Det stör mig att ingen bryr sig.

I helgen diskuterades framtiden för Vecka 6, och vi som står bakom den kom fram till att vi ger V6 en paus. Det känns väl spontant som att det kommer bli en livstidspaus, för ingen – verkligen INGEN verkar bry sig om huruvida det ska finnas kvar eller upphöra att existera. Och det känns förbannat jäkla surt. Ja, jag är bitter.

Jag vet inte vad jag/vi hade kunnat göra heller. Vi har varit noga med att alla teman ska komma ut på rätt dag i rätt ”tid”, vi har, enligt mig, haft bra och vettiga teman att skriva om och vi har sett till att synas och höras både på FB och Twitter, samt även (i perioder) varit aktiva ute i kommentarsfälten hos de som bloggat V6-inlägg tidigare. Jag vet inte vad annat man hade kunnat göra.

Den senaste tiden så är det dessutom mest bara JAG som ens skrivit inlägg på de teman som vi föreslagit.  Eller okej, det är kanske några fler. Men sett över tid så är det utan tvekan jag som varit den mest aktiva. Så jag kanske helt enkelt varit hemmablind. V6 kanske är en skitgrej som bara intresserat mig och ingen annan. Återigen, ja, jag är bitter.

Men det som stör mig mest är nog den totalt bristen på respons kring att V6 upphör. Inte en kommentar någonstans, inte ett enda ord. Då känns det ju ännu mer som att man varit ”hemmablind” och varit den enda som brytt sig. Och det känns ju inte så jävla kul…

Trist… jag tyckte verkligen att V6 var en bra grej…

Vecka 42 – Fetischism

Vad är en fetisch? Fötter. Strumpbyxor. Vad är “för” konstigt för dig? Fetisichism förr. “-Det där är perverst!” Latex. Pedal pumping. Finns det gränser du inte vill överstiga med en partner?

– Vecka 6

Okej. Jag gjorde på kul en sökning av fetischism på wikipedia, och jag fick fram detta:

”Sexuell fetischism innebär sexuell åtrå till ett föremål eller en kroppsdel som vanligen inte uppfattas som upphetsande och har i strikt mening inte med identifikation med föremålet eller rollekar att göra.

I talspråket har ordet fetischism en mycket vidare innebörd, och kan avse till exempel att en person blir sexuellt upphetsad av att se kvinnor i underkläder. För att vara en fetischism i medicinsk bemärkelse krävs att det är underkläderna i sig som personen blir upphetsad av.

Ofta utgörs den av särskilda material såsom lädergummilackpvcnylonsidensatin samt även lycra. Även klädesplagg,högklackade skor, stövlar, väskor och andra ting kan vara föremål för fetischismen. En känd form är fotfetischism, då personen finner fötter sexuellt upphetsande. En annan mycket vanlig form är strumpbyxfetischism där man finner kvinnor i strumpbyxorupphetsande. Andra varianter är dragning till uniformer av olika slag. En modern form av fetischism är gearfetish vilket innebär en dragning till skyddsutrustning som t ex mc-ställ, dykardräkter, kemdräkter, larmställ, gasmasker, hjälmar, byggjobbarkläder, regnkläder, gummistövlar, dunjackor, ishockeyutrustning, utrustning som spelare av amerikansk fotboll har på sig etc. Speciella dräkter som efterliknar fiktiva superhjältar, science fiction-karaktärer från olika filmer eller seriefigurer (till exempel olika anime-figurer) kan också utgöra fetischer.”

– Wikipedia

Vi kan ju ganska omgående konstatera att jag har nån slags gearfetisch. Jag är ju sååååå svag för varselkläder. Få saker är så enormt sexiga, eller upphetsande, eller vad man nu vill kalla det. Det behöver alltså inte ens vara en person iklädd varselkläder, utan det kan i vissa fall vara varselkläder som hänger på en galge. Över en stol. På en krok. Missförstå mig rätt, jag blir inte random kåt bara av att se en varseljacka hänga över en stolsrygg, MEN nog fan reagerar jag och tittar dit. Om det då sedan är en kille/man i varselkläder – even better. Och om det dessutom är en kille/karl som jag har intresse av eller finner attraktiv, som är klädd i varselkläder – då blir jag nog inte riktigt kontaktbar på en stund. Haha!

Men annars är min spontana känsla vad gäller det här med fetischer att det mest är en fix idé. Så även med min förtjusning för varselkläder. Det kommer ju inte någonstans ifrån, det är inget man ”lärt sig” eller så, det är bara nåt man fått för sig att man tänder på. Jag funderar lite på, tröttnar man på sin fetisch förr eller senare? Eller är det något som kommer hänga med en tills man är gammal och grå?

Det jag tänker på, är det här med personer som har ”tjockisar” som sin fetisch. Att man tänder på stora människor helt enkelt. Feeders måste ju tex vara sådana, eller? Jag menar, tänk om man blir helt till sig i brallorna av en stor tjej/kille, det är dessutom någon man blir kär i och man skapar sig ett liv med den personen. Tänk om man en dag bara; ”Nej, men det här med stora människor, det är nog ingen höjdare egentligen… What was I thinking?”. Det vore ju sjukt snopet.

På porrigt.se, som jag är (har nu lyckats återställa lösenordet, är dock inte speciellt intresserad av den sidan längre) medlem på, kan man gå med i olika ”intressegrupper”. Där kan man både diskutera och lägga ut egna bilder eller titta på bilder som andra medlemmar lagt ut. Där finns det nog en hel del, vad man kan kalla, fetisch-grupper. ”Vi som älskar strumpbyxor”, eller ”Högklackat” eller ”Stora tjejer”. Till exempel. Men faktum är, att även om jag nu gillar att det faktiskt finns killar som gillar stora tjejer, så blir jag nästan förolämpad när någon säger sig vara attraherad av mig för att jag är tjock. Men å andra sidan är väl det ingen skillnad motför alla som tänder på ”smala tjejer” eller ”tatuerade tjejer” och andra drag som är väldigt visuellt tydligt.

Nej, jag får fortfarande känslan av att fetischer egentligen inte är mer än någon slags fix idé. Därmed inte sagt att det är något dåligt, det är bara ett annat sätt att uttala det. Kind of.

V. 41 – Bättre än ingenting

·  Är dåligt sex bättre än inget sex alls?  ·  Är en dålig avsugning/slickning bättre än inget oralsex alls?  ·  Att hångla med en “trepoängare” eller inte hångla alls  ·  Hur definierar man dåligt sex/oralsex?  ·  Hur drar man gränsen för om det är “värt det” eller inte?  ·

– Vecka 6

Som många av mina vänner säkert redan vet så har jag varit medlem på ett snusk-community som heter Porrigt.se. För ganska längesedan hade jag där en så kallad ”porrfråga” (en undersökning bland de medlemmar som besöker min profil där) där jag frågade om en dålig avsugning var bättre än ingen avsugning alls. Jag vet inte riktigt varför jag kom att tänka på det just nu, men det var ändå det som är bakgrunden till denna veckas tema hos Vecka 6. (Jag hade tänkt göra en skärmdump av den porrfrågan och svaren från den, men faktum är att jag verkar ha glömt bort lösenordet till mitt konto – jag kommer inte åt kontot. Inte på nåt vis. Men det är en annan historia…!)

Åter till ämnet.

Är en dålig avsugning bättre än ingen avsugning alls? Såvitt jag minns av min lilla undersökning, kanske kring 50 killar svarade, så svarade majoriteten av ”Ja, en dålig avsugning är bättre än ingen avsugning alls”. Jag vet inte riktigt om jag blev förvånad över detta, den ”elaka bilden av killar” är ju ändå att många av dem tackar och tar emot när tillfälle bjuds så att säga. Men givetvis fanns det även ett antal killar som ansåg att ”Nej, jag är hellre utan”. Nåt mellanting fanns inte, jag gjorde frågan väldigt ”svart eller vitt” med flit.

Om man däremot vänder på det, så håller jag inte alls med. Nej, jag är hellre utan att bli slickad än att killen ska göra det halvhjärtat eller ointresserat. Jag vill inte kalla det ”göra det dåligt”, för man har ju även en chans som mottagare att ge givaren tips och goda råd (haha), men en kille som är ointresserad eller bara gör det ”för att” är fan inget att ha. Då är jag hellre utan. Och det ironiska är, och det här har jag hört från flera håll, att killar som ”skryter” om sin förmåga och sin förkärlek till att slicka, är de som … Ja, vad ska man säga, ”Mycket snack och liten verkstad” helt enkelt! Det gäller väl inte alla förstås, men ändå. Trist.

Men om det gäller själva ligget då, inte oralsex? Dåligt sex eller inget sex alls? Mja, då ska man ju egentligen först avgöra hur man definierar dåligt sex, det kan ju vara allt från personkemi till teknik till olika ”intresseområden” till tre juck och en suck. Men jag står nog fast vid, även här, att jag hellre är utan än har dåligt sex. Dåligt sex ger mig ingenting, då kan jag hellre onanera. Då vet man ju åtminstone vad man får, och att det går (höhö!)

Jag är dock lite nyfiken på de som väljer att ha dåligt sex eller liknande, om alternativet är det eller att vara utan. Jag vill veta varför. Har inte personen ”fått nåt” på länge? Hur länge räknas som länge? Vill man hålla kvar vid dåligt sex om man får det regelbundet, om alternativet är att ha ”torka”? Vad har man för glädje av dåligt sex? Jag menar, och jag är ledsen men detta är en grov generalisering – killar har väl i regel lättare att komma än vad tjejer har, därmed antar jag att killar även kan få orgasm/utlösning vid dåligt sex medan tjejer kanske snarare INTE får orgasm vid dåligt sex, vilket i sin tur i så fall skulle kunna innebära att ”dåligt sex” är med sällsynt för män än för kvinnor? Sorry, jag känner att jag trasslade in mig lite i mina egna tankar där, var det någon som fattade någonting? Nu är jag dessutom nyfiken på hur killar definierar dåligt sex. Vad är dåligt sex för en kille?

Jag är nyfiken.

Men nej. Om valet står mellan dåligt sex, dåligt oralsex, hångel med någon ”bara för att” eller liknande, och alternativet är att vara utan?

Tack, men då är jag hellre utan.

Det är skillnad på knullkompis och kompisknull

Förra veckans (V. 37) tema på Vecka 6 var Knullkompis. Jag var osäker på om, eller vad, jag skulle skriva, men nu när ”ponnybildsstormen” lagt sig så tänkte jag försöka knåpa ihop ett litet inlägg.

·  Begreppet KK  ·  Omskrivningar för KK  ·  Fördelar och nackdelar  ·  Vem passar det att ha en KK, och vem passar det inte?  ·  Bör man ha regler?  ·  Hur ofta är lagom?  ·  Vad kan man göra med en KK?  ·  Vart går gränsen?   ·  Vad händer när någon blir kär?   ·  När ska man sluta träffa sin KK?  ·  Om man börjar träffa någon annan?  ·  Kan man ha flera KK’s samtidigt?  ·  Hur man hittar en KK  ·  Att ha en KK vid sidan av sitt förhållande  ·  Att inleda ett förhållande med sin KK  ·

– Vecka 6

När jag hör termen KK så tänker jag direkt knullkompis. Det var inte förrän efter jag hade publicerat temat som jag tänkte att det lika gärna kan stå för kompisknull. Eller kramkompis. Eller… öhh.. Ja, det kan säkert stå för nåt annat klurigt med.

Sedan yngre dagar har jag sett det som något ”fult” att ha sex med någon som man inte har någon slags kärleksrelation till. Att ha sex enbart för sexets skull var svårt att tänka sig. Jag tror inte att jag dömde andra som gjorde det, men jag kände att det inte var något för mig. Min inställning har till viss del ändrat sig, kanske inte helt, men till ganska stor del. Jag ser det inte längre som ”fel” att ha sex för sexets skull, även om jag allra helst vill ha sex med någon jag tycker om.

Men vem ska man ha sex med? Att ha en KK kan vara en riktigt bra grej, så länge båda är överens om vad som gäller. Man kanske trivs grymt bra som singel men saknar att ha regelbundet sex, och hittar man då någon som känner på precis samma sätt så är det väl inget fel i att dessa två personer kommer överens om att ha sex med varandra. Hur ofta, när och var är något personerna bestämmer sinsemellan.  Detsamma gäller vad som ska ”ingå” i kk-relationen. Är det okej att man har fler än en kk? Är det en wam-bam-thank you mam-relation, ”tre juck och en suck” och sedan hemgång? Är det okej att sova över hos varandra? Kan man umgås ”normalt” också, eller ska man bara ses i sängkammaren? Jag har inga svar, detta är något som man får komma överens om med sin kk. Det finns inga universella regler för hur en kk-relation ska fungera. Vad man får, och inte får göra. Man får göra allt! Om båda (eller alla ifall man är fler än två) är på det klara med vad som gäller så finns det väl inget som är tabu?

Det är väl lite här också som jag funderar kring skillnaderna mellan knullkompis och kompisknull. En knullkompis för mig är i princip en person som man hör av sig till när man är kåt. Får man ett positivt svar så blir det sex och sedan hemgång. Det är i princip inte ens en relation eller en vänskap, det är rent och skärt ett ömsesidig utnyttjande av varandras könsdelar. Och det är ingenting fel i det. Återigen; så länge båda är med på det och tycker att det är okej, då är det okej! Det är inte svårare än så. Ett kompisknull är annat. Det är en person som man har en vänskapsrelation med, och som man också (någon enstaka gång eller regelbundet) har sex med. Det är en relation där man kan umgås även utanför sängkammaren, oavsett om det handlar om att ta en fika på stan eller sova tillsammans med. Och det är ingenting fel i det heller. Så, som jag ser det (vilket alltså inte är någon slags sanning, utan bara en åsikt formed by me) så är en knullkompis någon man ligger med men inget mer, medan ett kompisknull mer handlar om en vänskapsrelation med förmåner. Friends with benefits, you know.

Sedan är det klart att en kk-relation, oavsett hur man vill formulera namnet på den, kan bli komplicerad. Jag till exempel, är en person som har lätt att fästa mig vid människor. Jag tror att det är därför jag har lite svårt för den här kk-grejen, jag är lite för rädd för att bli kär i personen för att kunna få det att fungera på ett bra och vettigt sätt. Nu blir jag ju visserligen inte kär i precis vem som helst, men ni fattar kanske hur jag menar. Kärlek gör relationer komplicerade, speciellt om man i förväg redan kommit överens om att det bara ska handla om sex och ingenting mer. Jag kan tänka mig att det är enormt svårt att sluta träffa en person som man gillar och har bra sex med, just av den anledningen att man blir kär i personen. Samtidigt är det väl kanske just då man skulle behöva avsluta relationen, för att inte såra sig själv ytterligare. Fast, om man ändå känner att man kan hantera situationen, så kör på då.

Okej, nu börjar det bli lite rörigt, så jag tänker runda av här. Men kort och gott; att ha en kk eller att ha sex med någon som man inte har en kärleksrelation till är absolut inte fel; så länge båda är överens om vad det handlar om. Var ärliga!

Bloggande, målgrupper och ansvar

Jag satt och funderade lite på veckans tema på Vecka 6. Förra veckan skrev jag inget, då var temat ”Komma ut”, eller nåt sånt, och jag kunde för mitt liv inte komma på något att skriva. Så därför gjorde jag inte den. Den här veckan är det ju jag som gett tema och då brukar jag oftast inte ha så jättesvårt att komma på något att skriva om. Det har jag egentligen inte nu heller, svårt att komma på något att skriva alltså, men just nu sitter det ändå hårt inne att skriva något.

Rent generellt så har jag inget problem med att min blogg, som är en väldigt blandad blogg, har besökare i olika åldrar och som ”är ute efter” olika saker. Men de senaste dagarna har jag fått en sån enorm skjuts på besöksstatistiken, tack vare en länkning från en av stans hästbloggar. Detta innebär att de flesta, troligtvis, som hittat hit tack vare den länkningen är yngre hästtjejer.

Det känns inte riktigt som att jag vill skriva om fenomenet KK till den publiken. Självklart kan man ju tänka på hur man formulerar sig, vad man tar upp och hur ”grov” man vill vara i sin text, men det tar ändå emot.

Samtidigt vill jag skriva. Jag vill bidra. Jag känner mig så oerhört frustrerad över att Vecka 6 verkar hålla på att dö ut. Det känns otroligt tråkigt. Jag är en av de få som skriver regelbundet, förut var det ju typ jag och Fanny som skrev men sedan övergick hon till att ha lösenordsskyddad blogg och det kan man ju inte säga så mycket om. Min co-driver på Vecka 6 brukar inte heller skriva speciellt ofta, och grejen med Vecka 6 är ju att den är där för att vara inspiration. Blir man inte inspirerad så skriver man inget på temat, och det kan man ju inte heller bråka om. Jag klandrar ingen – det är inte så jag menar. Jag känner mig bara så enormt maktlös. Det känns bara som att vi står och stampar utan att komma någonvart, och stundvis känner jag bara för att lämpa över det på någon annan och göra det till någon annans huvudvärk. Fast vem? Vem vill ta över ett sjunkande skepp liksom?

Så ja, jag vill skriva. Ju fler som skriver desto mer syns vi och då kan vi förhoppningsvis nå ut till ännu fler. Men just nu… Jag börjar hamna i mitt tjuriga humör då jag bara vill skita i det. Konflikt i hjärnan, med andra ord.

Men vi får se. Jag kanske skriver nåt om KK’s ändå nån dag här framöver. Kanske.

Vecka 35 – Fantasier

Fantasier  ·  Drömmar och förhoppningar  ·  Att förverkliga eller behålla som fantasier  ·  Dela med sig till sin partner?  ·  Fantasier gone wrong  ·  Att fantisera om det som är tabu  ·  Att reagera “negativt” när partnern berättar om en fantasi  ·  Att fantisera om någon annan än sin partner  ·  Dagdrömmar  ·  Inspiration  ·  Var kommer fantasierna ifrån?

– Vecka 6

Vi snackar alltså snuskfantasier nu, bara så ni vet. Så ni inte tror att jag menar vanliga dagdrömmerifantasier.

Jag fantiserar inte om specifika personer. Okej det händer, men det är väldigt ovanligt, och i så fall handlar det om någon som jag har någon slags speciell relation till (alternativt någon som är SJUKT bra på sin sak). Så nej, jag fantiserar i regel inte om personer. Det spelar ingen roll om jag fantiserar om något jag varit med om eller något jag vill vara med om, jag fantiserar alltid om själva situationen. Eventuella övrigt medverkande i fantasin är så gott som alltid identitetslösa.

Detta innebär då även att jag inte fantiserar om ”snygga” personer jag sett eller träffat, kändisar, bekanta och så vidare. Kanske är de med, undermedvetet, men såvitt jag är medveten om så vet jag inte vem jag fantiserar om.

Ingen regel utan undantag förstås. Om en faktisk person snirklar sig in i mina fantasier så handlar det oftast inte bara om en eller två fantasi-tillfällen. Nej, då handlar det om mer eller mindre konstant deltagande. Det är inte så ofta detta händer, eller rättare sagt, det är inte med så många olika personer det händer. Det handlar då, som jag skrev tidigare, oftast om en person som jag har någon slags speciell relation till, en partner till exempel, eller en kille som verkligen gjort ett intryck (lite sådär småkär/förälskad ungefär), eller så handlar det om en person som ”skiljt sig från mängden”, på ett positivt sätt förstås.

Faktum är, att jag är ganska tacksam över att mina fantasihuvudpersoner oftast är identitetslösa. Det besparar mig bland annat potentiellt pinsamma situationer. Jag menar, tänk att bli tokgenerad av att träffa en person som du fantiserade om natten innan? Akward. Det slipper jag. Dessutom är det ganska skönt, när jag har en partner, att inte ens behöva fundera över vem, om någon annan, som jag fantiserat om.

Detta är dock inte något jag reflekterat speciellt mkt över, det bara är så jag funkar. Det händer ju ibland att jag fått frågan från någon jag träffat, om jag fantiserat om honom någon gång. Och ja, det har nog hänt att jag ljugit och sagt ja vid ett sånt tillfälle, dels för att ”vara snäll”, men kanske framförallt för att jag inte varit beredd på frågan och därmed inte haft tid att fundera över det.

Men nu vet jag. Och nu vet ni med.

(Fast för tillfället finns det faktiskt en person som brukar titta förbi i fantasierna. Det Jgillar jag.)

Vecka 34 – Det jag inte ville veta

Det är viktigt att nå ut med information om sex och sexualitet men kan det bli för mycket? Vad vill man inte veta? Finns det information du hade kunnat vara utan? När bör man dela med sig och inte? Pratar dina vänner lite väl ingående om sitt sexliv? Tar sex för mycket plats i media eller behövs det mer råd och tips?

– Vecka 6

Det här med relationer tänkte jag på. Hur det kan vara lite som ett ”spel”, eller som en väl utstuderad schack-match. Vad gör motståndaren för drag, och hur ska jag förhålla mig till det draget? I min gamla blogg så skrev jag för ungefär sex år sedan (omg, jag har ju bloggat hur länge som helst!) ett inlägg om ”relationsspelet”, men en sak som jag inte tog upp i det inlägget var hur man pratar om sina ex, och vad man pratar om.

Jag har egentligen ingenting emot att killar jag träffar pratar om sina ex. Jag tycker det är helt naturligt, för i många fall så handlar det ändå om en person som varit en del av en annan persons liv i olika lång tid. Vår historia har gjort oss till den vi är idag, på ett eller annat vis. Hur ska jag kunna berätta om mitt liv, förklara varför jag tänker som jag gör i olika frågor, vad som format mig till den jag är, om jag måste plocka bort lite drygt sex år vilket är ungefär den tid som jag befunnit mig i någon slags ”fast” relation?

Samtidigt så tycker jag att det ska göras med måtta. Man behöver inte berätta att ”gulleplutten älskade när man killade henne i knävecket”. Skapligt irrelevant för framtida relationer. Jag tycker inte heller att man behöver dela med sig av detaljer från tidigare sexliv. Vissa saker kan man ju berätta, herregud, jag tror inte att personen jag dejtar är en oskuld eller så, men jag vill inte veta allt.

Sedan tycker jag också att det är en fråga om hur ofta man pratar om sitt/sina ex. Jag är rätt övertygad att om man snöar in för mycket på att prata om sitt ex, då inbjuder det inte en potentiell ny partner till att bli mer intresserad. Åtminstone inte om den nya partnern/dejten, är jag.

Jag kan tänka på det här ganska mycket när jag själv träffar någon. Ja, jag kan till viss del prata om tidigare relationer, personer jag dejtat och erfarenheter jag haft, men jag försöker ändå att hålla det på en ganska sparsam nivå. På samma sätt som jag inte vill veta allt om hans tidigare samliv, så utgår jag från att han inte heller vill veta alla detaljer om mitt. Såvida han inte frågar rakt ut, då är det en lite annan sak.

Så ja, jag är för att man får prata om sina tidigare relationer, eftersom det säkert har en stor del av varför vi är de vi är, men – låt det inte gå till överdrift. That’s my thought on the matter.