Dagbok · Lösenordsskyddat · Personligt

Lösenordsskyddad: Dagens sanning

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Annonser
Åsikter

Kvinnosyn, sexualitet och fetischer

Jag vet inte, jag kanske är lite hemmablind och så vidare, så att jag inte ser att jag är en sån där kvinnoförtryckare. En sån där som högt och tydligt förkunnar att jag gillar läget som det är och inte ser meningen med att förändra saker.

För jag känner inte så. Jag är medveten om att det finns mycket orättvisor och mycket som kan förbättras. Och ja, jag kan se nyttan av ”hen” i vissa fall även om jag inte använder det själv.

Men en sak som kan störa mig är känslan jag får av vissa åsiktsframhävare (jag tänker inte säga feminister för jag tänker inte dra alla över en kam, och jag vet dessutom inte om det enbart handlar om feminister). Sälj grej med tjej till exempel (Det var inte exakt den där reklamen jag tänkte på i första hand, den hittade jag tyvärr inte. Får återkomma med den, men denna får duga tills vidare). I många av dessa reklamer så finns det scenarion som anspelar på dominanta män och undergivna kvinnor. Jag har hört och läst sååååå mycket skit om dessa reklamer. Ja, det anspelar på sex. Det tycker jag inte spelar någon roll. Och ja, jag kan absolut förstå att man kan uppröras av det. Men jag kan också störa mig otroligt mycket på att det ska vara så ofattbart, hemskt, fruktansvärt, med att kvinnan är underlägsen. Faktum är att massor av reklamer anspelar på sex på olika sett. Vad är det som är så hemskt med det? Jag gillar sex, så varför inte? Och ett annat faktum är att MÅNGA människor tänder på det här med maktspel, dominans och liknande. Ska man alltså känna att man är ”fel” och har ”fel” fetischer och sexuella intressen bara för att man tänder på dominanta män och/eller undergivna kvinnor?

Jag hittade den här bilden nedan på internet för rätt längesedan, och jag tyckte den var rolig. Skickade den till en person som jag vet har den ”sexuella läggningen” och vi skrattade gott båda två. Idag hittade jag den återigen, fast på facebook med tillhörande kommentarer:

(bilden är klickbar)

Slap me

 

Nej okej, så ni tycker inte att det är okej att tända på att ge eller få örfilar, fine. Det är helt okej, alla kan inte gilla allt. Men bara för att man har vissa preferenser gällande sitt sexliv så behöver man inte vara en dålig person eller olämplig för förtroendeuppdrag på grund av detta. I så fall borde ALLA detaljer gällande ens privatliv hållas hemligt. Oavsett man är singel eller sambo eller han eller hon eller hen eller hetero eller homo eller bi eller trans eller whatever. För tänk om någon tar illa upp och tycker att man har felaktiga värderingar?

Ja jag vet, jag drog det lite långt nu, men förstår ni hur jag tänker? Om jag var en tjej som kunde identifiera mig med den tecknade bilden ovan, då skulle jag känna mig rätt kass eftersom det tydligen inte är okej att gilla att få en örfil under en avsugning. En örfil är inte samma sak som misshandel eller taskig kvinnosyn. Nu vet jag inte vad den övriga ”misogyna skiten” är för något, för jag har inte tittat. Men jag kan känna att om nu det här med genus och jämställdhet och allt sådant handlar om att inkludera alla istället för att exkludera vissa, då borde man väl också kunna acceptera att det finns människor som tänder på dominanslekar där människor faktiskt inte ÄR jämställda. Och att när de människorna som gillar dessa lekar, rollspel, fantasier, livsstilar eller whatever hittar varandra, så är det också helt okej.

Men vad vet jag. Det här är väl säkert också kvinnoförnedrande misogyn skit som jag sitter och förmedlar. Men då må det väl vara hänt då.

Allmänt

Finns det bara lastbilschaufförer på nätet?

Don’t get me wrong, jag klagar inte. Men jag funderade lite på det. Jag sitter ju en hel del vid datorn, på diverse olika sidor med diverse inriktningar. Då tänker ju jag att det borde vara olika typer av folk på de olika sidorna. Men så verkar det ju inte vara. Majoriteten av alla män som skriver till mig, oavsett om det är intressesidor eller kontaktsidor eller vanliga ”chattar”, är nämligen lastbilschaufförer. Eller någon typ av maskinist. Det slår nästan aldrig fel, och nu har det nästan blivit komiskt.

Av de senaste…. ja, vad ska vi säga… Ja, men av de senaste 10-15 killar som jag antingen träffat, haft kontakt med, dejtat eller varit tillsammans med, så har kanske två, max tre, jobbat med något annat än ”arbete på väg”, eller hur man ska säga. Det är ju helt bisarrt egentligen. Och då vill jag även tala om att det INTE är jag som sökt upp dessa människor! Det är de som tar kontakt med mig! Jag presenterar mig inte heller som ”Erika som har en viss dragning till chaufförer av diverse slag”. Det har nu kommit till en punkt när jag bara skakar på huvudet så fort någon konstaterar att denne är chaufför. Som idag. En man kontaktade mig, och vi bytta några meddelanden fram och tillbaka. Han frågade vad jag gör om dagarna, och jag ställde samma fråga till honom. Han berättade att han jobbar med människor nu, men funderar på att återgå till sitt tidigare yrke. Och vad var då det? Jo, lastbilschaufför. What are the odds liksom?!

DSC_0075

Jag funderade lite på det där. Det är ju egentligen inte så konstigt. Människor som arbetar på väg, på ett eller annat sätt, han kanske inte samma sociala kontaktnätverk på jobbet som en människa i ett kontorslandskap kanske har. Och då är det väl inte så långsökt att man söker sig till nätet för att lära känna lite nytt folk. Det är ju samma som det varit för mig när jag varit hemma och varit sjukskriven liksom, man blir ju lätt lite eremit-ig och då är det skönt att åtminstone kunna socialisera sig lite på internet.

Men, jag tycker ändå att det är helt sjukt att jag mest bara lyckas dra till mig (lastbils)chaufförer. Det kanske helt enkelt är den yrkesgruppen som gillar flickor av min storlek, haha. Inte mig emot, på med varselbrallorna bara så kan vi dejta sen! ;)

Blogglivet

Om zebror och ”gräset är grönare”-funderingar

Idag har jag småpysslat lite med systers blogg. Och något som jag brukar fastna i när jag ska göra nåt är ju att börja läsa. Och fortsätta läsa. Gärna långt (nåja, allt är relativt) bakåt i tiden. Så då hittade jag det här inlägget.

Jag tycker ni måste läsa det.

Jag älskar hur min syster skriver och hur hon associerar. Jag bara älska’rt.

 ”Jag rekommenderar att man i så fall gör slut på en gång. Med hagen alltså.. innan man börjar lukta eller smaka. För det är faktiskt inte så jävla kul för zebraskötaren att komma på morgonen med lite gott fint hö och inse att zebrajäveln redan är mätt..”

Inlägget hittar du här: ”Tanke kring min systers inlägg..”

Åsikter

Hur många krokar får man ha ute?

Jag har funderat lite den senaste tiden. På det här med relationer och dejting och gud vet allt. Jag har tappat bort min singel-manual, så jag blev ju förstås lite förvirrad. Och då tänkte jag främst på det här med hur många man får dejta samtidigt och hur många ”krokar” man får ha ute. Och framförallt – vad säger man om någon potentiell partner frågar?

(”Får” är för övrigt ett begrepp som ska tas med en nypa salt. Och jag utgår från monogama förhållanden. Så, då var förutsättningarna rätt klara va?)

Jag tycker att det här med öppenhet och ärlighet är fina grejer. Men jag vet också att man inte alltid vill höra sanningen. Jag kan bara gå till mig själv. Säg att jag har någon jag träffar eller är på väg att träffa. Frågan som kliar på tungan är denna; Träffar han flera? Har han flera på gång? Ska man svara? Vill jag ens veta svaret? Så, frågan blir därför, ska jag ställa frågan?
Ja: Jag vill veta förutsättningarna?
Nej: Jag vill inte känna mig som en i mängden.

Problemet här blir ju därmed att jag vill ha ett ärligt svar, men jag vill att svaret på frågan ”Träffar du flera?” ska vara nej. Men, i mitt fall så skulle jag nog ställa frågan ändå. Jag vill veta. Även om jag också vet att folk ljuger. Jag vet det mycket väl faktiskt. Men åter till ämnet.

Hur många krokar får man ha ute då, och när ska man börja släppa taget? I det här fallet tänker jag prata internetdejting. Jag har i perioder i mitt liv ”hängt” på diverse olika dejting- och kontaktsidor. Som tjej, även en oattraktiv sådan, så får man ändå förhållandevis många meddelanden. Visserligen är majoriteten av dessa tämligen ointressanta, men ändå. Vissa är ju trots allt intressanta, och det blir en del personer man behåller kontakten med. Problemet för min egen del är mitt behändiga lilla samvete, för när jag börjar närma mig att bestämma träff med någon, så börjar känslan komma krypande att då kan ju inte träffa någon av de andra. För gud förbjude att jag skulle vara en sådan som träffar många samtidigt. Jag vill inte vara en person som träffar många samtidigt, och jag vill helst inte heller träffa någon som träffar många samtidigt. Inte ens i ”dejtingfasen”. Samtidigt är jag helt och hållet för att så länge man inte ”lovat” varandra något, så är det inget som säger att man inte får träffa andra. Men jag tycker ändå att man ska vara öppen med det i så fall, och svara ärligt på direkta frågor.

Herregud vad jag trasslar in mig i mina egna tankegångar. Vi ska se om vi kan få någon ordning på detta.

Jag tror att problemet, åtminstone för mig, kan vara det där att jag skulle vilja hitta någon som har samma sätt att resonera och tänka kring det här med hur många man dejtar och när, utan att man ska behöva ”styra” dens åsikter. Jag menar, om jag (via en nätdejtingsajt säger vi nu, för enkelhetens skull) träffar någon som verkar intressant, då kommer jag automatiskt lägga mindre tid på personer som känns mindre intressanta. Men om personen som jag då är intresserad av ändå sitter och rå-raggar på allt och alla, då är väl kanske inte jag så intressant för den, och är det då värt att lägga tid och energi på? Jag vill ju att han, den där intressanta, ska tycka att jag är tillräckligt intressant och då också kanske se mig som någon slags prioritet. Jag vet inte.

Men då är vi ju där igen. Jag har ju faktiskt ingen aning om vad ”den potentielle” gör när han är själv. Om han tokraggar. Eller bara jobbar. Eller åker bräda. Eller spelar dataspel. It’s all in my head. Såvida jag inte frågar. Och om jag då frågar, kommer jag få ett ärligt svar? Och kommer det ärliga svaret i så fall vara det jag vill höra?

Nej, jag orkar inget mer. Min hjärna håller på att slå knut på sig själv och jag misstänker att varken ni eller jag får ut något vettigt av det här inlägget. Snacka om ordbajs. Men det bjuder jag på. Jag var sugen på att skriva nånting, och nu har jag åtminstone fått motionera fingrarna en liten stund. Det får duga så. Vi nöjer oss så, och sedan får vi se om jag lever mitt liv som evigt singel eller om jag någon gång, mot förmodan, lyckas hitta någon som tycker att jag duger att vara monogam med. Ha!

Godnatt!

Åsikter

Avdelningen dåliga ursäkter

Det är lite fascinerande hur kreativ man kan bli när man kommer ut i friska luften. Jag får aldrig så många blogguppslag som när jag är ute och går med Lillebror, men oftast hinner de försvinna så fort jag kommer in i värmen.

Men en sak funderade jag på. Det här när människor som är i relationer ska förklara för en eventuellt svartsjuk partner varför de inte behöver vara oroliga för att bli bedragna med en viss person… Alltså, så här: Personerna A och B är i en relation, och person A är orolig för att det ska hända ngt mellan person B och en person C. Fler än en gång har jag hört argumentet; ”Du behöver inte vara orolig, C har ju flick-/pojkvän, sambo, är gift.”

Man gör på något vis ”ursäkten” beroende av hur den tredje personen passar in. Jag har aldrig tänkt på hur illa det låter. Ungefär som att OM nu person C hade varit singel eller attraherad av person B, då hade det funnits en potentiell risk för snedsteg. Om man nu ser det så. Erkänn att det låter rätt illa? Jag har inte riktigt tänkt på det förut faktiskt. Jag har nog säkert sagt så själv någon gång, men det är ju inte menat på samma sätt som det låter. För mig har det nog mest varit menat som en förstärkning på hur avlägset det är för mig, dels skulle jag inte bedra någon jag är i en relation med, och ännu mindre göra det med någon som har en egen relation. Att förstöra två relationer, varav en (den viktigaste) var min egen, finns liksom inte på världskartan.

Så, om jag någon gång hamnar i en sådan situation igen, då ska jag definitivt inte använda det argumentet (förhoppningsvis har jag hjärnan med mig och kommer ihåg hur illa det låter), utan istället förklara varför JAG inte skulle vilja ha någon annan.

Personligt

Det där jävla relationsspelet

Det här med relationer tycker jag är intressant. Extra intressant tycker jag det är, när man märker hur man spelar spel i relationer. Och återigen, jag talar inte om sällskapsspel, jag pratar om hur man beter sig för att se hur den andra personen kommer reagera.

Jag såg precis detta på twitter:

  1. MorgonFreeman Sometimes you have to care less, in order to see if they’ll care more. from HootSuite
  2. this quote was generated by twtQuote

.

Det där … Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Jag förstår precis vad som menas med det. Tro mig, tanken har passerat mina tankar fler än en gång i mitt liv. Men varför? Varför ska man måsta bry sig mindre om någon för att upptäcka om den personen bryr sig mer? När jag först läste det så tänkte jag att det i första hand gäller om man är intresserad av någon, men sedan slog det mig att det ju är lika fullt placerbart på ett tioårigt förhållande, till exempel. Jag vet att jag tänkte så både vad gäller Ante och han-som-inte-vill-nämnas-i-bloggen, eftersom jag kände att båda helt enkelt inte brydde sig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag ”provade”, dock. I båda fallen gick det ju utför rätt duktigt ändå och det slutade med att vi gjorde slut, men, och det gäller också båda fallen, så blev båda väldigt mkt mer ”movtiverade” till att visa intresse när jag väl hade gjort slut. Men då var det ju slut för mig. Jag varken orkade eller ville mer, och då är det ju redan försent.

Jag ogillar starkt det här med att spela spel i relationer, även om jag till viss del inser att det väl knappt finns någon relation som är helt fri från det. Men man matas ju med ”tips och trix” från alla möjliga håll när man har huvudbry kring relationer. ”Han gjorde så, vad är då mitt nästa steg?” eller ”Okej, nu sa han så, vad ska jag svara på det för att det ska bli så bra som möjligt”. Och man ältar. Man ältar tills man är blå i ansiktet. Både med sig själv och med vänner. Och allt ska tolkas. Tydas. Och sedan ska man planera sitt ”nästa drag”.

GUD vad jag hatar sånt. Det tar tid, energi och det leder mer eller mindre aldrig till något vettigt.

Fast å andra sidan. Säger man rakt ut till någon att ”Du, jag är nog kär i dig”, då lägger väl han/hon benen på ryggen och springer iväg direkt ändå. Såvida inte känslorna är besvarade. Fast det är de ju sällan. Tyvärr.

And therefor, we keep playing the game…

.

(Jag hittade ett jättegammalt inlägg som jag skrivit om ”relationsspelet”, från 2006. Det inlägget handlar inte om någon speciell egentligen, det var bara nåt jag fick för mig att skriva just då. Det har dessutom en kommentar från min fd arkivskollega Sara, och jag skrattade gott när jag läste kommentaren;

Postat av: Sara

Du är så klok Erika, men jag står fast vid att:Släpp till direkt! För man vet ju faktiskt ALDRIG när man få chansen nästa gång… och det är väl klart han vill fortsätta träffa dig när du väl har visat dina färdigheter i sängen…hehehe”