Hälsan · Personligt

Jag vet inte om det är bra eller dåligt

Det här självporträttsprojektet igen nu då. Jag känner mig förvånansvärt inspirerad och har varit så sedan mailet kom, trots att jag varit helt däckad större delen av tiden sedan dess. Trotsat feber, hosta, snuva, och faktiskt lyckats ta några bilder ändå. (För att sedan däcka direkt på soffan iofs, men ändå).

Men ja, som sagt, inspirationen har infunnit sig och jag har fotat tre kvällar i rad nu. Men, det som jag klurar på, som jag inte vet om det är bra eller dåligt, är att jag hela tiden faller ner på relativt deprimerande teman. Det kanske beror på att jag hittills satsat på mörka, svartvita bilder, att det liksom faller sig naturligt då. Eller så är det för att jag ser ut som hej kom och hjälp mig när jag försöker se glad ut. Jag vet inte. Första kvällen så var tanken rinnig mascara, dvs ”efter gråt”-bilder. Andra kvällen blev väl kanske egentligen mer ”tankfullt” tema på, men mörkt likväl. Tredje gången gillt, då blev det lite blandad kompott. Det blev en nypa ilska, en skvätt deprimerad alkis, och en handfull humoristisk förvirring. Men fortfarande mörkt.

Nämen såatt’ehh… jag vet inte varför jag dras åt det negativa hållet med bilderna. Jag känner inte så. Jag har inte mått dåligt (som förr alltså, alla har vi våra ups and downs) på vad som känns som en evighet nu, vilket är fantastiskt skönt. Ändå känns det mer ”jag” med en rinnande mascara-gråtig bild än en hopp studs livet är fantastiskt-bild.

Jag vet inte.

Vad jag däremot VET, är att det är fantastiskt skönt att ha hittat lite fotoinspiration för en gångs skull, det var ett tag sen sist. My thanks to the fotoklubb!

Åsikter · Hälsan · Teknik

Teori vs ”Learning by doing”

Jag skrev igår ett inlägg om kosläpp, och att jag borde ha blivit bättre på foto sedan dess. Jag citerar mig själv:

Jag menar, som exempel, en av de bilder som jag tyckte var en av de bättre förra året var fotade med dessa inställningar:

Bländare f/16.0
Slutartid 1/800 s
ISO 800

See what I did there? Yeah. No.
Det var för att jag trodde att man skulle ha så ”hög” siffra som möjligt på bländarvärdet som möjligt för att få bättre bilder. Jag kan bättre nu. Faktiskt.

Som svar fick jag den här kommentaren:

isecore skrev:
”Så vad har du lärt dig om bländarvärdet sedan dess? ;)”

Första känslan: Det knöt sig i magen. Det andra var en prestationsångest utan dess like, eftersom denna människa är en sådan som förklarat väääldigt mkt för mig vad gäller foto och fototeori. Så jag ville ju prestera, jag ville ju visa att jag HAR lärt mig något. Men orden kom aldrig fram. Just teorin bakom bländarvärdet är något jag troligtvis aldrig kommer kunna beskriva i ord med korrekta termer. Det går inte. Det fastnar inte i min hjärna. Jag blandar ihop vad som är stor och litet och siffror och öppning och fan och hans moster. Det GÅR inte. Jag övervägde att googla fram ”rätt” svar för att kunna visa det.

Tills jag insåg. Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om jag kan spotta ur mig rätt svar. Eller fel svar! Mina bilder blir vad de blir genom det sätt som jag hanterar kameran. Och så länge jag är nöjd så är det väl inget att ”bråka” om. Missförstå mig rätt, frågan som ställdes var ABSOLUT INTE med syftet att ifrågasätta eller ”förhöra” mig, det är jag helt övertygad om. Däremot att min skruvade hjärna tolkar allt som att jag ska bli bedömd, det är mina ”issues”.

Favoritbild
Favoritbild

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg om vad som gör en bra ridlärare, och hävdade där att man kan vara duktig på något utan att kunna lära ut eller förklara det för andra, på samma sätt som man kan vara duktig teoretiskt på något, men kanske inte kunna prestera på samma nivå som man lär ut. Foto och ridning är en av varje grej för mig. Foto: Jag är hyggligt duktig rent praktiskt, men jag skulle inte kunna lära ut det, och jag kommer nog aldrig riktigt fatta teorin bakom allt. Jag kör på känsla helt enkelt. Ridningen är lite tvärt om. Jag är okej på att rida, kanske lite mer, men långt ifrån riktigt duktig (om jag dömer mig själv). Däremot är jag ganska duktig rent teoretisk, jag har pedagogiken och kunskapen så att jag kan förklara rörelser och moment för andra, och få dem att utföra dem på en lämplig nivå. Även om den nivån är högre än min egen praktiska kunskapsnivå.

Så, vad har jag då lärt mig om bländarvärdet? Säkert massor. Men det får stanna i mitt huvud, så får ni leta rätt svar någon annanstans.

Hälsan

Ibland undrar jag vad fan jag håller på med…

Jag kan bli så himla trött på mig själv ibland. Trött på hur jag tänker, hur jag resonerar, hur jag fungerar, hur jag reagerar. Störande som fan. Idag på affektiva så diskuterade vi mitt behändiga och trevliga lilla kontrollbehov som aldrig någonsin skapar problem för mig. Ha, kul mening! Nej skämt åsido, men jo, jag är väl medveten om att jag har ett alldeles sjukt kontrollbehov emellanåt, och nu tog vi alltså upp det till diskussion idag. Under tiden vi pratade så insåg jag fler och fler saker som jag gör, troligtvis just på grund utan kontrollbehovet men som jag aldrig ens reflekterat över att jag gör, eller varför jag gör dem. Totalt idiotiska småsaker som egentligen varken gör till eller från i min vardag eller i mitt liv.

Jag vill släppa sånt där. Jag blir mer och mer tydlig över att den mesta av min ångest orsakas av känslan av att jag inte har kontroll, och jag vill inte behöva känna att jag ska ha koll på allt hela tiden. Det stör mig, och jag är tämligen övertygad om att det dessutom retar gallfeber på min omgivning. Om inte annat kommer det göra det efter det här, för då kommer ni lägga märke till det lite tydligare ;)

Anyway. Jag har fått tips och idéer på hur jag ska börja jobba på detta, så det känns ju bra. Sjukt läskigt och enormt skrämmande, (för jag vill ju ändå ha kontroll, eller min hjärna vill ha det, än så länge) men ändå bra. Nyttigt.

Förutom det så har jag en period när jag känner mig lurad. Blåst. Jag kan inte riktigt förklara det, det är bara en känsla jag har av att jag är helt och hållet nollad. Inte av någon annan alltså, utan av mig själv. Jag lurar mig själv. Och jag gör det bra. Även det är otroligt frustrerande, när jag väl gör nånting bra så är det negativt för mig själv, haha!

Så ja, jag känner återigen för att ställa frågan som i rubriken; Vad fan håller jag på med? Jag tror att det är dags att börja ta reda på det och få ordning på livet…! Sounds like a plan?

DSC_0116

Dagbok

Trötter

Det har blivit dåligt med sömn inatt. Hela den här veckan, faktiskt. Det har varit mycket tankar, och mycket hosta. Jag vet inte vad som påverkat sömnen mest, men jag tror att det har varit ett ”gott samarbete”.

Nu ska jag snart bege mig iväg till affektiva för första gången i år. Vi kommer börja trappa ner på mötena framöver skulle jag tro, om 6-8 veckor är jag klar med DBT:n och efter det kommer nog det individuella minskas också. Jag är ändå rätt lugn, för som det är nu så är jag inte rädd att de ska ”släppa” mig vind för våg om jag fortfarande känner att jag behöver ha kontakt. Men visst, man vet aldrig.

Till idag skulle jag iaf ha funderat ut vad jag tycker är viktigt att arbeta vidare med i framtiden? Vet jag det? Nej. Är det ett problem? Ja. Alltså har jag något att jobba med: att ta reda på vad JAG tycker, och vad JAG vill, och hur JAG känner kring saker och ting. Inte alltid utgå från vad andra tycker och anser vara bäst. Fast det känns ändå galet avlägset.

Nåja.

Off we go. Snart.

Hälsan

Åh så trött

Idag är det dags för DBT-återpremiär kan man säga. Det har ju varit uppehåll sedan maj eller juni eller något sådant, så nu är det alltså dags igen. Klockan 10 kör vi igång. Gäsp, jag är trött. Tidigare så har gruppen varit kl 13 vilket passat mina icke-existerande sovrutiner bättre, men nu är ju inte gruppen baserad på mig så jag har inget veto i frågan.

Ah well.

Morgonpromenad med jycken nu då, sedan bär det iväg. Wish me luck.

Hälsan

En vecka till DBT-start

Fick kallelsen idag; nästa tisdag kör färdighetsgruppen i dbt:n igång igen. Lite nervöst eftersom det, såvitt jag förstått det, är en helt ny grupp. Eventuellt var det någon från vår förra grupp som också kommer fortsätta, men annars blir det nytt folk. Som tur är så kommer en av ledarna att vara densamma som från vår grupp, så det känns ju tryggt.

Puh.

Idag är med andra den sista någorlunda känslomässigt lugna tisdagen på ett tag framöver då. DBT:n har en förmåga att bli något slags känslomässigt ”Hela havet stormar” för min del, men det är nyttigt. Det ger mig mycket att tänka på, mycket att förhålla mig till. Det är stundvis tungt, men i slutändan nyttigt. Tycker ändå jag har kommit rätt långt sen jag började med dbt, så jag klagar inte.

Jag ser fram emot starten. Även fast jag mer eller mindre är skitnervös!

Djuren i mitt liv · Hälsan · Photoshoot

Det är för lite hästar i mitt liv

Jag fick en enorm släng av hästabstinens igår. Att fota tävlingar är kul, riktigt kul om man kommer nära (som på Kungsnäs häromsistens), men igår stod jag vid en hage och fotade en otroligt fin gråskimmel. Bilderna blev egentligen ingenting att hurra för, hagbilder där man står utanför hagen på ett och samma ställe blir sällan bra, men det spelade mindre roll. Jag bara… Åh, jag behöver häst i mitt liv igen.

På måndag verkar det som att Färsta öppnar igen. Det är dags att ta tag i mitt liv och sätta igång med arbetsträningen, även fast inte FK har fått tummen ur från sin sida. Jag vill komma igång och göra nånting, samtidigt som jag är totalt vettskrämd över att ”backa i utvecklingen”, så att säga. Nu när jag faktiskt mår mer bra än dåligt så kan jag villigt erkänna att jag INTE vill gå tillbaka till hur det varit, och det här med att skapa nya vanor, rutiner och ett ”nytt sätt att leva” känns mer ovisst och skrämmande än vad det känns positivt och spännande. Samtidigt inser jag att det måste ske förr eller senare, och jag vill inte få onda ögat av min omgivning genom att vara hemma ”för länge”. Det har ju redan gått ganska lång tid, jag vet att det rynkas på näsan lite här och där åt det.

Hur som helst. Färsta känns som vinna eller försvinna. Det är hästar. Jag kan hästar. Jag behöver hästar. Klart att det säkert kommer kännas tufft och ovant i början, men när vardagen börjar infinna sig så känns det lite som att det antingen kommer kännas riktigt bra eller så kommer jag backa in i gamla mönster. Gissa vilket av alternativen som skrämmer?

Så ja, jag hoppas det kommer gå bra, och att det kommer kunna stilla min hästabstinens. Jag hoppas även kunna börja rida igen så smått, om så även bara någon gång i månaden på deras morgon- eller förmiddagsridning. Tills dess får jag väl helt enkelt nöja mig med att fota random söta hästar.

Jag vill skjuta mig själv för att jag inte fick med ögonen på den här bilden. Jag fick med halva ögonen, vilket såg ganska wierd ut, så jag klippte bort dem helt… Åhh, gräma sig!
Nämnde jag förresten att utsikten från/över deras framhoppningsbana är helt fantastisk? Vill fota fina hästar där! Folk skulle också bra att fota förstås.

 

Ja…. den var hemskt söt iaf.
Personligt

One of those nights

Jag har en sån där kväll. Allmänt tung i huvud och sinnesstämning. Hjärnan funkar inte riktigt, den har fastnat i en loop som jag inte kommer ur.

Jag har ibland svårt att fatta hur jag kan sätta mig själv i så skumma, och dåliga, situationer om och om igen. Inte alltid samma saker förstås, lite lär man sig ju medan man lever. Jag har blivit bättre sen jag började i dbt:n, jag har blivit mera medveten. Men det är inte enbart positivt. Ibland kan ju själva reflektionerna av beteendet göra att man mår sämre för stunden. Samtidigt som jag vet att det är nyttigt.

Åh, snurrigt inlägg. Snurriga tankar. Snurrigt liv.

Okej. Kanske inte så illa. Men ändå.

 

Åsikter · Musik · Personligt

Det här med självskador och triggers

Jag satt nyss och kikade igenom olika grupper på Dayviews. Det finns många bra grupper där, där människor som är fantastiskt skickliga med sina kameror lägger ut bilder. Jag har två favoritgruppet; Nikon och Riktiga fotoälskare. Vansinnigt vackra bilder där.

Men som sagt, ikväll satt jag och bläddrade runt bland andra grupper, i jakt på något nytt att följa. Hittade gruppen ”Ångest?!” och kunde inte låta bli att titta in. Så här i efterhand så var det ett riktigt dåligt beslut.

Genom DBT:n så har jag lärt mig att människor med borderline, och säkerligen depression och liknande med, har något som kallas för ”stor samsjuklighet”. Man kan säga att dåligt humör smittar, för att göra det enkelt för sig. Och det smittar dessutom ganska rejält, om man är i det läget av sitt humör. Typ. Det vill säga, om jag är trött, redan ledsen eller stressad över något, då är jag mer mottaglig för om någon i min närhet drar åt ångesthållet. Alltså, om någon då skriver eller pratar om hur de mått dåligt och vad de gjorde åt det (i destruktiv mening) så ökar min egen ångest och jag kan dessutom bli rejält triggad att göra detsamma. Inte sagt att jag gör, eller gjort, det, men känslan har dykt upp ganska många gånger.

(Bildkälla)

Jag vet hur viktigt det kan vara att faktiskt få berätta om sådant. Människor som skadar sig själv på ett eller annat sätt gör det oftast i smyg, för om det upptäcks så kan det tolkas som ”H*n gör det bara för att få uppmärksamhet”, vilket då troligtvis skulle leda till mer ångest och mer självskador. Jag har svårt att tänka mig att NÅGON skulle skada sig själv enbart för att få uppmärksamhet. Va fan, har ni känt ett papercut någon gång, eller råkat få hett vatten skvätt på handen när ni lagar mat? Det gör SKITONT. Och det är väl ganska light jämfört med vad tyvärr många gör med sig själva.

Men tillbaka till gruppen på Dayviews. Jag förstår att det känns viktigt för ungdomarna i den gruppen (för jag utgår från att de flesta är tonåringar eller relativt unga vuxna) att få ventilera när de mår dåligt, det kanske är deras enda ”andningshål”, vad vet jag. Men jag känner lite så här; jag mår i dagsläget ganska bra. Inte alltid kalas, men de riktigt mörka dagarna är allt mer sällsynta nu, och ångestattackerna kommer inte lika ofta. Jag blir dock triggad av den gruppen. Ganska rejält dessutom. Jag blir grinfärdig av bilderna och texterna som personerna där lägger upp, inte bara för att det triggar mig men framförallt för att jag inte unnar någon att må så oerhört dåligt som de säkert gör. Det är kroppsdelar med alldeles nya skärskador, det är ”kartor” över kroppen där de ritat ut vart de skurit, bränt eller på annat sätt skadat sig. Det är fruktansvärt, det gör mig illa till mods, och det gör mig ledsen. Det värsta är väl det att om jag, som ändå mår förhållandevis bra, blir så pass berörd och triggad av detta, hur blir det då inte för de som är mitt uppi sitt dåliga mående, som kanske inte tagit itu med det, utan bär allting inombords? De borde ju bli triggade till tusen, samtidigt som detta som sagt kanske är deras sätt att bli hörda utan att behöva ”avslöja” sig själva privat.

Jag blir så ledsen för deras skull…

Men sedan finns det andra självskadebilder som jag nästan kan bli glad av att se. Missförstå mig rätt, inte glad-glad, men… äsch, jag ska förklara. Häromdagen såg jag, i en av de andra grupperna på Dayviews (Nikongruppen), DEN HÄR bilden. Hennes armar är täckta av stora ärr, vilket jag tycker är sorgligt, men å andra sidan är det läkta ärr. Det innebär att hon slutat skära sig, och förhoppningsvis så mår hon nu även mycket bättre. Dessutom får bildtexten mig att bli så glad. Hon blottar sina ärr, och hennes pojkvän och sambo kungör för åskådarna att ”Detta är min vackra flickvän och sambo.” Jag tycker det är fint. Jag blir glad. Då är det inte en trigger längre, utan mer en knuff framåt, typ ”Kan hon så kan du”. Må bra och leva livet fritt från ångest och vånda alltså, inte det där med självskadorna.

Och för att ge det här halvtunga inlägget en piggare avslutning så får ni en låt som jag fastnat stenhårt för, och som faktiskt får mig att må bra. Det är ”Stiftelsen”, med Takida-sångaren Robert Pettersson i täten. Videon känns stundvis väldigt Takida-inspirerad, men de där ”festscenerna” är riktigt sverige-härliga! Texten får ni med, där under!

Stiftelsen – Vart jag än går

Lägg din hand mot min kind och visa mig vägen.
Kommer du ihåg den?
Det känns så skönt och komma hem.
För när du ser mig, blir du lycklig
Om du känner dig ensam, öppna dig då.
Dela med dig av känslan, jag kan nog förstå.

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går.
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.
Vart jag än går, vart du än går.

Du vilar här på mitt bröst.
För mig är du livet, men jag tar dig för givet.
Förlåt jag kan vara dum.
När disträheten tätnar.
Men jag hör dig.

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går

Spela vår låt nu, ta mig med storm.
Kan vi inte dansa som förr, hela natten lång
Bli nu ett med mig darling.
Jag vet att vi kan.
Men sen vill jag hålla din hand.

Om ditt hjärta slår, kommer jag vara med dig vännen vart du än går
Om ditt hjärta slår, kommer jag känna av din själ vart jag än går.

Personligt

Ibland är jag orättvis

Jag är en sån där människa som ibland har hiskeliga humörsvängningar. Detta kan framförallt inträffa om något jag sett fram emot inte blir som jag tänkt/planerat. Då kan jag bli tjurig och allmänt… sur. Jag inbillar mig att det inte går ut överdrivet mycket över ”allmänheten”, samtidigt som jag är väl medveten om att man inte alltid är så diskret och smidig som man kanske tror att man är.

Men nu är det ju som det är med dåligt humör. Det drar oftast förbi ungefär som ett regnoväder, och även om det är fint väder efteråt så är man likförbannat blöt om man varit ivägen mitt under skyfallet. Så funkar det lite med dåligt humör med. Har man väl blivit drabbad så kanske man inte bryr sig om hur trevlig personen är efter ”urladdningen”, och då kanske man inte heller känner sig manad att bortse från att man blivit ”blöt”.

Men ja. Jag är ett borderline-igt mensmonster vilket innebär rejäla regnoväder emellanåt. Shit happens, och då kan jag vara sjukt orättvis. Men det går över, stormen lugnar sig och när jag väl kan se saker nyktert igen så kan jag se mer logiskt på saker och ting igen.

Ja. Bra att veta. Kanske?