Dagbok

Vakta din tunga

Det är utmattande. Att hela tiden gå omkring och fundera över vad man kan eller inte kan säga, hur man ska eller inte ska reagera. Vakta tungan. Bete sig rätt. Reagera. Reagera inte. Säg rätt sak. Var tyst. Att hela tiden vara på sin vakt. Varenda vaken minut.

Jag orkar inte. Det suger ut all min energi.

Jag är så trött…

Annonser
Åsikter

Saker som människor i relationer gör

Det finns saker som människor i relationer gör. Små egenheter. Eller ska jag säga; det finns saker som KVINNOR i relationer gör. För jag har nämligen inte upplevt samma beteenden från de manliga vännerna som jag har/haft. Det jag pratar om är behovet av att redovisa vad partnern gör för att sedan berätta om deras egna förehavanden utefter vad partnern gör.

Till exempel:
Jag: Vad gör du?
Kvinna i förhållande: Ptja, gubben kollar på fotboll så jag sitter och spelar dataspel.

Jag: Vad ska du göra ikväll?
Kvinna i förhållande: Karln ska vara hemma så vi ska väl kolla på film.

Jag: Ska vi hitta på något på lördag?
Kvinna i förhållande: Jag ska bara kolla med sambon först, så återkommer jag.

.

Jo jag vet, i det sista fallet så kan det handla om hänsyn till ifall partnern har andra planer, ifall det behövs barnvakt eller liknande, men ändå. Det är något slags action-reaction-mönster. Jag har funderat på det men, åtminstone inte i samma utsträckning, inte märkt samma sak bland män.

Mamma är till exempel mästare på att redovisa både hennes och Leifs förehavanden emellanåt, det gör mig ingenting, det är bara något som jag lagt märke till. När man väl ”vet om det” så blir det snarare lite underhållande! Men i många andra fall kan det nästan bli lite provocerande. Ungefär som att folk i relationer tappar förmågan att ta egna beslut. Don’t get me wrong, jag skulle säkert göra likadant i en relation, jag vet inte, men jag reagerade på själva företeelsen.

Men jag undrar, ligger det något i det? Är det en ”tjej-grej”, eller gör killar likadant? Har singlar, tjejer eller killar, något motsvarande beteende?

Vardagen

Konsten att hålla käft

Jag har lust att skrika ut varenda tanke jag har i huvudet, varenda känsla jag har i kroppen. Skrika åt dig, för att du är så jävla jobbig. Skrika åt dig, för att du behöver höra det. Skrika åt dig, så att du någon gång ska fatta. Ruska om dig, få dig att någon gång inse fakta och släppa skulden. Skrika åt dig. Bara skrika.

Och sedan kan du byta ut dig mot mig.

Okej, nej, så illa är det inte. Faktiskt inte. Men just nu, just ikväll, är det massor med tankar och känslor som bara ligger och puttrar och jag skulle behöva lyfta på locket lite. Bara lite. Glänta lite, så att det inte kokar över. Men ja… Vissa saker… Äsch, skit samma. Jag är bra på det här med att hålla tyst om vissa saker. Kanske lite för bra?

Nåja.

Det var bra terapiarbete att ägna två timmar åt paketinslagning ikväll, men så fort det var klart så dök tankarna upp igen. Jag ska försöka sova nu, och hoppas på att morgondagen blir bättre. Då kan jag, om inte annat, sysselsätta tankarna med hundutställning eller hästtävling. Good shit.

Good night.

Personligt

Det där jävla relationsspelet

Det här med relationer tycker jag är intressant. Extra intressant tycker jag det är, när man märker hur man spelar spel i relationer. Och återigen, jag talar inte om sällskapsspel, jag pratar om hur man beter sig för att se hur den andra personen kommer reagera.

Jag såg precis detta på twitter:

  1. MorgonFreeman Sometimes you have to care less, in order to see if they’ll care more. from HootSuite
  2. this quote was generated by twtQuote

.

Det där … Ja jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Jag förstår precis vad som menas med det. Tro mig, tanken har passerat mina tankar fler än en gång i mitt liv. Men varför? Varför ska man måsta bry sig mindre om någon för att upptäcka om den personen bryr sig mer? När jag först läste det så tänkte jag att det i första hand gäller om man är intresserad av någon, men sedan slog det mig att det ju är lika fullt placerbart på ett tioårigt förhållande, till exempel. Jag vet att jag tänkte så både vad gäller Ante och han-som-inte-vill-nämnas-i-bloggen, eftersom jag kände att båda helt enkelt inte brydde sig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag ”provade”, dock. I båda fallen gick det ju utför rätt duktigt ändå och det slutade med att vi gjorde slut, men, och det gäller också båda fallen, så blev båda väldigt mkt mer ”movtiverade” till att visa intresse när jag väl hade gjort slut. Men då var det ju slut för mig. Jag varken orkade eller ville mer, och då är det ju redan försent.

Jag ogillar starkt det här med att spela spel i relationer, även om jag till viss del inser att det väl knappt finns någon relation som är helt fri från det. Men man matas ju med ”tips och trix” från alla möjliga håll när man har huvudbry kring relationer. ”Han gjorde så, vad är då mitt nästa steg?” eller ”Okej, nu sa han så, vad ska jag svara på det för att det ska bli så bra som möjligt”. Och man ältar. Man ältar tills man är blå i ansiktet. Både med sig själv och med vänner. Och allt ska tolkas. Tydas. Och sedan ska man planera sitt ”nästa drag”.

GUD vad jag hatar sånt. Det tar tid, energi och det leder mer eller mindre aldrig till något vettigt.

Fast å andra sidan. Säger man rakt ut till någon att ”Du, jag är nog kär i dig”, då lägger väl han/hon benen på ryggen och springer iväg direkt ändå. Såvida inte känslorna är besvarade. Fast det är de ju sällan. Tyvärr.

And therefor, we keep playing the game…

.

(Jag hittade ett jättegammalt inlägg som jag skrivit om ”relationsspelet”, från 2006. Det inlägget handlar inte om någon speciell egentligen, det var bara nåt jag fick för mig att skriva just då. Det har dessutom en kommentar från min fd arkivskollega Sara, och jag skrattade gott när jag läste kommentaren;

Postat av: Sara

Du är så klok Erika, men jag står fast vid att:Släpp till direkt! För man vet ju faktiskt ALDRIG när man få chansen nästa gång… och det är väl klart han vill fortsätta träffa dig när du väl har visat dina färdigheter i sängen…hehehe”

Åsikter

Det där med Expert-konkursen och rean

Jag hittade det här inlägget bland mina utkast. Lite inaktuellt nu visserligen, men eftersom jag har hund, affektiva, tandläkare (tdl kommer leda till ataraxdrogad) på schemat så kommer det inte komma så mkt mer vettigt ur mig idag. Ni får därför nöja er med ett gammal, men dock tidigare opublicerat, inlägg.

.

Okej, lite sist på bollen kan man säga. Jag har tänkt skriva om det tidigare men har inte kommit mig för, och sedan i onsdags när jag var iväg och handlade så hörde jag två kvinnor gå omkring och prata (ja, jag tjuvlyssnade) och därför tar jag nu tummen ur och skriver lite istället. Bättre sent än aldrig?

Expert gick ju i konkurs som ni säkerligen vet. Sedan blev det rea. Sedan grinade folk ut i media om hur det redan var utplockat i butikerna när de första kunderna kom, och – CHOCKEN – de hade inga mer varor i lager! Skandal!

Oh my god. Folk.

De två kvinnorna som jag hörde på affären idag tyckte att det minsann var skandal att rean redan var slut. De hade ju inte hunnit handla nåt! De pratade om hur de läst om att det var utplockat redan i reastarten, och spekulerade i att nog de anställda gått omkring och ”tjuvhandlat” och fått reapris på grejer redan innan den stora massan fick chansen. Skandal! Men sedan hade de ju läst nåt om att Expert kanske hade sålt ut delar av sitt sortiment till konkurrenter eller samarbetspartners i Sverige eller utomlands för att – hör och häpna – tjäna mer pengar! SKANDAL! Att de har MAGE att försöka tjäna pengar utan att ge allmänheten en chans att göra sig ett klipp.

Åh herregud.

Jag rörde mig i annan riktning, bort från kvinnorna, annars hade jag nog fått en hjärnblödning. Min åsikt är väl ungefär denna;

1) Om det är några som har rätt till att ”tjuvhandla i förtur till låga priser” så är det väl för fasen de som jobbat på Expert? Nu vet jag ju självklart inte om så är fallet, men OM. Inte bara för det faktum att de faktiskt slitit för företaget i fråga, men även för det faktum att de i samband med konkursen troligast blir arbetslösa.

2) Tomma hyllor och slut i lagret. Men vad TROR ni egentligen?! Ett företag som nyss gått ut med att de går i konkurs fyller väl för tusan inte upp lagret med ännu fler varor bara för att den stora massan ska få chansen att handla billigt? Åh, jag får en stroke.

3) Att Expert ska ha sålt delar av sortimentet till konkurrenter eller samarbetspartners; jag läste nåt om detta och att om så var fallet så skulle det undersökas. För så fick man tydligen inte göra, eller nåt sånt. Fast jag tycker ändå inte det är helt ologiskt, de måste ju försöka bli av med alla sina grejer och de lär ju vilja ha så mycket pengar som möjligt för de varor som säljs. Att Expert som företag prioriterar att få in så mycket pengar som möjligt pga konkursen, istället för att se till att den stora massan får billig teknik, det tycker jag inte är något konstigt.

4) Jag personligen har nog aldrig handlat en enda pryl på Expert. Därför kan jag inte heller känna att jag är någon som skulle ha ”rätt” till deras rea. Ja jag vet, det är ett företag och de tar inte hänsyn till vem som handlat där tidigare och så vidare, men om det fanns någon slags prioriteringslista skulle jag nog ändå tycka att ”stamkunder” och personal har första tjing.

Och så var det med den saken.

Allmänt

För när storfiskarn talar om…!

Jag är ingen fiskare, det kan vi konstatera på en gång. Jag misstänker att jag skulle bli rastlös ganska snabbt (det är iofs ingenting jag kan svära på, eftersom jag inte varit i den situationen, men man vet ju aldrig) och jag har varken utrustning eller kläder för att vara ute vid något avlägset vatten i tid och evighet. Men jag är ändå lite fascinerad av det här med fiske. Jag har ju som bekant spenderat en del tid vid kraftverket i Bergeforsen och tittat på laxfiske, och det är ju inte utan att man blir lite sugen själv med.

Igår när jag var ute med Lillebror så träffade jag på mina allra trevligaste grannar. Det är ett pensionerat par som bor i en lägenhet lite längre bort på gatan. Jag har även träffat på dem i Bergeforsen vid ett tillfälle, och vi, jag och mannen, började prata lite fiske. Han berättade om lite olika fiskevatten här i trakten, jag berättade att jag har vänner och bekanta som fiskar men att jag inte gör det själv. Han nämnde att det finns en sjö i Matfors där man kan fiska regnbåge, och att det dessutom är ett av de trevligaste ställena att fiska på häromkring. Det finns bryggor runtom sjön, det finns vindskydd och ett handikappanpassat ”promenadstråk” runt sjön. Visserligen måste man ha fiskekort för att fiska där, kortet kostar visst 10kr och sedan 100kr per gång. Men ändå.

Det lät… Trevligt. Bekvämt. Nybörjarvänligt. Jag blev totalt jättesugen på att åka dit. Delvis för att fota, men faktiskt även för att fiska. Har ni hört på maken va? Fast sen slog det mig. Jag skulle ju aldrig kunna åka och fiska själv. Möjligtvis om jag fiskade utan krok, fast då försvinner ju lite av spänningen (haha, ”lite av”… ^^ ) med att fiska, om man inte kan få fisk liksom. För det är ju faktiskt så här; om jag skulle få fisk, då skulle jag inte ha en ANING om vad jag skulle göra. För det första skulle jag säkert inte lyckas få upp den ur vattnet. Om jag ändå fick upp den ur vattnet, så skulle jag varken lyckas få död på den (hemska tanke att göra det själv) eller lyckas få loss den från kroken. Jag vill ju inte ta i den, hahaha.

Men faktum är att jag blev riktigt sugen på att åka dit. Och fiska. Kanske. Fast inte själv. Det får helt enkelt bli ett senare projekt. Men jag kanske kan åka dit och fota någon dag om inte annat?

Åsikter · Yrkeslivet

Att vara privattränare utan utbildning?

Som vanligt på kvällskröken så sitter jag och slösurfar on the internet och hittar saker som jag inte vet hur jag kommit till. Den här gången hamnade jag på en tjejs hemsida. Hon är skåning (irrelevant egentligen), 25 år gammal och hon söker nya elever. Hon erbjuder hopp- och dressyrträningar, både hemma och hos sina elever. Hon tar emot hästar för inridning, tillridning, vidareutbildning, korrigering av problemhästar, träning och tävling av andras hästar, och även fotografering av hästar, husdjur, porträtt, bröllop och så vidare.

Min spontana tanke; Holy shit, hon lever ju typ mitt drömliv. Inte långt ifrån, åtminstone.

Och då vet jag inte om det är den där klassiska avundsjukan som slår till, eller om jag helt enkelt faktiskt har en poäng i mina tankebanor, för läs här;

MINA ERFARENHETER:

* Haft egen häst sedan jag var 7 år.
* Har ridit till ponnyer och hästar i över tio år.
* Rider in unghästar och vidareutbildar både unga och äldre hästar.
* Håller träningar för ungdomar / barn / vuxna med hästar från 4 år och uppåt.

* Erfarenhet från omskolning av travare till hopp/dressyrhästar.
* Problemlösning med din häst.
* Har unghästvana & hingstvana.
* Tävlat ponny & häst upp till LB i både dressyr och hoppning. (Tränar upp till 1.20m)
* Praktiserat i flera olika tävlingsstall /försäljningsstall som häst /stallskötare och berridare.

* Utbildad klubbdomare inom hoppning.

* Tränar hoppning för tränare med meriter upp till 1,40 hoppning och dressyr för en SM-ryttare.”

.

Jag blir ganska snabbt skeptisk när en person som utger sig för att vara tränare (eller, åtminstone erbjuder sina tjänster som tränare) inte har någon som helst utbildning. Jag vet att man kan vara enormt duktig utan att ha någon regelrätt utbildning, men det är ändå något jag reagerar över. (Klubbdomare i hoppning är egentligen bara en administrativ utbildning, och säger inte så mycket om personens kunskaper). Dessutom skriver hon att hon tävlat både ponny och häst upp till LB i både hoppning och dressyr. Det anges inte på vilken nivå (lok, reg, nat), inte heller huruvida hon gjort det med framgång eller vägrat ut sig varje gång. Obs, jag har kollat upp och sett att hon inte alls ”skämt ut sig” på tävlingarna, men det kunde ju vara en bra grej att ta med, typ ”Tävlat upp till LB med felfria resultat”, eller nåt sånt. Anyway, moving on, det jag tänkte på var även att LB egentligen inte är någon ”jättemärkvärdig” merit. Om man ska verka som tränare, menar jag.  Och att man själv tränat för någon som tävlat upp till 1,40, det tycker jag inte heller är så märkvärdigt.

Jag utgår från mig själv, och då alltså som tränare och inte som tillridare! (Jag är inte en person som skulle få för mig att ta emot hästar på tillridning). Jag har utbildat mig till ridskolepedagog, med inriktning instruktör. Jag har jobbat två år, lite mer, på ridskolor, haft lektioner för allt från knattar till vuxna, både på ponny och häst. Jag har varit lagledare för klubbens dressyrlag i div III. Jag har haft både hopp- och dressyrträningar (föredrar hoppträningar dock). Jag har själv tränat hoppning upp till 1,30 och dressyr upp till MSV-rörelser (dock ej hela program, åtminstone inte på tävlingsmässig nivå). Jag har aldrig tävlat, för jag har inte nerver för det. Jag vill inte. Klubbtävlingar går bra, och då har jag tävlat LC-LB hoppning och LA dressyr.

Vad är det egentligen som säger att jag inte skulle kunna bedriva någon slags träningsverksamhet? Jag är inte helt tappad bakom en vagn. Samtidigt känner jag inte att jag har rätt att ta betalt av någon för en privat träning när jag inte har några ”officiella” meriter, mer än min utbildning.

Jag känner mig lite elak som är så kritisk till den här tjejens hemsida och hennes tjänster. Det är inte för att vara elak som jag funderar över det, det kanske helt enkelt handlar om just det att hon har (eller försöker ha?) det liv som jag vill ha. Tränare och fotograf liksom. Jag tvivlar inte på att hon är duktig på att rida, eller på att hantera hästar. Men det innebär inte per automatik att man är en bra tränare. Själv är jag en bättre tränare än vad jag är ryttare, men eftersom jag inte har några ”tävlingsmeriter” så kan jag inte ”bevisa” att jag vet vad jag talar om, och då skulle jag inte heller få några elever.

Åh, snurrigt inlägg. Är det någon som ens hänger med i vad jag pratar om? Har jag någon slags poäng, eller är jag bara förvirrad?