Konsten att hålla käft

Jag har lust att skrika ut varenda tanke jag har i huvudet, varenda känsla jag har i kroppen. Skrika åt dig, för att du är så jävla jobbig. Skrika åt dig, för att du behöver höra det. Skrika åt dig, så att du någon gång ska fatta. Ruska om dig, få dig att någon gång inse fakta och släppa skulden. Skrika åt dig. Bara skrika.

Och sedan kan du byta ut dig mot mig.

Okej, nej, så illa är det inte. Faktiskt inte. Men just nu, just ikväll, är det massor med tankar och känslor som bara ligger och puttrar och jag skulle behöva lyfta på locket lite. Bara lite. Glänta lite, så att det inte kokar över. Men ja… Vissa saker… Äsch, skit samma. Jag är bra på det här med att hålla tyst om vissa saker. Kanske lite för bra?

Nåja.

Det var bra terapiarbete att ägna två timmar åt paketinslagning ikväll, men så fort det var klart så dök tankarna upp igen. Jag ska försöka sova nu, och hoppas på att morgondagen blir bättre. Då kan jag, om inte annat, sysselsätta tankarna med hundutställning eller hästtävling. Good shit.

Good night.

The botten is nådd

Det kommer en punkt när man bara känner att ”Nu får det vara nog”. Det kan handla om hur man tillåter sig att behandlas av andra, det kan handla om hur man själv beter sig mot andra, eller hur man beter sig mot sig själv.

Ibland får man känslan av att man har en ganska ”äkta” bild av sig själv. Inte förrän man ser vad andra ser, så inser man att det är hög tid för en förändring. Den tiden är nu, kan man säga.

Jag tänker inte gå närmare in på det hela, jag känner bara att jag nått en punkt då jag inser att det inte är hållbart längre. Det går liksom inte. Jag vill inte mer.

Och som avslutning på det så får ni se en av de otroligt fina bilderna som tagits i helgen. För ja, de är ganska fina även trots att det är jag som är motiv…! Fotografen är awesome dock :)

Konsten att hålla sig för skratt

Let me sleep on your shoulder

Jag har funderat lite på det där med att sova med någon annan. Jag har läst en hel del gamla Vecka 6-inlägg idag, och det allra första temat där var just Sova ihop. Det var dock innan jag hade upptäckt det hela.

När jag var yngre hade jag väldigt svårt att sova tillsammans med ngn annan. Jag sov dåligt. Kan bero på att jag aldrig egentligen fick in någon ”vana” på det hela, men ändå. Min första pojkvän sov jag med kanske en gång i veckan. Vi bodde båda hemma, jag gick i gymnasiet och han var arbetslös. Han spelade enormt mycket dataspel på den tiden, så när jag väl sov där så gick han oftast inte och la sig förrän 5-6 på morgonen. Han hade dessutom en förmåga att armbåga mig i ansiktet när han sov (absolut inte med flit), så det hände ganska ofta av de gångerna jag sov där att jag sov antingen på soffan i hans rum eller i gästrummet.

Sedan när jag flyttade ner till Jönköping så träffade jag han som inte vill nämnas i bloggen. Faktum är att honom sov jag bra med från första natten. När jag träffade honom så hade jag varit sjukskriven i fem månader och knappt sovit alls på den tiden. Jag antar att det blev en trygghet med honom, och jag sov som en stock. Ännu bättre sov jag när ”vi” skaffade en dubbelsäng hemma hos honom. (Det där är ju en historia för sig egentligen, hans brors två 90’s-sängar stod på vinden, och när jag en dag var ”ensam hemma” så flög fan i mig, jag möblerade om, hämtade ner de två sängarna från vinden, och fixade till det. På egen hand. Hur jag lyckades vet jag inte riktigt, men tungt var det.) Hur som helst, med honom sov jag bra.

Sedan kom finevän in i mitt liv och våran vänskap har ju varit lite annorlunda än hur det kanske brukar vara. I början sov jag inte jättebra med honom, men sedan tvärvände det, och jag sov helt sjukt bra med honom. Även om vi bara vistades i samma lägenhet så sov jag som en stock. När jag blev sjukskriven nu senast så spenderade han en hel del tid med mig (min ängel), och det var i princip endast då jag kunde sova ut. Slappna av. Det var skönt.

Jag sov bra med S också. Och pannkakan. Och det har funnits någon sovkamrat efter det med som det funkat helt okej med. Men det finns en sak som jag verkligen totalälskar, men som jag nog bara kunnat göra med två personer hittills (sluta tänka snusk, jag vet att du gör det!)

Att sova med huvudet på någons axel. När han ligger på rygg och man ligger med huvudet på hans axel, samtidigt som han håller om en. Jag ÄLSKAR den känslan. Men även om jag tycker om, eller älskar, personen jag sover med, så är det alltså långt ifrån ofta jag har sett det som bekvämt, eller ens genomförbart, att sova på det här viset. Det är så individuellt, det beror på hur mkt man rör sig när man sover och framförallt på hur nära inpå någon annan man kan och vill vara när man sover. Jag älskar att skeda tillsammans när man ska sova, eller när man sover, men jag tycker det är skönt att vara en bit ifrån med. Men som sagt.

Den känslan. Jag älskar den.
Det är trygghet i ett nötskal.