrigt.

Jag är kanske överdrivet nervös och försiktig, jag har fått höra det ibland iaf. Men det kan också bero på att LB är den första hunden jag har, och jag har därför inte känslan av att jag kan ”läsa” hundar som många andra kan, sådana som är uppväxt med hundar eller som haft hund under längre perioder av sitt liv. Jag har haft Lillebror i snart ett år, och jag lär mig, sakta men säkert. Jag är långt ifrån lika sjåpig nu som jag var när han kom, ni skulle bara veta vilken hjärtklappning jag hade första gången han fick springa lös ute utan koppel. Jag var säker på att jag hade sett honom för sista gången, men det gick ju bra.

Så ja, om någon frågar mig om min hund är snäll, mot människor eller djur, så svarar jag att ja, det brukar han vara. Men jag släpper för den sakens skull inte iväg honom hur som helst. Och nej, hundägare är inte dumma i huvudet, men det finns ju rikspuckon både bland djurägare och föräldrar/människor i övrigt, det är inte svårare än så. Man får ta det som det kommer.

Allmänt

Folk i jakt på rea

Jag blir så full i skratt alltså. Herrejösses.

Nu har jag alltså besökt premiäröppningen av XXL Sport och Vildmark. Det var inte SÅ mkt folk där som jag trodde det skulle vara, kanske knappt 100 personer före mig i kön, men desto fler efter mig visserligen. Jag kom väl dit kring halv sju. Vid 6:50 kom personalen ut och gjort nåt slags pepp-lopp utanför och gjorde vågen (humor!), strax därefter släpptes tältgästerna in och vid 7 släpptes vi andra dödliga in.

Och folk alltså. Det var nästan som att de joggade in i butiken, och paret som gick bakom mig armbågade sig förbi mig innan jag ens kommit till entrén. Suck. Väl inne i butiken så var folk som galna höns. Det var som nån kombination mellan VM i Gång (man får ju inte verka för entusiastisk) och… ja men ni vet, i Gladiatorerna finns det ju en gren där de ska ta sig från ena änden av en ”ränna” till den andra, medan 3-4 gladiatorer försöker hindra dem. Ungefär så. Pressa sig fram till varje pris liksom.

Många var nog rädda för att de skulle lyckas missa de respektive avdelningar med grejer som de sökte. En man som gick framför mig frågade med andan i halsen VARENDA anställd vi passerade (och de var många) : ”Skidor? Vart finns skidavdelningen?” och de sa allihopa att om han bara följer ”vägen” så kommer han inte kunna missa det. Ändå frågade han nästa anställd samma sak. Jag kom fram till min avdelning innan han kom till skidorna, så jag såg inte om han fick det han skulle ha (kan iofs inte påstå att jag bryr mig så mycket heller), men jag fick åtminstone det jag skulle ha. Utan att behöva stressa. Men man kan säga så här: Den avdelningen där man kunde köpa en innebandyklubba för en krona: folk stod som packade sillar och trängdes. Avdelningen med billiga skidor – även där smockfullt med folk och en trängsel med riv och slit som inte är av denna värld.

Ja men hur som helst. Jag överlevde, jag fick det jag skulle ha, och jag var hemma igen inom en timme från avfärden hemifrån. Det tycker jag var helt okej ändå. Men jag kan ju lugnt konstatera att den här typen av ”event” inte är min grej. Folk alltså.