Djuren i mitt liv

Mavi

Sedan ett par veckor tillbaka så har jag häst i mitt liv igen. En fantastiskt trevlig och go häst dessutom, som jag blivit otroligt förtjust i.

2017-04-23 12.44.012017-04-28 16.59.33 2017-04-04 13.05.29

Filmklipp på när Matilda rider Mavi på ridbanan

Det här är alltså Mavi Laday. Mavi är 13 år gammal och, tro det eller ej, ett varmblod, en före detta travare. Han ägs av Matilda Johansson, som är mitt kusinbarn.

Fram tills idag har Mavi stått i Lögdö, nästan granne med det stall där jag hade Naomi på den tiden då det begav sig. Imorn kommer han dock flytta, och då flyttar han till Krånge. Han och Matildas andra häst, Dakota, kommer en tid framöver att bo på gården där min farmor Rut och faster Elly bodde när de levde. Nu för tiden bor Ellys man Sven där, men inom en väldigt snar framtid ska Matildas syster Märta ta över gården. Hur som helst, det känns lite som att komma ”hem”, samtidigt som det känns väldigt konstigt nu när varken farmor eller Elly finns där. Men det är väl en vanesak.

Fina fina Mavi ♥

Annonser
Allmänt · Dagbok · Djuren i mitt liv · Photoshoot

Det är inte så mycket hästar nu för tiden

Det är lustigt hur livet svänger fram och tillbaka. I somras och lite över ett halvår innan dess så har det varit hästar var och varannan dag. Sedan fick jag jobb ”på riktigt”, och nu är det totalt noll hästar i mitt liv. Det ska väl erkännas att abstinensen börjar komma krypandes. Det kommer nog bli något morgonpass på Färsta framöver, det känns liksom så. Fast ”framöver” är ju lite diffust, gäller ju att det ska stämma med schemat mitt med. Så det ser ut att tidigast bli 9 okt. Men det är ju inte aaallt för långt bort ändå!

Hur som helst.

I söndags dämpade jag iaf hästsuget lite genom att se Beridna Högvakten som var på besök i stan. Jag var dessutom inte ensam om det, det var förvånansvärt mycket folk som hade tagit sig till stan. Den ena mer korkad än den andra…. Nej, okej, jag ska vara snäll. Men de hade ju i förväg gått ut med vilken väg de skulle ta genom stan. Själv var jag ute i god tid och ställde mig så att jag skulle se bra när de kom nerifrån kasinot. Men ja, så var det ju det där med folks dumhet. Folk ställde sig i hoper just på den gatan där de skulle komma och gå förbi. Och när kåren kom så stog de kvar! Puckon. Inte förrän polisbilen som var i täten kom inom pet-avstånd så började de flytta på sig, och då ställer de sig ju såklart mitt framför alla andra som ”stod rätt”. Och ja, de blockerade min tänkta fina utsikt, men det skiter jag rätt så mkt i, jag tänkte främst på alla stackars barn som hade ställt sig längst fram för att se något, jag misstänker att de inte såg speciellt mkt än några hovar som klapprade förbi på kullerstenarna.

Promenad på storgatan

 

De fortsatte iaf sedan ner mot Sjögatan. Jag, och en hel del annat folk, skyndade iväg för att ”genskjuta” dem någon annanstans. Jag såg dem igen lite längre bort och följde dem en bra bit. Sååå mäktigt att se dem, så jag kunde inte låta bli. En hel del bilder blev det, även om det inte var helt enkelt att fota dem samtidigt som man tog en relativt rask promenad.

Köpmangatan

 

De avslutade på stora torget där de spelade lite och visade upp sig. Sååå mäktigt att se.

Så ja. Nu är hästabstinensen liiiite stillad, vi får väl se när jag får stilla den lite till. Men om inte annat så fick jag ju även lufta kameran, det var ju också en stund sedan sist!

Åsikter · Djuren i mitt liv · Photoshoot

En annan sida av hjälm-frågan

För ett tag sedan så skrev jag ett inlägg om hur bara nötter rider utan hjälm. Jag står helt och fullt fast vid vad jag skrev, men idag är jag tillbaka och skriver om en annan sida av hjälmfrågan – nämligen den som krockar med mig som fotograf.

I min yrkesroll som ridskolepedagog/ridlärare/ungdomsledare – whatever – så ser jag det som en självklarhet att mina elever alltid har hjälm. Det är något jag inte tummar något alls på. I min roll som fotograf blir det dock något annorlunda, och jag har haft lite svårt att bestämma mig hur jag ska ställa mig i frågan.

Faktum är:
– Jag anser inte att man ska sitta på hästen utan hjälm
– Jag ÄLSKAR att fotografera, och tar så gott som varje chans jag kan få.
– Om en person som är över 18 år väljer att sitta till häst utan hjälm när denne blir fotograferad, så är det hans/hennes val.
– Jag tror inte att jag skulle kunna vägra att fota någon bara för att han/hon inte använder hjälm.

Alltså förstår ni konflikten i min hjärna? Jag skulle vilja neka fotografering om inte ryttaren har hjälm, men jag vill allt för gärna få möjligheten att ta många och fina bilder, and therefor I will not neka.

Innan jag började fota så jättemycket själv var jag desto mer principfast. Jag skulle då minsann aldrig fota någon som rider utan hjälm. Sedan börjar man tumma lite på principerna. Jag skulle då minsann aldrig fota någon som sitter till häst utan hjälm – om den inte har någon som håller i, eller att de bara står stilla, uppställda. Eller; Jag skulle då minsann aldrig visa upp bilder offentligt, om jag fotat någon som sitter till häst utan hjälm.

Och nu sitter jag alltså här – redo att tumma på även den sista av de där påståendena. För i söndags fotade jag nämligen Climax och My, eftersom Climax skulle avlivas dagen efter. Det blev både bilder på bara Climax, på dem båda från marken, och uppsuttna bilder – utan hjälm. Och det kliar i mina fingrar att visa upp bilderna, här eller på Facebook – skit samma jag vill visa dem! Men det är som att kliva över den sista barriären liksom, jag vet inte hur jag ska förklara det.

Jag misstänker att det kommer sluta med att jag kommer visa dem. Kanske snarare här på bloggen än på Facebook, eftersom jag misstänker att jag har en äldre ”läsarbas” här än vad jag har på Facebook.

Okej. Jo, det KOMMER att sluta med att jag visar upp en sådan bild för er här. Tillsammans med några andra. Jag kan inte låta bli.

Sorry, principerna, fotovisningskåtheten vann.

Fina Climax  Fina Climax  Fina Climax Fina Climax Fina Climax Fina Climax

Åsikter

Bara nötter rider utan hjälm

Bloggen Ponnysanning la ut en bild på en tjej som hoppade utan hjälm för ett par dagar sedan, och frågade sina läsare vad de tycker om att man rider utan hjälm. Förvånansvärt många kommenterade och tycker att det är helt okej att rida utan hjälm, eller att man bör ha det om man hoppar eller rider ut men annars behövs det inte.

Jag kan verkligen inte förstå den inställningen. Finns inte på världskartan att jag skulle sätta mig på hästryggen utan hjälm, det skulle inte hända. ”Ja men min häst är ju världens snällaste och skulle AAAAALDRIG göra nåt elakt!” Nej, säkert inte, men förstå att hästar är DJUR, djur som dessutom har flykt som en av sina primära instinkter. Fatta hur illa det kan gå OM olyckan är framme? Även om hästen nu är världens snällaste så finns det nåt som så fint kan kallas ”shit happens” och OM du då ramlar av och slår huvudet i något hårt, tror du då verkligen det spelar någon roll att din häst är världens snällaste? Troligtvis inte.

Den här kommentaren gillade jag dock:

Anonym, juli 5th, 2013 13:35

Lathet att inte ha hjälm. De flesta elitryttarna har hjälm på träning, dom har inte råd att skada huvudet men dom som rider utan har nog de. Jag menar, sett en hockey träning utan hjälm? Tävlingscycklister? Boxare utan tandskydd? Om man klagar på värme, vad fan, lite svett överlever ni! Som min tränare sa, man är allt bra bortskämd om man tycker det är för varmt om skallen när man tränar.

Min hjälm är ruskigt obekväm, den är lite för liten och den är varm, men trots det skulle jag ICKE använda något av det som ursäkt till varför jag inte skulle ha hjälm. Har man inte hjälm så rider man inte, end of story.

Väx upp och inse att hjälm på skallen är nåt som inte ska vara en fråga, utan något självklart.

MVH Surpuppan.

Jag och Naomi

Djuren i mitt liv

Gosehästen!

Idag var det dags för ridlektion igen, för första gången på … hmm, ja det var nog säkert en månad sedan sist! Sjukdom och röda dagar har stått ivägen. Men nu äntligen! Det var tänkt att vi var tre som skulle rida, men ingen av de två andra dök upp, vilket innebar att det blev privatlektion för min del. Svettigt kan jag lova!

Fint väder var det imorse. Jag satt upp ute, och när Gittan kom så bestämde hon att vi skulle vara ute på banan. Helt okej för min del. Jag gick i förväg och red fram lite själv, sedan kom hon efter en stund. Inte så stor mening att gå in på detalj vad vi gjorde egentligen, men för mitt eget minnes skull: I högervarvet jobbade jag med att aktivera inner bak, ledande innertygel, mothållande ytter, släppa ner innerskänkeln från höften. Vänstervarvet, inner tygel på sin plats, flytta ut högerhanden, fram med innerskänkeln, ”vinkla” axelpartiet, fram med ytteraxeln. Skritt och trav.

Ungefär så. Sedan jobbade jag lite självständigt i galopp, försökte jobba lite på samma sätt som ovan. Galoppen var heeeelt fantastiskt underbar, längesedan jag hade en sån grymt bra känsla när jag red. Underbara fina häst. ♥

Ja, hästen ja! Det var ju finfina Valentino som var dagens fina kille :)

Gittan hade en privatlektion efter min lektion, men eftersom hon inte visste om Milo kunde vara själv på banan så fick jag vara kvar där uppe. Jag skrittade ett tag, sedan klev jag av och ledde honom. Passade även på att stretcha mig själv med, men tydligen inte tillräckligt bra eftersom jag redan har träningsvärk! När privatlektionen var slut så fick jag dock sitta upp igen och så red vi ut en sväng. Heeeelt underbart det också, jag har verkligen saknat att rida ut i skogen och bara njuta.

Livet är bäst på hästryggen ♥

2013-05-08 09.39.41

Yrkeslivet

Vad gör en bra ridlärare?

De senaste dagarna har jag sett många artiklar och länkar som pushar människor att söka olika utbildningar. Det är inte alls konstigt, eftersom det 15 april som är sista ansökningsdag till de flesta utbildningar som startar till hösten. Detta gäller även utbildningen för att bli ridlärare.

Enligt Svenska Ridsportförbundet så är jag inte en ”riktig” ridlärare. En ”riktig” ridlärare ska nämligen ha genomgått Hästskötardiplomering och därefter en utbildning till Ridlärare. Förr var det RIK I och RIK II och allt vad det nu heter, men nu finns det Ridlärarutbildning SRL I och Ridlärarutbildning SRL II. Så här kan man läsa på utbildningsanordnarens hemsida:

Nytt upplägg för ridlärarutbildning

Under 2010 har titulaturen för instruktörer och ridlärare ändrats, numera endast finns en titel, Svensk Ridlärare. Även utbildningen till ridlärare har omarbetats.

Från och med 2011 är det nytt upplägg för ridlärarutbildningen.
Hästsportens folkhögskola genomför på uppdrag av Svenska Ridsportförbundet ridlärarutbildningar på Strömsholm.

Första steget är Ridlärarutbildning SRL I. Utbildningen är 20 veckor med heltidsstudier. Deltagarna ska ha med egen häst. För att bli antagen ska den sökande vara diplomerad hästskötare samt ha genomgått gymnasieutbildning. I urvalet görs ett antagningsprov som består av ridprov och en personlig intervju.

Efter minst ett års praktisk yrkesutövning på ridskola kan man söka Ridlärarutbildning SRL II. Utbildningen är 42 veckor med heltidsstudier och även här ska deltagaren ha med egen häst.

I utbildningarna ingår avläggande av yrkesprov för respektive nivå.

Jag skulle vilja säga att vi som gått Ridskolepedagog-utbildningen är väl förberedda för att arbeta som ridinstruktörer. Men vi är alltså inte ”godkända” enligt SvRF, eftersom vi inte gått enligt deras utbildningstrappa. Jag tycker att det är otroligt synd. Jag anser att det finns många olika faktorer som kan göra dig till en bra instruktör.

Något som kan störa mig ofantligt mycket är att jag får känslan av att ridläraryrket är enbart få förunnat. Det är nämligen inte billigt. Studier i Sverige är generellt sett gratis, givetvis med undantag. Ridlärarutbildningen är ett av dessa undantag.

Kurstid:  5 augusti – 20 december 2013 (20 veckor). Heltid (100%).
Kursort:
 Strömsholm
Kursledare:
 Lärare vid Ridskolan Strömsholm
Kostnad:
 Kurskostnad är 700 kr/kursvecka (ht 2013) och omfattar visst studiematerial och uppstallningskostnad för egen häst. 
I uppstallningen ingår standardfoderstat med strö, 8 kg grovfoder, 4 kg havre/krafft grund och mineraler. Annat foder eller foder utöver detta medföres av hästägaren.
Deltagaren står för utrustning, skoning, veterinärvård samt försäkring.

Kost och logi ingår inte i kursavgiften men ni som önskar boende på RS under kursen är välkomna att kontakta receptionen på 0220-451 07.

Kostnad för studielitteratur tillkommer. Undervisningen är avgiftsfri.
Om kursplats köps upp av Arbetsförmedlingen eller liknande är kostnaden högre, då  statsbidrag inte utgår för lärarkostnaderna.
Utbildningen är studiemedelsberättigad.

Detta innebär alltså en hel del utgifter. I don’t know about you, men sist jag pluggade och hade både bidrag och lån från CSN så fick jag väl ungefär 7000 kronor i månaden. Här har du alltså en utbildning som kostar 700 kronor i veckan, lite drygt 2800kr/månad, hästen ska skos var 6:e till 8:e vecka (säg varannan månad då, för att slå ut det), och beroende på hovslagare så säg 800kr per gång, säg 400kr per månad. (Säg, säg, säg). 3200kr. Och så kurslitteratur då. Förhoppningsvis en engångskostnad, men böcker är dyyyyrt. Precis som till alla andra utbildningar.

Och ja, just det, du måste ju ha en häst också. En ”bra” häst. Du måste inte äga den, men du måste ha möjlighet att ta med den på utbildningen. Hela utbildningen.

Till utbildningen ska du ta med egen häst som ger dig goda förutsättningar att klara utbildningsmålet.
Sökande ansvarar för att häst är lämplig för utbildningen. Om du är osäker, rådfråga behörig Ridlärare eller Ridskolan Strömsholm

Men det här är ju alltså när du har lyckats komma in på utbildningen. Och det är ju inte så ”bara”, faktiskt.

Som jag sa så anser jag att det finns många olika faktorer som kan göra en till en bra instruktör. På samma sätt menar jag att man inte nödvändigtvis behöver kunna behärska alla moment själv, rent praktiskt, för att kunna lära ut dem. Jag tänker närmast på hoppning. Jag kan hoppa. Jag kan teorin bakom det. Jag tycker att det är SKITKUL att lära ut och ha hopplektioner. Men jag vill personligen inte hoppa högre än kanske 80cm. Oavsett hur stor hästen är. Jag KAN hoppa högre, jag har gjort det many times, men jag känner inte att jag VILL. Jag tycker inte att det är roligt att hoppa med hjärtat i halsgropen. Men, för att komma in på utbildningen så ska du visa upp att du behärskar dressyr på LB-nivå och hoppning på 1,00-1,10-nivå.

And there went Erikas chans att någonsin bli ”riktig” ridlärare. Som om jag inte redan vore körd på ”ta med egen häst”-biten, alltså. Och den ekonomiska.

Jag tycker det är synd.

Samtidigt förstår jag trovärdighets-aspekten av det hela. Givetvis är det mer trovärdigt att du kan lära ut något som du själv behärskar rent praktiskt. Det resonemanget köper jag helt och fullt. Samtidigt är det inget som säger att bara för att du kan UTFÖRA något, så är det inte säkert att du kan LÄRA UT samma sak. (Vi hade en professor i matematik som lärare på gymnasiet en period. H*n var alltså otroligt duktig på matte, men klassen satt som frågetecken och fattade INGENTING när h*n förklarade).

Jag läste en artikel häromdagen från en ridlärarträff i Sundsvall. Bland annat står detta:

Välutbildade hästar och engagerade ridlära är ett nyckelrecept.
Inspirera, motivera och uppmana fler att vidareutbilda sig, det är en investering för ridskolan och ridklubben var ett annat recept.

Att kompetens är en bra väg till en framgångsrik idrott, och förening, är ingenting jag alls tvivlar på. Jag håller med helt och hållet. Men det kan vara ganska svårt att få fler att söka sig till ridlärarutbildning med de förutsättningar som är nu för att ens kunna gå utbildningen. Jag vet inte, det kanske är den svenska avundsjukan som talar, men för mig känns det lite som en elitutbildning. (Ja, det finns säkert andra sorters utbildningar med motsvarande krav, där ingen klagar, men nu snackar jag personliga åsikter och häst här!) Dessutom är det ganska begränsat för till exempel mig, som då inte har ”korrekt” utbildning, att vidareutbilda mig utan att behöva börja om från början enligt SvRF’s utbildningstrappa. Det gör ju det hela en anings mer omotiverande. Tyvärr.

Men det är kanske så det ska vara.

(Nu har jag bara nämnt Ridlärarutbildningen, men motsvarande antagningskrav gäller även för Hippologutbildningen. Hittade dock ingenting där om egen häst, men jag misstänker att det är en fördel.)

Nu har jag kanske varit lite väl kritisk mot ridsporten och dess utbildningstrappa här, och som sagt, det kanske bottnar i någon slags avundsjuka i att ”Jag kommer aldrig kunna gå den utbildningen”. Och då får det väl vara så då. Eller så kan vi låtsas att jag är objektiv och analytisk. Jag vill bara mena att jag inte är en dålig instruktör bara för att jag inte har en egen häst och att jag inte vill hoppa 1,10-hinder.

Det är bara det jag vill ha sagt.

Djuren i mitt liv

En lång, men bra, dag.

Det är egentligen ett mindre mirakel att jag inte sover för länge sedan, men det beror väl troligtvis på att jag ägnade en timme av min eftermiddag åt att sova.

Dagen startade vid sjutiden, uppstigning, promenad, och avfärd. Red morgonpasset på Piterke för Gittan, gick ganska skräpigt faktiskt. Vi red en timglasövning med volt ut mot spåret när man kommit in på medellinjen (hur många tycker att det där var ren grekiska?). Det gick bra så länge jag var på spåret, men så fort jag vek in på själva timglasformen så tappade jag allt vad kontakt och balans heter, och ridningen blev därefter. Skit, med andra ord. Galoppen i slutet gick hyfsat dock. Alltid ngt.

Mer då? Sprayat någon slags läderspray på storhäst-sadlarna, luktade INTE gott kan jag lova. Fy tusan. Det tog sin lilla tid iaf, lite drygt 15 sadlar och sprayen skulle ”verka” i 5-10 minuter per sadel. Efter lunch var det handikapplektion (eller, om man ska säga som vi lärde oss på HK-kursen, ”ridning för människor med funktionsnedsättning”), och de eleverna är ju bara så himla fantastiska. Man blir glad av att vara ibland dem.

Därefter åkte jag hem. Åt mat, och sov i en timme. LB låg och myste med mig i sängen med, mattes lilla gosegris. Han har ju inte varit lika intresserad av att ligga i sängen sedan han fick sin nya bädd av finevän :) Och det är ju positivt! Men nu fick jag iaf gosa lite med lilljycken :) Till och med katterna höll sig lugna, så det var gött.

Strax innan 17-tiden åkte jag tillbaka till Färsta. Det skulle vara löshoppningsclinic under kvällen, och jag ville vara med på både clinicen för ponny och den för häst. Det var riktigt roligt att se. De hade tagit med åtta ridskoleponnyer (Bob, Cindy, Milo, Macho, Lady, Apan, Lisa och Otto), och så var det även en privatponny med (Klas). Otto var helt klart den roligaste att se. Och Milo är ju gudasöt han också! Storhästarna var också roliga, fast ponnyerna var nästan roligare. De var iaf sex ridskolehästar (Nemo, Carracoll, Piterke, Zonny, Hope och Wera) och så var det en privathäst (Olaf). Den enda jag egentligen saknade, både om man räknar in ponnyer och storhästar, var Pelle. Hade velat sett honom med. Men annars är jag mer än nöjd. Det var roligt och lärorikt som alltid!

Otto och Milo
Otto och Milo

Hem kom jag vid 21-tiden. Hyyyyyyfsat trött då kan jag lova. Speciellt fötterna, de är typ döda. Det är väl också därför jag inte kan fatta att jag inte sover än. Jag är toktrött, har varit det hela kvällen, men jag har varit mer eller mindre handlingsförlamad. Har inte ”orkat” ta mig till sängen. Men nu är det bannemig dags.

Ja, det var väl bara det jag ville säga.

Sov gott!