Åsikter · Media · Teknik

När Hesa Fredrik drog igång ilskan i Stockholm

Igår (9/7) kl 22 startade VMA/Hesa Fredrik sitt tjutande i stora delar av Stockholm. Som norrlänning med relativt få Stockholmskontakter så var detta ingenting jag märkte av förrän efter ca 20 minuter, när SOS Alarm via sin Facebook-sida informerade om att larmet var falskt och att man då skulle undersöka vad som inträffat.

Kommentarerna lät inte vänta på sig. ”Sånt här får inte hända!”, ”Ni är så jävla sämst!”, ”Varför tog det så lång tid innan information kom ut?”.

Notera nu att detta INTE är jag som medarbetare på SOS Alarm som skriver, jag har ingen som helst insyn i vad som hänt.

Jag har dock en gissning, om än helt annorlunda i skala men ändå, och den lyder ungefär så här.

Tänk dig ett elbolag. En dag upptäcker de en akut allvarlig driftstörning som kan komma att påverka ett större antal kunder. I samband med att de bryter strömmen till sina kunder, för att kunna åtgärda felet, så lägger de ut information på sin hemsida, de kanske skickar ut SMS till sina kunder, de kanske meddelar radio eller TV, och de kanske sätter in ett informativt talsvar på sin supportlinje. De är, trots driftstörningen, proaktiva och information når snabbt ut till alla drabbade.

Tänk dig samma elbolag. Helt plötsligt, som en blixt från klar himmel, blir ett större område utan el. Jourhavande tekniker kanske får ett driftlarm, eller ett samtal som informerar honom/henne om att något inträffat. Eftersom jourteknikern får informationen EFTER att denna driftstörning inträffat, kan ju denne omöjligen ha information att ge ut redan inom några minuter. Vad har gått fel? Vi vet inte, vi måste felsöka. Vart sitter felet? Vi vet inte, vi måste felsöka. När får vi tillbaka strömmen? Det vet vi inte, vi måste hitta felet först. Varför blev det så här? Vi vet inte, vi måste undersöka. Med andra ord – det kommer ta lite tid innan de berörda kunderna kan få information angående det inträffade.

Jag tänker att detsamma gäller VMA. I en nödsituation, där VMA aktiveras avsiktligt, så har man informationen i förväg. Man VET varför larmet tjuter i samma sekund som det börjar ljuda över det berörda området. Det är ett medvetet val att starta VMA. Man har redan information att delge lokalradion, för man VET vad det handlar om, och man HAR information som behöver nå allmänheten.

Förstår ni skillnaden? Förstår ni VARFÖR den här incidenten med ett oavsiktligt VMA kommer skilja sig från den dagen då VMA behöver användas skarpt?

Jag säger inte att  man bara ska rycka på axlarna åt det som hände. Jag tycker absolut att det ska utredas, vad, varför, hur osv. Jag tycker också att det är olyckligt att flera av våra viktigaste telefonnummer enligt uppgift inte gick att ringa. Jag tycker också att det är problematiskt att både SOS Alarms, Polisens och MSB’s hemsidor inte orkade med den anstormning av informationssökare som denna händelse ådrog sig, utan istället kraschade. Så borde det inte vara.

Men jag tycker också att det är problematiskt att så många försöker ringa 112 för att få information. Det är fel!

112 ringer man bara i nödfall! Vid fara för liv, egendom och miljö. INTE för att få information.

113 13 ringer man om man vill ha information om olyckor och kriser.
114 14 är polisens ”mindre akuta” telefonnummer.

Jag förstår att människor blir rädda och upprörda när varningslarmet börjar tjuta kl 22 en söndagskväll. Jag har full förståelse för att man jagas upp. Däremot kan jag önska att folk kunde lära sig att ta åtminstone tre djupa andetag och faktiskt försöka använda insidan av huvudet innan man börjar gapa om hur anskrämligt dåligt saker och ting sköts.

Allmänt · Blogglivet · Hemmet · Vardagen · Yrkeslivet

Lite bloggsug!

Tre inlägg på mindre än en vecka? Kors i taket.

Jag skrev ett inlägg på ett forum för några dagar sedan. Forum och ämne är oviktigt, jag fick dock en kommentar som inleddes med ”Detta var ett av de mest välskrivna inlägg jag sett på […] på länge!”. Det var nog faktiskt där som blogglusten dök upp. Jag KAN ju skriva. Jag är ganska bra på det. Förhållandevis, åtminstone. Jag tycker det är roligt att skriva, men jag har inte tagit mig tid att göra det på väldigt länge. Och så har jag inte direkt haft så mkt att skriva om. Mitt jobb på SOS Alarm KAN jag inte skriva om, på grund av sekretess. Och det är ju inga konstigheter, det har jag inget behov av att göra. Däremot så kan jag ju faktiskt skriva om mitt ”jobb” (ja, det är en hobby) som fotograf och om hur livet ser ut här uppe i Ramvik.

Ramviksliv
Ramviksliv

Det är förresten kanske också en anledning till att jag slutade blogga. Jag flyttade hem till Sundsvall igen, och väl hemma fanns det ju ingen att direkt skriva för. Jag var inte 70 mil borta från vänner och familj, jag var på sin höjd några kilometer bort. Jag är iofs inte jättelångt borta nu heller, men det är trots allt strax över 8 mil till Sundsvall numera, och jag kommer på mig själv att tycka att det är lite jobbigt att åka till ”storstan”. (Men när jag väl kommer dit så undrar jag varför jag någonsin flyttat därifrån!?).

Oh well.

Ikväll är det, apropå jobb, dags för julbord med mina kära kollegor från SOS. Jag tycker personligen att det är väldigt tråkigt att inte TAB och SoJ har jubord tillsammans, men what can you do. Det är bara att gilla läget. Magnus ska följa med som min +1, och det ska bli kul. Han ska ryktesvis vara nykter enligt honom själv, något jag uppskattar VÄLDIGT mkt med tanke på dunderfyllan han hade förra helgen när vi var på hans jobbs julbord. Erika was not a happy girlfriend kan vi sammanfatta den kvällen/natten med. Erika was även a little bit (haha) skadeglad åt den ”milda” bakfyllan som drabbade the boyfriend ;) meeeen, nu ska vi inte vara sånna.

Nu ska jag promenera till nedervåningen och ta mig lite lunch, så jag står mig tills det är dags för go-mat ikväll!

Hoj hoj!

Allmänt · Dagbok · Vardagen

En svårslagen helg

Jag måste bara få säga det. Jag har haft en sån ruggigt bra helg så ni anar inte. Eller jo, ni anar säkert eftersom de flesta redan vet om vad min helg har innehållit, men ändå!

Fredag:
Fördelsdag! Yaaay! Massvis med gratulationer, Andreas, pappa+syster och T sjöng för mig (jag fick alltså tre sånger). Jag jobbade 6-14:30 och hade en bra och trevlig arbetsdag. Gode gud så bra jag trivs på mitt jobb! Efter jobbet åkte jag till ICA Maxi för att handla det sista inför tårtbaket. När jag precis hade betalat ringde mobilen, det var min chef. Jag var helt övertygad om att han tänkte be/säga åt mig att jobba övertid i helgen eftersom jag visste när jag åkte från jobbet att vi skulle vara underbemannade i helgen, men jag hade lite fel. Han ville att jag skulle jobba – men inte övertid. Samtalet rörde nämligen mina tester på Rekryteringsmyndigheten, jag hade tydligen gjort ett ”jäkla bra jobb” där nere vilket innebar att jag skulle få ”behålla mina arbetskläder”. Jag får alltså fortsätta på SOS! Nu blir jag provanställd och kommer alltså även få den sista delen i tjänsten vilket är jourtele. När jag ska få den utbildningen vet jag inte, men jag tror inte det kommer dröja jättelänge. Bästa tänkbara presenten alltså!

Eftermiddagen blev rätt lugn. Andreas kom hit en sväng efter jobbet, sedan åkte han iväg en sväng igen. Strax därefter kom pappa och sedan syrran och Evelin. Fikade lite gott sen åkte pappa iväg. Syrran och Eve stannade kvar en stund till och sedan kom Andreas tillbaka med. En stund senare åkte syrran iväg och ersattes snart av mamma och Leif. Klockan var väl kanske runt 20 när jag blev ensam hemma igen, det blev lite tv och allmänt slapp, och sedan tidigt i säng. Man blir trött av att kliva upp klockan 4 på morgonen!

Lördag:
Fotograferingen som var inplanerad blev tyvärr inställd även fast det var fint väder, vilket var synd. Men jag fick dagen att gå ändå. Det var fälttävlans-EM på tv, massa timmar med terrängritter, vilket passade mig fint. Klämde in en middags-tupplur där med, sedan åkte jag till Birsta och köpte en tröja, sedan blev det hem igen och göra sig redo för kvällen.

Jag, syrran och Emma M skulle nämligen gå ut på krogen! Vi träffades hemma hos mamma och Leif på kvällen och tog ”fördrinkarna” där. Väldigt trevligt tycker jag, både min syster och min Emmo är finfina människor ;) Senare hamnade vi på E-street (mitt val) och insåg väl där att Espan alltid kommer vara Espan, det var mest äldre människor där, men jag tycker ändå att det var ett himla trevligt ställe! Liveband, trubadur och karaokee! Jag var döööödligt sugen att sjunga, men var väl kanske inte berusad nog för att våga ;) Inte heller hittade jag någon låt som jag verkligen ville sjunga, så det blev bara till att titta på de som hade mod nog att göra det. Det lät inte alltid vackert, men det var några som förvånade. Favoriten var en karl som sjöng Otis Redding – Hard to handle. Han gjorde det BRA! Och så såg han inte tokig ut heller ;)

Vi fick skjuts hem vid 01-tiden, så det blev inte så sent. Inte hela världen det. Vi ska göra ett nytt försök framöver, och då kanske på ett ställe som är mer likt oss i ålder ;)

födelsedagsutgång
Syster, Emma och jag!

Söndag:
Slappedagen av alla slappdagar. Inte det minsta bakis, vilket var gudomligt skönt. Men så hade jag ju knappt ens blivit berusad på kvällen heller. Det blev mera EM-tittning, denna gång banhoppning, och Sverige tog lagsilver vilket ju var finemang. Framåt eftermiddagen/kvällen pratade jag med Andreas i telefon och vi kom in på ämnet min defekta bil (en livslång följetong oavsett bil!?) och insåg att den delen som troligtvis behövs för att laga mitt trasiga lyse kostar 1850kr, begagnad. Oh joy… Men så kom han på att han har en vän som har en likadan bil som mig, samma modell med typ ett års skillnad, och den bilen används inte. Så jag fick numret till sagda vän och fick ringa och fråga om han kunde tänka sig att låna ut den delen så att vi åtminstone kan se om det är den som felar i min bil. Och det fick jag! Wow. Snacka om generös människa. Jag har träffat honom en gång tidigare, men vi känner ju inte varandra, så att han vill låna ut den för att hjälpa mig känns ju helt fantastiskt. Jag upphör aldrig att förvånas över människors vänlighet och hjälpsamhet ♥

Någon timme senare hörde lillasyster av sig och var i akut behov av […]. Eftersom jag hade en över så åkte jag dit  med en leverans och fick då samtidigt se det söta lilla gårdshus som hon bor i från och med igår. Verkligen jättemysigt. Jag var väl där nån timme innan det blev hemfärd igen, alltid lika trevligt att umgås med lillasyster.

Så ja, så har min helg varit. Helt awesome med andra ord.

Slå den om ni kan!

Allmänt

Imorgon gäller det

Imorgon åker jag ner till Sthlm igen. Det är dags för den andra, och såvitt jag vet slutgiltiga, testdelen för jobbet på SOS Alarm. Ett nytt simultantest ska göras där, hemma har jag fått göra två personlighetstest (via datorn) och imorgon får jag då ”omdöme” efter dessa tre tester. Förra gången fick jag svar direkt efter simultantestet om jag hade lyckats med det eller inte, så jag hoppas att det är likadant den här gången. Om jag lyckas, vill säga. Annars kan de få avvakta så slipper jag grina på tåget hem ;P

Nej, men faktum är att jag inte är jättenervös över själva testerna. Jag är mer nervös inför att faktiskt hitta dit, både tunnelbana och promenad ska avklaras, och vägbeskrivningen kändes väl inte som den mest simpla i världen, men det visar sig väl. Får programmera in taxibolagens nummer i telefonen i förebyggande syfte kanske ;P Men jag har ju lite ”gå-vilse-tid” åtminstone, jag kommer ner 9:40 och jag ska vara på Rekryteringsmyndigheten kl 12.

Puh.

Nu blev jag mer nervös. Men det går säkert bra :)

Nu ska jag åka iväg och handla lite smått inför morgondagen, typ frukost och nåt att ha på tåget på morgonen. Sedan blir det kvällsprommis med vovven och sedan dusch och sova. Tåget går 6, så egentligen borde jag väl egentligen ha varit på väg mot sängen, men nu blev det som det blev den här kvällen. Får sova på tåget (haha, önsketänkande).

Wish me luck!

När en lastbil passerar på E4 vid Midlanda mitt i natten, då kan man få en sån här bild.
När en lastbil passerar på E4 vid Midlanda mitt i natten, då kan man få en sån här bild.
Yrkeslivet

Jag saknar ord!

Jag hade tänkte redan igår att jag skulle skriva något om min första dag på det nya jobbet, men ärligt talat så hittar jag inte riktigt orden. Får se om de kommer nu när jag väl sätter igång att skriva. Men jag kan säga så mycket att jag hade en sjuuuuukt bra första dag!

Var där i god tid innan jag skulle börja, när jag klev ur bilen så var det en kille/man som klev ur en bil samtidigt som mig och han gick mot dörrarna. Han stod vid dörren och knappade på porttelefonen utan framgång (han glömde ”ring”-knappen så då hände ju inte så mkt), och när jag kom fram så frågade han om det var jag som var Erika. Jo, det var ju jag som är Erika. ”Ah okej, det är jag som är Peter!” säger han som om det vore självklart. Jag lär väl ha sett ut som ett levande frågetecken. ”Ja det är jag som också ska börja idag”. Sedärja. Han visste mer än mig i den frågan, men vad gör väl det :P Vi fick komma in rätt snabbt iaf, träffade chefen (Jocke, som jag för övrigt jobbat med tidigare, på Eniro 118118), småpratade lite och sedan fick vi börja medlyssna direkt.

Jag satt med en toktrevlig tjej och vid bordet bredvid satt en minst lika trevlig tjej. Vi surrade på som om vi aldrig gjort annars – jag kände mig hemma och som ”en i gänget” på en gång! Såååå himla skön känsla! Allt eftersom man pratade med de övriga så märktes det ju att de var minst lika trevliga och sociala och att det var en arbetsplats men riiiktigt trevlig stämning i gänget! Efter lunch så hade vi lite kort genomgång med Jocke kring schema, avtal och sådana bitar, vi kikade lite på lokalerna och sedan blev det mer medlyssning tills dagen var slut.

Som sagt, jag hittar inte riktigt några bra ord, men det var en riiiktigt bra första-dag. Fick en bra bild av vad jobbet ”går ut på”, vad vår uppgift kommer att vara, hur schemat kan se ut, vad som gäller, osv osv osv. Jag är så dunderpositiv till det här så ni anar inte.

Är det måndag snart? :)

Yrkeslivet

Det var en gång en tjej som fick ett jobb

Jag kan inte riktigt förstå det. Det känns lite som att jag drömt, eller inbillat mig. Jag misstänker att det kommer fortsätta kännas så tills jag faktiskt står i byggnaden och ska börja jobba. För jo, det är ju faktiskt så.

JAG HAR FÅTT JOBB!

Efter att ha varit ”utanför arbetsmarknaden” i över två år nu så är det ÄNTLIGEN dags att sätta igång igen. Känns så himla positivt och verkligen helt underbart. Jag är så taggad så ni anar inte.

Det har varit väldigt intensiva två veckor kan man säga. De ringde från SOS Alarm på måndagen för två veckor sedan, och frågade om jag var intresserad av, och hade möjlighet, att börja jobba med kort varsel, och om jag trodde att jag hade ”förmågan” att gå igenom deras utbildningsprogram i ”snabbtakt”. Jag sa givetvis ja (jag är ju perfekt, det vet ju alla! Hrm) och han sa att de skulle kolla igenom om det var möjligt och att jag i så fall skulle bli kontaktad av en kvinna från Stockholm för att åka dit och göra några tester. Inom ett par dagar var jag ”fullbokad” inför kommande vecka: intervju på måndagen, Stockholmstesterna på onsdagen och drogtest på torsdagen.

Intervjun var en väldigt kort historia, och han jag träffade sa även att de inte kommer göra någon väldigt grundlig intervju nu utan väljer att lita på det den sökande skrivit i brev och cv. Men det var väl ungefär som ett informationssamtal och sedan fick jag se själva lokalerna där man sitter och arbetar. På onsdagen var det dags att åka till Sthlm. Fick hjälp med att hitta dit jag skulle och sedan var det full fart. Det första testet av ett simultantest, där man skulle lösa ca 7-8 uppgifter parallellt i 30 minuter. Det gick förvånansvärt bra och jag fick beröm över hur lugn och metodisk jag hade varit, vilket kändes sjukt bra. Äntligen kom tvångstankarna till nytta, kan man säga ;) Det andra testet var desto svårare, det var ungefär som högskoleprovet/nationellt prov, med framförallt matte, geometri och ordkunskap. 50 frågor skulle besvaras på 12 minuter, needless to say så hann jag knappt svara på hälften, och känslan var väl att jag lika gärna kunde bli underkänd som godkänd. Det sista provet skulle dessutom inte rättas på plats, utan jag skulle få svar ”till veckan”.

På torsdagen skulle jag göra drogtest  hos Previa. Inte så mycket att säga om det förutom att de inte lyckades få något blod av mig. Jag vet ju om att jag är svårstucken, och de lyckades alltså inte. Istället kom vi överens om att om jag blir godkänd på testet, så skulle jag åka till lab på sjukhuset och ta blodprovet där, och om jag inte blev godkänd så var det ju ingen mening att göra testet ändå.

Och ja, godkänd blev jag ju tydligen på det där provet! Jag fick nämligen ett mail på fredageftermiddagen där det stod att jag var godkänd och att de därför ville att jag skulle lämna två referenser. Jag hade visserligen redan skickat med referenser när jag skickade in min första ansökan, men att jag nu fick göra det igen var faktiskt mycket bättre. Efter lite peppning från syster, finevän och Ann-Sofie ringde jag nämligen upp till ComHem för att på chans se om min gamla FM (floormanager) kom ihåg mig och ville ge mig referens. Hon mindes mig väldigt väl och vi surrade på en bra stund, och hon hade inga problem med att jag angav henne som referens. Kändes verkligen SKITBRA!

Ja, så blev det! I måndags var jag iväg till lab och gjorde blodprovet, och igår ringde gruppchefen från SOS och frågade när jag ville börja. HURRA! Så, troligtvis i slutet på nästa vecka kommer jag få börja medlyssna, sedan börjar utbildningen veckan därpå. Herregud vad det här känns bra.

"Who's got a big smile and a new job? THIS GIRL!"
”Who’s got a big smile and a new job?
THIS GIRL!”

Men, ingenting är ju skrivet i sten än. För det första så är man ju alltid på prov i början, men dessutom kommer jag måsta göra ytterligare tester (simultantest och personlighetstest) i slutet av sommaren, och då även genomgå läkar- och psykologundersökning om jag vill vara kvar. Så risken finns ju att man då inte blir godkänd och då alltså inte får fortsätta, men jag HOPPAS att jag kommer trivas och göra ett bra jobb, och att jag då även fixar testerna och undersökningarna i slutet på sommaren. Men det är ett senare ”problem”, nu är jag bara glad! :)