Yrkeslivet

Vad gör en bra ridlärare?

De senaste dagarna har jag sett många artiklar och länkar som pushar människor att söka olika utbildningar. Det är inte alls konstigt, eftersom det 15 april som är sista ansökningsdag till de flesta utbildningar som startar till hösten. Detta gäller även utbildningen för att bli ridlärare.

Enligt Svenska Ridsportförbundet så är jag inte en ”riktig” ridlärare. En ”riktig” ridlärare ska nämligen ha genomgått Hästskötardiplomering och därefter en utbildning till Ridlärare. Förr var det RIK I och RIK II och allt vad det nu heter, men nu finns det Ridlärarutbildning SRL I och Ridlärarutbildning SRL II. Så här kan man läsa på utbildningsanordnarens hemsida:

Nytt upplägg för ridlärarutbildning

Under 2010 har titulaturen för instruktörer och ridlärare ändrats, numera endast finns en titel, Svensk Ridlärare. Även utbildningen till ridlärare har omarbetats.

Från och med 2011 är det nytt upplägg för ridlärarutbildningen.
Hästsportens folkhögskola genomför på uppdrag av Svenska Ridsportförbundet ridlärarutbildningar på Strömsholm.

Första steget är Ridlärarutbildning SRL I. Utbildningen är 20 veckor med heltidsstudier. Deltagarna ska ha med egen häst. För att bli antagen ska den sökande vara diplomerad hästskötare samt ha genomgått gymnasieutbildning. I urvalet görs ett antagningsprov som består av ridprov och en personlig intervju.

Efter minst ett års praktisk yrkesutövning på ridskola kan man söka Ridlärarutbildning SRL II. Utbildningen är 42 veckor med heltidsstudier och även här ska deltagaren ha med egen häst.

I utbildningarna ingår avläggande av yrkesprov för respektive nivå.

Jag skulle vilja säga att vi som gått Ridskolepedagog-utbildningen är väl förberedda för att arbeta som ridinstruktörer. Men vi är alltså inte ”godkända” enligt SvRF, eftersom vi inte gått enligt deras utbildningstrappa. Jag tycker att det är otroligt synd. Jag anser att det finns många olika faktorer som kan göra dig till en bra instruktör.

Något som kan störa mig ofantligt mycket är att jag får känslan av att ridläraryrket är enbart få förunnat. Det är nämligen inte billigt. Studier i Sverige är generellt sett gratis, givetvis med undantag. Ridlärarutbildningen är ett av dessa undantag.

Kurstid:  5 augusti – 20 december 2013 (20 veckor). Heltid (100%).
Kursort:
 Strömsholm
Kursledare:
 Lärare vid Ridskolan Strömsholm
Kostnad:
 Kurskostnad är 700 kr/kursvecka (ht 2013) och omfattar visst studiematerial och uppstallningskostnad för egen häst. 
I uppstallningen ingår standardfoderstat med strö, 8 kg grovfoder, 4 kg havre/krafft grund och mineraler. Annat foder eller foder utöver detta medföres av hästägaren.
Deltagaren står för utrustning, skoning, veterinärvård samt försäkring.

Kost och logi ingår inte i kursavgiften men ni som önskar boende på RS under kursen är välkomna att kontakta receptionen på 0220-451 07.

Kostnad för studielitteratur tillkommer. Undervisningen är avgiftsfri.
Om kursplats köps upp av Arbetsförmedlingen eller liknande är kostnaden högre, då  statsbidrag inte utgår för lärarkostnaderna.
Utbildningen är studiemedelsberättigad.

Detta innebär alltså en hel del utgifter. I don’t know about you, men sist jag pluggade och hade både bidrag och lån från CSN så fick jag väl ungefär 7000 kronor i månaden. Här har du alltså en utbildning som kostar 700 kronor i veckan, lite drygt 2800kr/månad, hästen ska skos var 6:e till 8:e vecka (säg varannan månad då, för att slå ut det), och beroende på hovslagare så säg 800kr per gång, säg 400kr per månad. (Säg, säg, säg). 3200kr. Och så kurslitteratur då. Förhoppningsvis en engångskostnad, men böcker är dyyyyrt. Precis som till alla andra utbildningar.

Och ja, just det, du måste ju ha en häst också. En ”bra” häst. Du måste inte äga den, men du måste ha möjlighet att ta med den på utbildningen. Hela utbildningen.

Till utbildningen ska du ta med egen häst som ger dig goda förutsättningar att klara utbildningsmålet.
Sökande ansvarar för att häst är lämplig för utbildningen. Om du är osäker, rådfråga behörig Ridlärare eller Ridskolan Strömsholm

Men det här är ju alltså när du har lyckats komma in på utbildningen. Och det är ju inte så ”bara”, faktiskt.

Som jag sa så anser jag att det finns många olika faktorer som kan göra en till en bra instruktör. På samma sätt menar jag att man inte nödvändigtvis behöver kunna behärska alla moment själv, rent praktiskt, för att kunna lära ut dem. Jag tänker närmast på hoppning. Jag kan hoppa. Jag kan teorin bakom det. Jag tycker att det är SKITKUL att lära ut och ha hopplektioner. Men jag vill personligen inte hoppa högre än kanske 80cm. Oavsett hur stor hästen är. Jag KAN hoppa högre, jag har gjort det many times, men jag känner inte att jag VILL. Jag tycker inte att det är roligt att hoppa med hjärtat i halsgropen. Men, för att komma in på utbildningen så ska du visa upp att du behärskar dressyr på LB-nivå och hoppning på 1,00-1,10-nivå.

And there went Erikas chans att någonsin bli ”riktig” ridlärare. Som om jag inte redan vore körd på ”ta med egen häst”-biten, alltså. Och den ekonomiska.

Jag tycker det är synd.

Samtidigt förstår jag trovärdighets-aspekten av det hela. Givetvis är det mer trovärdigt att du kan lära ut något som du själv behärskar rent praktiskt. Det resonemanget köper jag helt och fullt. Samtidigt är det inget som säger att bara för att du kan UTFÖRA något, så är det inte säkert att du kan LÄRA UT samma sak. (Vi hade en professor i matematik som lärare på gymnasiet en period. H*n var alltså otroligt duktig på matte, men klassen satt som frågetecken och fattade INGENTING när h*n förklarade).

Jag läste en artikel häromdagen från en ridlärarträff i Sundsvall. Bland annat står detta:

Välutbildade hästar och engagerade ridlära är ett nyckelrecept.
Inspirera, motivera och uppmana fler att vidareutbilda sig, det är en investering för ridskolan och ridklubben var ett annat recept.

Att kompetens är en bra väg till en framgångsrik idrott, och förening, är ingenting jag alls tvivlar på. Jag håller med helt och hållet. Men det kan vara ganska svårt att få fler att söka sig till ridlärarutbildning med de förutsättningar som är nu för att ens kunna gå utbildningen. Jag vet inte, det kanske är den svenska avundsjukan som talar, men för mig känns det lite som en elitutbildning. (Ja, det finns säkert andra sorters utbildningar med motsvarande krav, där ingen klagar, men nu snackar jag personliga åsikter och häst här!) Dessutom är det ganska begränsat för till exempel mig, som då inte har ”korrekt” utbildning, att vidareutbilda mig utan att behöva börja om från början enligt SvRF’s utbildningstrappa. Det gör ju det hela en anings mer omotiverande. Tyvärr.

Men det är kanske så det ska vara.

(Nu har jag bara nämnt Ridlärarutbildningen, men motsvarande antagningskrav gäller även för Hippologutbildningen. Hittade dock ingenting där om egen häst, men jag misstänker att det är en fördel.)

Nu har jag kanske varit lite väl kritisk mot ridsporten och dess utbildningstrappa här, och som sagt, det kanske bottnar i någon slags avundsjuka i att ”Jag kommer aldrig kunna gå den utbildningen”. Och då får det väl vara så då. Eller så kan vi låtsas att jag är objektiv och analytisk. Jag vill bara mena att jag inte är en dålig instruktör bara för att jag inte har en egen häst och att jag inte vill hoppa 1,10-hinder.

Det är bara det jag vill ha sagt.

Dagbok

Jag tänker, men jag skriver inte

Jag har inte min systers förmåga att skriva om det jag tänker på fast få det att låta som något helt annat. Det är synd. Det kliar lite i fingrarna faktiskt.

Så jag skriver om något annat istället, nämligen om dagen som gått!

Jag har hållit lektion idag! Åh så roligt jag har haft. Första lektionen, privatlektionen, började lite knackigt. Jag hade inte riktigt fantasi till hur jag skulle aktivera en elev i nästan en timme, utan att det skulle kännas tråkigt för henne (eller mig). Men efter en stund släppte det, vi tränade på övergångar och det gick riktigt bra där på slutet! Jag tycker det verkade som att hon var nöjd, och jag var helt klart nöjd med både ryttare och ponny.

En stund senare var det teorilektion. Vi ryktade, visiterade och knoppade. Nu ska det ju erkännas att jag rent generellt är mest haj på det fuskiga vik-knopparna, men jag visade lite olika varianter åtminstone. Dessutom är de rätt gröna på knoppning så jag tror det kommer behövas mer träning och fler demonstrationer oavsett vilken variant de kommer välja. (Ungefär som jag och ‘ett-gummibands-knoppningen’, jag kan den inte alls!). Men jag tycker ändå att det gick helt okej! Sista lektionen var en ”Lilla RS Dressyr”-grupp. En riktigt rolig grupp tycker jag, duktiga tjejer som var med där. Det blev lite Plan B på den lektionen eftersom det låg bommar framme som jag inte ville flytta på (de låg ju där av en anledning liksom) så jag körde övergångar även med den gruppen och det gick riktigt bra! Tjejerna fick jobba på ganska bra och även om det blev svettigt för dem så verkade de vara nöjda. Jag hoppas det, åtminstone.

Tror jag kommer kunna sova gott inatt, brukar bli så efter dagar då jag har gått och varit allmänt smånervös. För det hymlar jag inte med – klart jag var nervös inför dagen. Det är trots allt många år sedan som jag regelbundet höll lektion, dessutom är alla grupper, elever, och ridskolor för den delen, olika. Men jag är helt klart nöjd med dagen.

Efter att jag avslutat dagen på Färsta så åkte jag iväg och handlade. Mötte upp finevän och vi åt gemensam middag på Max. Gott skit! Sedan att det tog ungefär en halvtimme eller något, mer för mig att äta upp min mat än vad det gjorde för honom, det är en historia som vi inte ska gå in på. Men vi kan säga så här; det tar väldigt mkt längre tid att äta och dricka när man försöka hålla sig för skratt!

Nu ska jag ta och kika på Hockeykväll. Timrå har väl i princip åkt ur Elitserien ikväll efter sin 3-8-förlust mot Leksand. Det är ju sktitråkigt förstås, för Timrå och dess supportrar. Men grattis i Örebro och Leksand då som kommer spela i Elitserien till hösten, om inte ett mirakel sker. Det miraklet skulle isf vara att Timrå vinner sina tre kvarvarande matcher, plus att Leksand förlorar alla sina tre kvarvarande matcher, samt att Timrå tar in målskillnaden som i dagsläget är typ 24 mål eller ngt sådant. Ett mirakel krävs det, sa Bill. Mirakel var ordet, sa Bull.

Godnatt.
(om en stund)

Åsikter · Yrkeslivet

Att vara privattränare utan utbildning?

Som vanligt på kvällskröken så sitter jag och slösurfar on the internet och hittar saker som jag inte vet hur jag kommit till. Den här gången hamnade jag på en tjejs hemsida. Hon är skåning (irrelevant egentligen), 25 år gammal och hon söker nya elever. Hon erbjuder hopp- och dressyrträningar, både hemma och hos sina elever. Hon tar emot hästar för inridning, tillridning, vidareutbildning, korrigering av problemhästar, träning och tävling av andras hästar, och även fotografering av hästar, husdjur, porträtt, bröllop och så vidare.

Min spontana tanke; Holy shit, hon lever ju typ mitt drömliv. Inte långt ifrån, åtminstone.

Och då vet jag inte om det är den där klassiska avundsjukan som slår till, eller om jag helt enkelt faktiskt har en poäng i mina tankebanor, för läs här;

MINA ERFARENHETER:

* Haft egen häst sedan jag var 7 år.
* Har ridit till ponnyer och hästar i över tio år.
* Rider in unghästar och vidareutbildar både unga och äldre hästar.
* Håller träningar för ungdomar / barn / vuxna med hästar från 4 år och uppåt.

* Erfarenhet från omskolning av travare till hopp/dressyrhästar.
* Problemlösning med din häst.
* Har unghästvana & hingstvana.
* Tävlat ponny & häst upp till LB i både dressyr och hoppning. (Tränar upp till 1.20m)
* Praktiserat i flera olika tävlingsstall /försäljningsstall som häst /stallskötare och berridare.

* Utbildad klubbdomare inom hoppning.

* Tränar hoppning för tränare med meriter upp till 1,40 hoppning och dressyr för en SM-ryttare.”

.

Jag blir ganska snabbt skeptisk när en person som utger sig för att vara tränare (eller, åtminstone erbjuder sina tjänster som tränare) inte har någon som helst utbildning. Jag vet att man kan vara enormt duktig utan att ha någon regelrätt utbildning, men det är ändå något jag reagerar över. (Klubbdomare i hoppning är egentligen bara en administrativ utbildning, och säger inte så mycket om personens kunskaper). Dessutom skriver hon att hon tävlat både ponny och häst upp till LB i både hoppning och dressyr. Det anges inte på vilken nivå (lok, reg, nat), inte heller huruvida hon gjort det med framgång eller vägrat ut sig varje gång. Obs, jag har kollat upp och sett att hon inte alls ”skämt ut sig” på tävlingarna, men det kunde ju vara en bra grej att ta med, typ ”Tävlat upp till LB med felfria resultat”, eller nåt sånt. Anyway, moving on, det jag tänkte på var även att LB egentligen inte är någon ”jättemärkvärdig” merit. Om man ska verka som tränare, menar jag.  Och att man själv tränat för någon som tävlat upp till 1,40, det tycker jag inte heller är så märkvärdigt.

Jag utgår från mig själv, och då alltså som tränare och inte som tillridare! (Jag är inte en person som skulle få för mig att ta emot hästar på tillridning). Jag har utbildat mig till ridskolepedagog, med inriktning instruktör. Jag har jobbat två år, lite mer, på ridskolor, haft lektioner för allt från knattar till vuxna, både på ponny och häst. Jag har varit lagledare för klubbens dressyrlag i div III. Jag har haft både hopp- och dressyrträningar (föredrar hoppträningar dock). Jag har själv tränat hoppning upp till 1,30 och dressyr upp till MSV-rörelser (dock ej hela program, åtminstone inte på tävlingsmässig nivå). Jag har aldrig tävlat, för jag har inte nerver för det. Jag vill inte. Klubbtävlingar går bra, och då har jag tävlat LC-LB hoppning och LA dressyr.

Vad är det egentligen som säger att jag inte skulle kunna bedriva någon slags träningsverksamhet? Jag är inte helt tappad bakom en vagn. Samtidigt känner jag inte att jag har rätt att ta betalt av någon för en privat träning när jag inte har några ”officiella” meriter, mer än min utbildning.

Jag känner mig lite elak som är så kritisk till den här tjejens hemsida och hennes tjänster. Det är inte för att vara elak som jag funderar över det, det kanske helt enkelt handlar om just det att hon har (eller försöker ha?) det liv som jag vill ha. Tränare och fotograf liksom. Jag tvivlar inte på att hon är duktig på att rida, eller på att hantera hästar. Men det innebär inte per automatik att man är en bra tränare. Själv är jag en bättre tränare än vad jag är ryttare, men eftersom jag inte har några ”tävlingsmeriter” så kan jag inte ”bevisa” att jag vet vad jag talar om, och då skulle jag inte heller få några elever.

Åh, snurrigt inlägg. Är det någon som ens hänger med i vad jag pratar om? Har jag någon slags poäng, eller är jag bara förvirrad?

Djuren i mitt liv · Yrkeslivet

Som man lär, lär man ut

Jag sitter och tittar på ridlektion på Färsta just nu. Gittan har lektion för elever på ett ponnyridläger. Jag känner så väl igen mig! Jag har ridit här, för Gittan och för flera andra instruktörer, jag har varit på läger här. Jag har bara ridit i storhästgrupper, men på den tiden var jag ju varken gammal eller speciellt stor, så det hände att jag fick rida ponny ändå.

Jag fick en liten släng av nostalgi nyss. De pausade efter en galopp och Gittan gick runt till varje elev och frågade hur det känns. Jag minns så väl den känslan, känslan av att vara sedd. Känslan av att min upplevelse uppmärksammades. Det var en grym känsla och något av det bästa med passet då. Oftast svarade man bra, eller att det var svettigt, det behövdes inte mer. Nu när man kan lite mer så kanske man kan slänga in en analys eller en fråga ibland, men det viktiga är ändå att bli sedd.

Det här fick vi även lära oss när jag gick Ridskolepedagog-utbildningen. Se varje barn varje dag. Och det har jag försökt använda mig av när jag själv jobbat som instruktör. Inte för att jag varje gång reflekterar över vikten av att göra det, eller ens varför jag gjort det, men nu när jag sitter här på läktaren så är det så självklart. Så proffsigt. Så viktigt.

Jag saknar att vara instruktör.

Postat med WordPress för Android

Yrkeslivet

Ponnyakuten och polishästar

Satt igårikväll och tittade på söndagens avsnitt av Ponnyakuten, där de hade besök av poliser och deras hästar. De visade ett av sina träningspass, där hästarna fick gå på fladdrande presenning, gå igenom rök från en rökmaskin, få pilatesboll kastad på sig, och en hel del annat. För er som inte sett avsnittet så rekommenderar jag det VARMT! Otroligt imponerande.

Hur som helst så kom jag att tänka på när vi var på studiebesök på Polisrytteriet i Göteborg under vår sista månad som KY-elever. Därför kommer här några filmer och lite bilder från det besöket, som var oerhört intressant!

Observera att man hör en av poliserna ”morra” väldigt högt på de två sista klippen ;)

Hästen fick, som avslappning, putta omkring "bollen" runt ridbanan. Helt på sina egna villkor, långa tyglar. Såg otroligt kul ut!
Träning med flaggor
Uppställda inför nästa uppgift

Ptja, ingen vidare kvalitet varken på film eller bilder, men det är min gamla mobilkamera som fick stå till tjänst. Hur som helst så var det ett enormt intressant studiebesök, och om jag någon gång skulle få chans att se polisrytteriet träna igen så skulle jag ta den direkt. Där kan man snacka om harmoni och förtroende mellan häst och ryttare.

Joanna kan sluta läsa nu.

Har Joanna slutat läsa? Bra.

För övrigt är fuxen i mitten en av de snyggaste hästar jag någonsin sett. Sjukt läcker var han, både till utseende, rörelsemönster och beteende. Grym var han.

Jag är dock övertygad om att han har kamouflage-kläder på sig, han är nog brun inners inne! ;P

Bloggutmaningar och nöjen

Fotolista – Dag tjugosju

En bild som jag alltid skrattar åt

Den har jag ju iofs redan publicerat, nämligen bilden då Ninnie står med rumpan mot kameran och försöker tränsa en högst motvillig Sarabi, älskar den bilden! Hahaha. Men jag ska rota lite i gömmorna och se om nånting lockar fram ett skratt… :)

Ah! Jag hittade en minsann! Den här bilden är tagen hemma hos Han som inte vill nämnas i bloggen, när vi hade en liten klassfest med ky-arna. Vi håller på att spela något sällskapsspel, och Elin (till vänster) försöker övertyga oss andra, medans Anne (mitten) och Madde (till höger) skrattar så de håller på att kvävas! Ett kärt minne!